Jag har mycket att reflektera och fundera över just nu. Har redan varit inne på boendeform och att jag egentligen vill hitta en egen ny oas att bosätta mig vid. Först var tanken att bara få ett helt nybyggt ”Tiny house” på en vanlig tomt, men sedan har suget efter ”drömtomten” ökat, dvs med skog omkring, men ändå bilväg nära och helst utsikt över en liten skogstjärn. Det som är ett hinder är att lyckas att få till detta utanför Sveriges näst största stad som singel/ensam. Så dålig är inte min ekonomi, men jösses vad det drar iväg bara för en gammal sommarstuga med utsikt över en tjärn. Hade man varit två om det hela, om så bara för att köpa/bygga något att ha som fritidshus, så hade det förändrat situationen radikalt. Jag står alltså på ett sätt och ser en dröm som jag får svårt att uppfylla bara för att jag inte har en partner. 

Nu är dock inte det ett argument i sig för att vilja träffa en livskamrat, men det är ett exempel på hur mycket mitt liv skulle kunna påverkas om jag träffade en ny partner nu ”mitt i livet”. Om det nu är mitt i livet, det vet jag ju inte, men vi kan leka med tanken. 

Jag har dock haft ett par år nu där något har förändrats. Det är lite svårt att förklara och jag själv har svårt att greppa vad som har hänt riktigt, men när jag kom till Göteborgstrakten för 14 år sedan (jösses vad tiden går!), så upplevde jag att det fanns en hel del härliga singlar att lära känna och träffa. Det blev en del dating, även om det inte blev en relation av det, men det var liksom ändå underbart roligt att få lära känna nya människor, ta del av andras bakgrunder och livshistorier, hitta på saker ihop som att spela biljard, bowla, gå på bio, käka middag osv. Även om det inte ledde till en relation, så var det vansinnigt roligt att ”bara” datea ändå. Utbudet på datingsiter osv var helt ok, men sedan tappade datingsiterna medlemmar och Tinder tog fart. Tinder skulle jag säga tvärdödade hela datingutbudet för min del, i två avseenden. Det ena är att jag som har en underbar personlighet att luta mig på, får liksom inte fram den i en app där man främst ska marknadsföra sig med bilder och bara några få rader med ord. Det kunde jag ju på de gamla datingsiterna. 

Det som hände sedan var dock att utbudet på Tinder i sin del har förändrats. De där sportiga, aktiva, härliga profilerna som ändå utstrålande livsgnista, livsglädje, nyfikenhet, som fick mig ändå att känna ”men wow, här var det en spännande profil” – de försvann. Och ersattes. Nu i flödet så dyker det upp vad jag skulle vilja beskriva som trötta människor. Inte ett leende, ingen gnista, ingen aktivitet. Jag får hela tiden kolla på åldern och se om det verkligen stod 44 då människan ser ut som 60 plus. Det är som om någon har plockat bort alla de där profilerna med livsgnista och aktiva liv. Först när jag ändrar sökningen neråt till 28-30 år som undre gräns dyker de upp igen. 

Jag visste att ”singelmarknaden” skulle börja ändras efter att jag fyllde 40, men tänkte då primärt på att de kvinnor som tidigare inte varit flyttbara pga barn osv, skulle så småningom börja komma in i den delen av livet när barnen flyttar hemifrån osv och där de återgår till en annan slags frihet. Jag hade dock inte räknat med att hela mitt flöde plötsligt skulle fyllas av trötta tanter (no offence).

Jag avinstallerade Tinder då jag tyckte det bara var en tidstjuv i början av året, men installerade det nyligen igen och har nu gått igenom alla profiler i ålder 30-48 år i Göteborg och 10 mils omkrets vilket gör att jag får in Danmark och annat med och nu är det tomt. Finns ingen mer profil att titta på och jag känner mig som ett frågetecken som funderar över var alla är?!

Tittar man på hur mina nätverk ser ut utanför den digitala världen, så är det helt fantastiska människor som jag omges av, men i praktiken alla är redan i relationer. 

Så från den där härliga tiden som nyinflyttad i Götet och med massor av nya, spännande människor att möta och träffa, så har jag de senaste åren bara blivit intresserad av två personer. En förra året och en nu i år. Lite tragikomiskt nog så har jag även blivit reboundguy för båda, hah. Förra årets grej var dock helt rätt att det blev som det blev, medan nu i år har jag en portion besvikelse med mig.. 

Allt detta gör dock att som det känns nu, så känns det som att väljer jag att bo kvar utanför Göteborg, då har jag garanterat mig själv ett liv som solo. Varför jag tar upp geografin, är för att jag har bott på så många ställen i landet och aldrig tidigare sett personligheten jag söker så sällsynt som här. Vilket kanske inte är så konstigt då det är en storstad och jag är ju ingen storstadsmänniska, utan mer en naturmänniska. Samtidigt så räcker det med att gå in på en norsk datingsite och välja Oslo som stad, så formligen kryllar det av profiler som väcker min nyfikenhet. Det är verkligen som om Göteborg och Oslo ligger på två helt olika planeter. Singelkvinnorna i Göteborg; dricka vin, öl och gå på spelningar eller hänga med vänner. Singelkvinnorna i Oslo; mountainbike, ut på tur, styrketräning, klättring, vandring, segling osv. 

Nu raljerar jag såklart och undantag finns alltid – men som livet ser ut nu, så nog gnager det en tanke och en känsla inom mig att jag kan få tvåsamheten och få börja ett nytt kapitel i livet ihop med en helt underbar människa. Om jag flyttar. Kanske till Dalarna. Tillbaka till min hemtrakt i Norrland. Det är betydligt svårare att få fram singlar som bara gillar att dricka öl, vin och hänga på ”andra lång” (en av drinkpimplargatorna i Götet) i Medelpad, tro mig. 

Ibland känns det som om en flytt till Norge hade i praktiken varit ett frikort till en relation. Bara för att jag ser så många personer i min egen ålder och långt över 50-års åldern, som är fysiskt aktiva, verkar ha en livsgnista och utstråla livsglädje, som verkar ha passion, brinna för något osv.  Man behöver verkligen inte ha samma intressen som mig för att väcka min nyfikenhet, även om det självklart hade varit roligt då det hade öppnat möjligheten att göra mer ihop. Däremot kommer man inte långt om man utstrålar ”trött tant”.