You are currently viewing Racerapport: Mora Trail 30 km

Racerapport: Mora Trail 30 km

Jag brukar prata om att jag gillar att vara förberedd. Påläst. Insatt och preppad. Då går oftast saker och ting som bäst och även om något oförutsett inträffar, så hanterar jag det oftast bra och kanske rentav har en planB redan. Det här loppet får nog gå till historiens kanske mest oförberedda lopp och med högvis med tråkiga misstag – men på en fantastisk tävling och på stigar som överraskade mig positivt.

Senaste veckan har varit helt hysteriskt stressig och fredag/lördag var jag långt över vad som är hälsosamt. Till och med så att jag kände av en ångest i lördags, en känsla jag inte upplevt på väldigt länge. Så mycket sket sig med förberedelser inför avresa att när jag var 6 timmar försenad, så övervägde jag att ställa in – men till sist rullade jag ändå. Med en vetskap om att jag säkert glömt halva packningen hemma (vilket delvis stämde). Jag har under flera år velat springa Mora Trail och nu såg jag det som en chans att sparka iväg mig hemifrån för att ”andas lite” sådär i början på semestern med.

Blev över 5,5 timmes bilkörning, krashade in för att sova och sov ca 30 minuter åt gången främst på att jag inte har fixat de riktiga madrasserna/dynorna till äventyrsbilen ännu. Istället låg jag på flera olika slattar och jag är en ”aktiv sovare” så efter att jag vänt mig på ett par gånger så låg dynorna lite här och var och jag emellan.

Tyckte jag ställde klockan tidigt på morgonen, men kände mig ändå stressad. Hade ca 30 minuter att köra till startområdet, men morgonrutinerna kändes stressigare denna gång än förra loppet då jag tog med mig äventyrsbilen. Den gången vaknade jag dock på själva startområdet samt hade inte katten med mig, och det sistnämnda är ändå ett extra moment. Ni som reser med barn, hundar osv, ni vet. Försökte få honom att äta, dricka och gå på kattlådan osv samtidigt som jag skulle dra på mig glidmedel, hitta alla löparkläder osv. Jag tog faktiskt beslutet igår att inte ta med mig honom till flera tävlingar om jag nu inte kan slå läger en bra bit från tävlingsområdet och låta bilen stå där och ta mig till fots in till start.

Starten

Här kände jag att jag hade noll koll på loppet. Hade bara langat i två gels i löparvästen och hade noll koll på vätskedepåerna. Caroline sa precis vid starten att det bara skulle finnas vatten i depåerna, gah! Försent att springa till bilen och hämta fler gels, men med facit i hand så hade det kanske varit värt att ta den löpningen på 250 meter ner till bilen och missat starten.

Det var ett rätt litet startfält och många riktigt vassa löpare, så jag visste direkt att efter 100 meter skulle jag tillhöra de sista löparna då jag ville starta lugnt. Hade ju inte värmt upp eller något och vet vilken chock min kropp får om jag drar från stillastående till 4-tempo som alla startklungor rusar ut i. Tänkte ta det lugnt, beta av någon topp på mitten och sedan se om jag kunde öka sista 10-12 km.

Första milen

Alltså, vilka helt sagolika stigar att springa på! Barrtäckt tallhed med mjuka mountainbikespår, typ helt otekniska. Några partier med sand också, men annars så otroligt lättsprunget, så jag fick hela tiden hålla mig tillbaka när jag såg 5:20, 5:40, 5:00-tempo osv. Hit skulle jag dock vilja åka för att just springa på snabbt, för jösses så roliga stigar! Jag hade först häng med ett par individer, men sprang förbi och tog rygg på en tjej i knallrosa vadsleeves som jag sedan skulle se till och från under loppet (och samtala med). Vid första vätskedepån, så passerade jag henne och tog rygg på en kille som sprang otroligt ojämnt. Här var det smal single-track-stig och svårt att springa förbi i obanad terräng och där jag hade chansen, där ökade han farten så jag inte hann. Alltså om jag har en löpare som ligger och flåsar mig i örsnibbarna bakom, då brukar jag fråga om denne vill springa förbi, för det är bara ett kliv åt sidan som krävs. Jag hade iofs kunnat be honom kliva ur också, men samtidigt känns det lite som att det inte ska behövas. Till sist hittade jag en lucka mellan träden och sa ”nu drar jag om” och rundade honom ute i obanade terrängen men fick också slänga mig tillbaka in på stigen för att hålla kvar farten.

