You are currently viewing Skadad, arbete hemifrån och lärdomar

Skadad, arbete hemifrån och lärdomar

Så, då hände det som jag inte önskade mig just nu – jag drog på mig en skada – men jag försöker att reflektera och bearbeta det hela för att dra så många lärdomar som möjligt. Tack och lov, om man nu får säga så, så blir även professionella och duktiga atleter skadade till och från. Det är nästan oundvikligt och det är inte alltid när man ligger och pushar sig till max som det händer. Det kan komma från minskad träningsvolym, för hög träningsvolym, en olycka där man trampar fel eller vad som.

Det är dock lätt att bli självkritisk, ”borde jag inte ha”… 

När skadan uppstod så hade vi trummat på ett par kilometer, mestadels på skogsstig. Vi sprang Icebug Backyard’s tävlingsrunda söder om Jonsered som kombinerar fantastiska Bohusleden med Vättlefjällsleden samt lite obanat. Den börjar dock med rätt mycket uppförslöpning, eller ja, man går en del i början. Vi höll ett lugnt tempo, även om jag var anmäld till Trailrunning Sweden Virtual series och med ambition att fullfölja de där 16 kilometrarna. Så jag låg i täten med vänner och bekanta bakom och det var en svagt lutande uppförsbacke när jag plötsligt kände ett litet minihugg i vänster vad. Sekunden senare, antagligen i nästa fotisättning så small det. Akut smärta vilket gjorde att jag tog mig för vaden och staplade åt sidan på stigen. Första tanken var att det måste vara kramp, fast det kändes ju inte som det. Det kändes som känslan EFTER man haft en rejäl kramp där hela muskeln gått i full kontraktion. En slags utspänd, utmattad känsla. Tills jag belastade vaden igen, då kom den nya, knivskarpa smärtan. Väldigt centrerat till en punkt på vad muskelns nedre del, där jag också var omedelbart öm.

Nästa tanke var ju om jag ändå kunde fortsätta. Ibland kan man ju få en känning som släpper om man får lite mer cirkulation och den mjuknar upp, men ganska snabbt kände jag att något inte stod rätt till alls. Detta var ingen vanlig känning. Med bilarna 3 km bakom oss, så kändes det lite korkat att försöka jogga/promenera ännu längre ifrån dem om jag nu skulle bli sämre. istället lindade jag om benet med mitt flipbelt och knöt åt rätt hårt över muskeln, tog farväl av mina vänner och haltade tillbaka. Just denna gång hade jag INTE med mig något förstärkningsplagg eller så och jag var rätt tacksam över att det inte började spöregna på mig. Det hade blivit riktigt kyligt då jag med mitt låga tempo inte hade så hög kroppstemperatur och var redan lite svettig. Jag bestämde mig nästan på studs att i praktiken alltid springa med min löparväst om det nu inte är på superkorta pass där jag har nära till bilen eller hemmet. Just för att ta med mig aluminiumfilten och ha något att svepa om mig + möjligheten att faktiskt ha med sig en mössa+vantar om inte annat. Bara ett par vantar gör underverk om man går och börjar känna sig nerkyld.

Beslutet att avbryta och återvända var klokt. Jag kunde fortfarande inte stödja på benet utan smärta när jag kom till bilen. För övrigt så TACK till du tjejen där som sprang med två killar och mötte mig när jag haltade genom skogen. Du reagerade på att jag grimarserade och såg att något inte stod rätt till, stannade och frågade om jag var okey. Jag vet inte om du också sprang virtuell tävling eller något, men att du tog dig tiden att stanna, vända dig om och ropa till mig värmde där och då. Ännu en gång, TACK!

Gubbvad – vilket jäkla begrepp!?

Nu har det gått ett par dagar och jag konstaterade rätt snabbt att det jag har åkt på är vad man tycks kalla ”gubbvad”. Ett löjligt begrepp då jag är långt ifrån gammal, men tydligen så drabbar det särskilt män i åldern 35-45 av. Orsaken ids jag inte spekulera i, även om jag har mina teorier, men jag försöker ändå analysera varför detta hände just mig och just nu samt om jag kunde ha gjort något annorlunda och vad jag ska tänka på framgent.

En bidragande orsak är att min träningsvolym har varit lägre på sistone och framför allt har kontinuiteten varit lite lidande. Ett bra pass, sedan några dagars uppehåll, sedan ett till bra pass osv. En högre träningsvolym och en tätare kontinuitet hade säkert kunnat förhindra skadan.

Det jag dock ännu mer har reflekterat över är att under Covid-19 nu så senaste månaden har vi blivit ombedda på mitt jobb att arbeta hemifrån om vi kan. Vi är välkomna till kontoret, men vi som har arbetsuppgifter som går att sköta hemifrån bör göra det. Jag tillhör den kategorin då jag uteslutande kan jobba elektroniskt/digitalt och på distans. Jag tillhör rentav kategorin som är mer produktiv hemifrån dessutom, då jag har en miljö där jag inte blir störd i huvud taget utan kan få full koncetration på min uppgift. Dock så innebär det att jag kliver upp från sängen, går 10 steg till köket för att fixa kaffe och går sedan 10 steg till arbetsrummet och börjar jobba. Där jag sitter still hela dagen. Enstaka steg tas under dagen, men på riktigt så innebär det att jag egentligen inte ökar blodcirkulationen eller använder benen speciellt mycket från läggdags kvällen innan tills jag slutar jobbet dagen efter. Det är ca 16-17 timmars nästan total orörlighet!

