You are currently viewing Racerapport: SM i ultratrail

Racerapport: SM i ultratrail

Innan loppet

När jag såg första notisen om loppet tidigare i år och såg banprofilen, så blev jag glatt överraskad. Härkeshult, Yxsjön, Finnsjön, Landvetter östra, Horsikan – där springer ju vi med vår löpargrupp Trailrunning Sweden Göteborg-Härryda! Så kul att på förhand kunna en hel del om banan. Jag anmälde mig utan att tänka så mycket mer på det, därefter har jag haft fullt fokus på löpargruppen och inget fokus på mig själv. Framför allt inget fokus på att förbereda mig för tävlingen. Det blev en enorm ångest som byggdes upp tidigare i veckan nu när insikten kom att jag inte har sprungit ett enda pass på två mil sedan i oktober. Alltså noll förberedande pass för en ultradistans.

För att göra det ännu värre, så har jag fortsatt känt av min vadmuskel som blev skadad innan. Nu i veckan kändes den bra – tills vårt lilla socialpass i torsdags då den stramade och småhögg igen. Under samma pass hände något med knät på samma ben också, så jag fick ilningar i knäskålen. Visste inte om jag skulle kunna starta eller ej, utan ställde klockan extra tidigt för att gå upp och känna på kroppen, men velade och började packa ihop utrustningen för att strunta i tävlingen. Sedan tog jag fram den igen. För att åter packa ihop den. Men äsch!! Fram igen. ”Jag åker till starten och springer så länge som det går, MED ett löfte till mig själv att kliva av SÅ FORT någon känning eskalerar till smärta”.

(att springa ultralopp ÄR smärta/egen anm)

Starten

Väl på plats var det kul att mingla lite och hälsa på andra löpare och goa vänner. Loppet började på bred grusväg/motionsspår och det är bara skönt i början, så alla får hitta sina positioner i ledet. Hittade en liten klunga jag sprang lite med, men det gick bitvis lite för fort. Dock körde dem någon slags promenadvila, typ full spätta 20 min, sedan promenad några minuter osv. Jag både sprang förbi och blev omsprungen av herrarna. Fungerade fint med lite växelvis sällskap. Fram till vätskestation1 var det oförskämt lätt löpning, fattar inte var de 18 km tog vägen. Tack för kramen och supporten i depån Maria!

Från Härkeshult till Bolås

Känningarna släppte helt här, för resten av loppet. HELT underbart! Hade jag aldrig kunnat tro. Fick sällskap av en löpare som tyckte det var gott med sällskap på stigar han inte kände till (men som jag gjorde), så passade på att prata allt om till mina försök att bestiga Everest till att tipsa om banan. Jag tror många som har kört längre traillopp känner igen sig i att man liksom hittar ”vänner för stunden” där man pratar bort några kilometrar och bara glömmer bort att man faktiskt springer och delar liksom ”samma grej”. Ute på stigarna är alla kamrater (nåja, vi som är amatörmotionärer iaf).

Strax innan vi skulle ner till Landvetter så kom vi ut på ett kalhygge, precis vindstilla och med solgass. Så varmt! Kände hur jag svettades rejält. Sedan blev det en riktigt tråkig transportlöpning på 3-4 km något genom Landvetter för att korsa ner till Landvetter södra. Jag råkade trycka ut en energigel över högerhanden och ni som vet ni vet. Det är mästerskap i kladd. Andra sidan riksväg40, hittade jag en bäck för att tvätta händerna i, men halkade på väg upp och kom upp med lera i ansikte och på kläder istället. Nåja, bättre än kladdig gel.

Nu var nästa etappmål Yxsjön och sedan vätskedepå nr2. Oförskämt lättsam löpning dit och jag fattar inte var de första 38 km tog vägen. Möttes av supertrevlig personal och fyllde på med lite allt möjligt. Hittills allt fint vad gällde vätska och energi, helt enligt plan.

Bolås – till Tulebo

Efter depån bjöds det på nya stigar för mig. Så mysigt intill Gravsjön! Passerade en solo hejjarklack på en brygga med musik, hah, underbart! Vid 42 km skämtade jag på en instagram-story om att nu börjar loppet på riktigt. Det fick jag snabbt äta upp. 3 km senare hade jag min första dipp och gick från pigg till skit. Var ensam och kom in på tråkiga partier med grusväg, kalhyggen mm och tappade motivation. Två mindre felspringningar, varav en var ett bansabotage där man hade flytta en flagga, men såg på navigeringen på klockan att jag kom fel och justerade.

Jag blev glad vid Finnsjön igen, äntligen goa stigar och piggnade till. Efter Finnsjön dippade jag dock på nytt då jag kom in på skogstraktorvägar, partier med krossat tegel och överlag svårsprungen terräng förbi en kraftcentral. Här drömde jag om de fina stigarna upp mot Horsikan (senare kallat Helvetet). Det blev ett parti myslöpning innan jag kom till Tulebo och för all del fick lättsam löpning på asfalt, så jag förstår var elitlöparna kunde trycka på, men jag har svårt att motivera mig på asfaltslöpning. En lång raksträcka i motvind där jag inte visste slutet på den var jobbig. Sedan fick jag äntligen vika in på stigarna igen, nu äntligen skulle jag få springa mot Horsikan (jag menar Helvetet).