Därefter blev jag i praktiken ensam nästan en mil (kändes det iaf – Jessica med de rosa strumporna + en till kvinna såg nog mig sedan större delen av loppet då de låg bakom mig en bra stund).

Myren och berget

Jag var överraskad över hur lätt denna tävling kändes med så lätta stigar, men sedärja! Där kom en myr, hoppla, där sög det till lite också. Nice! Sänkte tempot med flit då jag vet hur mycket energi myren drar. Sedan kom första berget. Jag hade ett vagt minne av att det kunde vara två toppar som jag bara sett i sociala medier någonstans, men hade ingen aning mer om banprofilen. Det blev plötsligt teknisk fjällterräng med superliten stig och massor av sten och det var jag inte beredd på. Kändes precis som Sälen, Bydalen, Idre osv. Tog evigheter att ta mig upp på toppen och fick använda händerna i något brant parti, men vilken go utsikt från toppen! Det såg jag inte komma, jag trodde Mora hade plattare omgivning ändå. Sedan blev det skönt häng utför. Kom till en till vätskedepå och funktionären sa att jag skulle upp på en till topp om ett tag. Hoppla. Här hade jag dessutom börjat få problem med energiintaget, men jag tar det som en egen rubrik i rapporten i slutet.

Go nedförslöpning och sedan hånet – upp igen

Rullade på utför en grusväg, men det slog mig att det var en mjuk grusväg ändå med lite sand osv. Inte alls stenhård med grovkross som en klassisk avverkningsväg. Sedan efter den sköna utförslöpningen var det dags uppför igen. Rejält också och även här med partier där jag fick använda händerna. Det här var jag inte alls inställd på, men kul ändå, trots galet med mjölksyra och fetingflås! Sedan en go utförslöpa igen och jag som fortfarande kände mig ensam och som om jag sprang hela loppet själv då jag inte såg en kotte framför mig, hörde plötsligt andetag i nacken. Det var Jessica med de rosa strumporna som hade flugit ner för backen som en blixt. Hon ville inte förbi trots att jag erbjöd att hoppa undan, så vi gjorde följeslag och pratade bort någon kilometer istället och låg och rullade på i bitvis tempo runt 5:50.

Istället för golöpning – motgång

Vi pratades vid lite där runt 17-18 km, sedan vek vi av på en mindre stig igen och jag lät henne ”ta lead”. Jag kom dock inte många steg in på den stigen innan det högg till lite lätt i baksida lår, vänster sida. Samma lår, samma krampfenomen som jag råkade ut för på Backyard ultran. Återkommer till mina analyser och funderingar här. Jag drog direkt ner på tempot för sist jag fick kramp i baksida lår, så höll jag på att vika mig dubbel. Kramp i vaden är en sak, kramp i låret med, men baksida lår var sjukt obehagligt och svårt att få loss. Jessica seglade längre och längre bort, men hon var inne i ett gott flow vilket märktes. Avis, stigarna här blev ju helt fantastiska igen! Strax efteråt trampade jag lite snett och vips högg det till i vadmuskeln. En klassiker när man börjar få krampkänningar, ett enda snedsteg som gör att man försätter muskeln i något utanför komfortzonen så smäller det och krampen är ett faktum. Men varför inte samla lite till, ytterligare någon kilometer så hade jag även kramp i framsida lår (minns inte vilket ben, för nu var jag gubbgrinig).