Nu överdriver jag lite, för visst går jag och hämtar posten och visst rör jag på mig lite sådär mellan möten mm, men det är inget som belastar musklerna nämnvärt. Framför allt så tas inte rörligheten ut något. Att gå från detta tillstånd till att plötsligt befinna mig i tre kilometers uppförsbacke där varje löpsteg bankar på vadmusklerna och töjer ut dem, ja, det kanske inte är helt optimalt.

En anekdot är att jag är sambo med den norska skogskatten Sune. En lurvig, pratglad jäkel, som dock börjar bli pensionär med sina 13 kattår. I morse när vi klev upp (han ligger på en egen liten filt i sovrummet), så började han med att resa sig upp i sängen och det första han gjorde var att sträcka upp hela ryggraden och trycka ut den riktigt. Sedan hoppade han ner på golvet och där tryckte han ut framtassarna långt fram och samtidigt pressade han ner magen mot golvet, dvs töjde ut bålen åt andra hållet samt stretchade ut frambenen. Sedan i de två efterföljande stegen framåt, så tog han ett baklår i taget och töjde ut dem innan han gick ut i köket. Det är inget han läst på i någon löparbok eller kattguide, utan något som görs instinktivt. Även det fick mig att reflektera att jag inte töjer eller sträcker ut något. Jag går från framstupasidoläge i sängen, på sin höjd så sträcker jag ut mig raklång lite i sängen, men därifrån så hamnar jag i en stillasittande position i arbetsrummet.

Även om jag nu skulle åka in till kontoret, så är skillnaden egentligen inte så stor. Jag hoppar in i bilen, kör den stillasittandes, sedan för all del så försöker jag ta lite trappor på kontoret då jag arbetar högst upp i en tornbyggnad, men resten av dagen ser i praktiken likadan ut.

Lessons learned.

Summerar jag allt detta så förutom att se till att ha koll på volym och kontinuitet, så är min lärdom att jag utifrån min livssituation och kanske viktigast just nu under Covid-19, är att aktivt se till att få in rörlighetsövningar och blodgenomströmning helst varje dag. Inget hindrar mig egentligen från att ta en morgonpromenad medan jag väntar på att kaffet brygger klart innan jag börjar jobba. Ta 5-10 minuter bara, sedan avsluta promenaden med lite knäböj på kroppsvikt, utfallssteg, töja lite på baksida lår och stretcha vaden. Jag har även en källartrappa rätt nära där jag jobbar, så bara lite excentriska tåhävningar är något jag kan lägga in ett par minuter några gånger i veckan. Just för att skapa den där blodgenomströmningen och ”motionera motoriken” mellan träningspassen. Lite spekulativt, men jag tror att det gör att det inte blir den där chocken för kroppen när jag plötsligt befinner mig i ett fint spår i skogen och börjar trampa på igen.

Det jag också kommer att göra är att lägga lite extra kärlek på just vadmusklerna. De ska få lite specifik vadträning, jag kommer att lägga in ett aktivt pass i veckan (minst) med spänststräning. Höga cykelsparkhopp, hopp upp på höga lådor och lite annat där jag både tränar spänst, explositivitet och trycker använder full ROM (range of motion) på muskeln. Lite hopprep kommer också bli standard (vilket jag måste erkänna att jag tycker är skitjobbigt nu när jag för första gången på typ 25 år har rört ett hopprep – flåsar ju galet mycket efter bara en minut!). Jag har även nu köpt en liten massagekudde som jag blev tipsad om, där jag när jag ändå sitter stillasittande kommer att köra. Den + TENS-apparaten kommer jag att använda lite mer.

En bekant i sociala medier jobbar på en arbetsplats där de får ha gåband i anknytning till skrivbordet, så hon kan i praktiken promenera med lite uppförslut t.ex. och samtidigt sitta i en telefonkonferens. Det hade jag önskat att fler arbetsplatser just med stillasittande jobb anamade. Att stå upp t.ex. tycker jag är otroligt tråkigt och enformigt, men att kunna få promenera lite långsamt 20 minuter under ett skypemöte hade ju varit underbart.

Läget just nu

Här och nu idag, tre dagar efter skadan, så är jag positiv till prognosen och rehab. Jag har varit aktivt passiv samtliga dagarna nu, försökt att inte stressa muskeln för mycket, men har byggt på min äventyrsbil, fixat i trädgården, promenerat runt på IKEA och annat helt utan problem. Redan igår försvann smärtan i praktiken helt, men det är nu det gäller att vara klok. Jag har satt upp delmål själv för hur jag ska träna muskeln kommande dagar, utvärdera styrka och progress i den och när jag känner att jag verkligen kan belasta den hårt och töja ut den riktigt helt utan känning eller smärta – först då kommer jag tillåta mig själv det första löpsteget igen och då bara en kort och försiktig runda. Jag tillåter mig inte att redan nu spekulera i när det blir, om det är redan till helgen eller om två veckor eller om en månad – vem vet? Jag fokuserar på här och nu, tar en dag i taget och framför allt så glädjs jag att jag inte bara kan ta en promenad, utan att det dessutom är bra att ta en promenad för att förhindra att muskeln läker ihop tokigt.

Stay safe löparvänner!

Detta inlägg har 2 kommentarer

  1. A

    Hur går det med vaden? Läker som den ska?
    Å Sune? Frisk och glad?

    1. trailpeter

      Jag kör rehabövingar varje dag + var ute på en till gränsen för lång skogspromenad på 4,5 km idag. Kändes efteråt. Får de det tid, men jag är hoppfull. Sune mår bra för stunden, han såg riktigt svag ut för ett par veckor sedan, tänkte att nu kolar han av men just för stunden så har han piggnat på sig lite.

Lämna ett svar