Tulebo – Horsi… Helvetet.

Nu skulle jag ju ”bara” upp mot Horsikan och sedan nästa depå vid Herkulesgården. Mer än halvvägs nu och 53-54 km i benen, yay, lätt ändå! Glädjen blev kortvarig. Jag har sprungit här många gånger, men då inte med 5 mil i benen. Bohusleden här är på riktigt bitvis elak. Jag brände för mycket energi, tappade tempo och här sabbade jag hela mitt fina lopp. När tempot gick ner, så gick inte vätskeintag och energiintag ner, utan jag tömde mig helt. Jag hamnade på 10:28 respektive 10:43-tempo på 2 km och vid Rävekärrs Långevatten var all vätska slut. Efter Horsikan var jag lite snurrig i huvudet och sprang fel. Fick tinnitus, började vingla lite, var sjukt illamående och insåg att loppet var kört. Nu gällde det att bara promenera till Herkulesgården och kasta in handduken och be om transport tillbaka till Skatås. Horsikan som jag sett fram emot kändes nu som helvetet.

Herkulesgården, tredje/sista vätskestation

”jag kände mig som en formel1-bil som kom in till en depå och så står det ett gäng folk där som byter hjul på en och skickar ut en i fräschare skick”

Jag var helt sjukt törstig när jag kom till depån. Fick syn på cocacola och det finns inget annat jag älskar så stenhårt som just cocacola på tävlingar. Varför vet jag inte. Magen fixar det och hjärnan får någon belöning av det, kanske för att det smakar så mycket bättre än vatten/sportdryck/gels osv. Gubbarna i depån gav bara så bra support och såg att jag inte var i så gott skick. Jag hann inte ens säga att jag skulle kliva av loppet innan de tog mina flaskor och fyllde på med vatten och sportdryck och stoppade ner i min väst igen. Jag fick mugg efter mugg med cola, någon gjorde i ordning en mugg med buljong och jag fick i mig lite banan. Fick inte i mig mer energi då jag mådde så illa, men jag kände mig som en formel1-bil som kom in till en depå och så står det ett gäng folk där som byter hjul på en och skickar ut en i fräschare skick. Jag hade inte samvete att säga ”hörrni, jag vill kliva av”, utan tänkte ”jaha, då fortsätter jag” ut mot Gunnebo slott.

En paus på en sten

Jag lämnade depån, och tog mig upp förbi Gunnebo slott på grusvägen, men precis efter att jag svängt vänster från slottet så bröt jag ihop. Såg en sten och satte mig och funderade över alternativen. Jag måste ju bryta, men ska jag vända tillbaka till depån där gubbarna ”bytte hjul på mig”? och avbryta? Sedan sitta och vänta där på transport? Nej bättre jag tar en taxi. Tog fram google maps för att se var jag skulle beställa en taxi till. Precis då kom en farbror på promenad med sin hund och tittade lite sorgset på mig, som att han såg mitt lidande och han såg ju att jag tävlade i något med min nummerlapp mm. Jag vet inte vad som hände, men det var något med farbrorn och hunden som gjorde att jag reste mig upp och började springa igen. Nere vid vägbron så stötte jag på samma personer som hade stått och hejjat på slutet i Tulebo och de gav mig också lite energi.

Vändningen

Nu var jag på väg till Hobo Hill, en beryktad uppförsbacke där man får ta i med nävarna här och var för att komma upp till toppen. Tyvärr kom nästa flaggsabotage här, då någon hade plockat upp flaggor och satt ut dem på fel stig, vilket jag insåg först när jag kom till en hel hög med flaggor nerstuckna i en klunga. Kollade på klockan och såg var jag egentligen skulle ha sprungit, så bara att vända tillbaka. Här flöt det ändå på skapligt och när jag kom upp till klättringen upp på Hobo Hill, så kändes det som en barnlek?! Alltså denna backe tycker jag är kämpig i vanliga fall, men nu hade jag mått så dåligt vid Horsikan, så ALLT kändes relativt enkelt nu.

Hobo Hill till mål

Att mentalt veta att det inte är så långt kvar till mål påverkar helt sjukt mycket. Likaså blev löpningen lite mindre teknisk på Bohusleden österut och jag fick till ett löpsteg som var bra igen. Båda dessa ingöt självförtroende. När jag kom in på Skatåsåttan och visste att jag hade någon sugande backe upp och in mot Skatås, så var det som om jag hade vilat i 10 timmar och inte sprungit. Det fanns löpsteg, energi och vilja som jag inte sett röken av på flera timmar.

Det var så mycket känslor som skulle ur mig vid målgång. Jag hade inte trott att kroppen med de två känningarna skulle fixa detta – och att jag inte fick några problem alls under loppet med varken knä eller vadmuskel var bara så underbart. Att jag dessutom gick från att bestämt ”DNF”a vid Herkulesgården till att gå i mål var helt otroligt. Jag mådde SÅ dåligt vid Herkulesgården, men alltså den support jag fick där, var det som skickade mig vidare plus ni goa människor som hejjade fram mig ännu en gång nere vid träbron väster om Gunnebo. Utan er hade det varit tack och godnatt för mig där.

Kan man knarka tacksamhet, så är jag hög på att kroppen fungerade, på all otrolig support från alla funktionärer och att det gick så bra som det gick ändå. 

Lämna ett svar