Sista sträckan mot mål

Här hade jag noll löparglädje. Det var SÅ fina och lättsprugna stigar. Eliten måste ha susat fram här, medan jag kom både låg på energi (jag låg sedan länge på fett som energikälla vilket jag återkommer till) och med kramp samt noll motivation. Krampen gick dock inte ut i total låsning, så jag kunde trots allt rulla på mellan 6:45 och 7-tempo i snitt. Jag var så less här att när jag hörde speakerområdet och det bara var 500m kvar, så började jag typ promenera. Alla som känner mig vet att jag om någon alltid får massor av energi när målet närmar sig, men inte denna gång. Det blev dock en efterlängtad målgång och jag fick min medalj, för att sedan gå raka vägen ner till äventyrsbilen, dra av mig blöta och lortiga kläder och bara lägga mig raklång inne i sängen i bilen (GISSA om jag älskade min äventyrsbil just precis där och då).

Energimisstagen

Här slog min icke planering hårt mot mig. Det fanns visst mer än vatten på vätskestationerna. Sportdrycken där vet jag dock inte vad det var för märke och min mage gillade den inte alls. Lite gick bra, men inte svepa en hel mugg vilket var vad jag behövde göra för att få i mig mer energi. Ryckte någon bananbit på något ställe, men jag hamnade helt fel i energiintaget, vilket gjorde att kroppen gick ner på att ta energin från fett istället efter ca 2 mil och det kändes verkligen. Det i sig är inga problem om jag håller ”ultrafart”, för då kan jag rulla på rätt snällt ändå, men så fort jag vill öka tempot så blir det sanslöst jobbigt om jag gått tom på glykogen. Min grundformula är minst 60g kolhydrater/timme, skadar inte med 70g (ish), men inte mindre. Jag hade en flaska med mig med lite sportdryck också för övrigt, men den ville jag sippa på under hela loppet (och den blev sopren långt innan slutet). Jag visste att jag skulle vara ute mer än 3 timmar, så säg minst 180-200g kolhydrater behövde jag få i mig iaf. Mina två energigels var 60g totalt och i flaskan kanske jag hade 25-30g max. Resten hade jag behövt ta från sportdrycken i depåerna, som uppenbarligen min mage tyckte sådär om.

Jag är helt övertygad om att jag hade fått ett mycket bättre lopp om jag bara sippat lite på sportdrycken i depån, tagit resten vatten och istället tryckt 2 gels till. Jag vet ju allt detta och hade jag bara haft tiden att sätta mig in i loppet, planera depåerna och räkna ut hur mycket energi jag behövde ta med mig, så hade det varit så mycket bättre. Dessutom gillar jag att ha extra energi med mig också, ”utifall att”. Man kan ju komma till en depå som är tömd eller vad som. Ibland kan det också vara skönt om man går ner i källaren mentalt att bara få lägga kolhydrater på tungan en stund (ja, vetenskapen påvisar att vi reagerar på socker i munnen även om vi inte sväljer det – studier på cyklister visade på att bara de sköljde munnen med sportdryck så blev de piggare).

Överlag dessutom så fungerar energigels bäst för mig och likaså att sprida ut enerigintaget jämnt per timme. Typ var 20e minut eller så. Jag älskar Enervit mfl som har gels med skruvkork (och liquid gels får man ner utan extra vatten med). Det fina med skruvkorken är att jag kan sippa lite under en brant uppförsbacke t.ex. Sportdryck fungerar bäst om den är egenblandad och jag vet att den fungerar med min mage. Likaså har jag alltid i aminosyror (EAA) som jag i varje fall inte upplever nackdelar med.

Kramperna – mina gubbgissningar

Sedan har vi kramperna. Detta mystiska skit som vi ännu inte vet exakt varifrån det kommer, mer än att det mesta pekar på att man gör något man inte är van vid/går utanför kroppens befintliga gräns osv. Det finns en gammal myt om att saltbrist kan skapa kramp, men än så länge finns det inget vetenskapligt belägg för att det är något annat än en myt. Å andra sidan kan man titta vad som sker rent logiskt; när man presterar fysiskt så börjar man svettas. Kroppen skickar ut vatten när värmen invärtes stiger och kroppen behöver få hjälp att kyla ner sig. Med vattnet man svettas ut följer salt med. Sedan dricker vi för att få i oss mer vätska, men får vi inte i oss salt, så blir koncentrationen i kroppen, aka saltbalansen rubbad. Det känner kroppen av och det kan faktiskt bli så att man får stanna och kissa då kroppen genom att släppa ut vatten den vägen, får en bättre vätske/saltbalans. Ett ”fräckt” fenomen är när man känner sig törstig samtidigt som man behöver kissa och det är för att kroppen både behöver hantera vätskebristen och den vätske- och saltbalansen. Trots att det man egentligen behöver här är inte att bli kvitt vatten, utan i med vatten OCH salt, så att man vätskar upp kroppen igen och samtidigt behåller saltbalansen.

För att göra det än mer komplicerat så är det olika individuellt hur mycket salt kroppen skickar ut ihop med vatten när man svettas och det är också olika individuellt exakt vilken andel/typ av salt man fäller ut.

Inte nog med det, sportdryckerna på tävlingar innehåller ofta – men inte alltid – salter, men i olika koncentrationer. Proffsigare märken (och tävlingsarrangörer) skriver ut innan vilket saltinnehåll sportdrycken har, men vissa sportdrycker innehåller bara kolhydrater och inget mer.

Det jag vet med mig själv är att för det första så svettas jag rätt lätt och kan bli svettig av bara en promenad, medan människan jag promenerar med är snusstorr och oberörd. För det andra brukar mina kläder vara rejält täckta med saltutfällning efteråt, vilket tyder på att jag utsöndrar kanske mer salt än ”medelsvensson”. En varm dag kan jag komma tillbaka kritvit i ansikte och på kläder. Det hade faktiskt varit superintressant att få mäta saltbalansen i min kropp under ett sådant här lopp, både precis i början men också i slutet – eller för den delen precis då jag fick krampkänningarna.

Så även om det inte finns något vetenskapligt bevisat samband mellan kramper och saltbrist, så låt oss stanna vid att jag kanske oavsett måste ombesörja extra intag av salt, oavsett vilket märke det är på sportdrycker osv. Rent krasst om jag får i mig för mycket salt, så ökar törsten då kroppen vill få en bättre balans och att stanna vid en depå och dricka mer vatten eller slänga mig i en skogsbäck och sörpla är betydligt lättare än att leta efter salt i naturen. Jag började med salttabletter förra året för att experimentera lite och jag upplever faktiskt att jag presterat rejält mycket bättre med dem och inte fått kramp. Ett enda undantag och det var backyardultran nu för några veckor sedan, men å andra sidan reflekterade jag över att jag tog den första salttabletten lite väl sent kanske, typ efter 3 timmar.

Salt- och vätskebalansen är iaf det svåraste jag vet på lopp och ingen expert i världen kan tala om för mig exakt vad jag behöver om man verligen inte tar prover på kroppen och mäter, just för att det är så individuellt hur man svettas. Det enda man kan göra är att experimentera och utvärdera sig själv efter varje prestation och jag vill tro att hade jag haft 2 gels extra med mig igår och kanske bara en salt tuggtablett, så hade jag haft en helt annan form sista 10 km.

Ps. Jag kan bli svettig på styrketräning med, men jag har aldrig fått kramp under styrketräning, även om jag tränat till max osv. Bara under löpning. Ds.

Avslutningsvis

Jag får säga att Mora Trail 30 km överraskade mig positivt! Stigarna oavsett om det var lätta MTB-stigar eller fjällteknisk terräng får 10/10 i betyg. Snitsling och skyltar var klockren. Som jag älskar när man kommer till en korsning där banorna delar sig och där det står först en skylt med pilar åt endera hållet, sedan 15 meter in på sitt vägval så kommer en ny skylt som förtydligar vilken sträcka man är inne på. Alltså ni som springer vet hur löpartrött man kan bli i hjärnan ibland, så sådant här är bara SÅ bra. Utsikten var riktigt nice och funktionärerna trevliga och härliga med sitt dalmål i depåerna. Möjligen att det var lite publiktomt. Nu kom jag ju bland de sista i mål, men majoriteten hade redan packat ihop och åkt. Jag kommer absolut tillbaka för att ta revansch och få njuta av att springa på snabbt den där sista milen.

Lämna ett svar