Racerapport: Åhus Trailrun 2019

Racerapport: Åhus Trailrun 2019

Distans: 5 km
Tid: 28 min

Snittpuls: 183 
Maxpuls: 196

Terräng: Underbar!
Dagsform: Skaplig

Förberedelser:

Körde ner till syrran igår och övernattade där, fortfarande med målsättning att kunna köra en tävling på något sätt iaf. Var dock sjukt osäker på ryggskottet. Det + att jag vet att terrängen där nere söder om Yngsjö är brutal att springa i. 10 km i den terrängen med alla upptrampade sanddynor där man trampar och trampar suger så sjukt mycket med energi samtidigt som man tappar fart, så jag kände mig lite osäker för om min nuvarande form faktiskt hade fixat 21 km inom dräglig tid. Jag har tappat kondis, jag väger för mycket och jag har både nageltrång och ryggskott. Hmm. 

Kände efter i morse men bestämde mig för att köra 5 km-distansen istället. Vilket kändes sjukt löjligt. Jösses vad jag har vant mig vid längre distanser när 5 km (återigen i DEN terrängen) känns som ett knattelopp. Nåja, spring långsamt, ha skoj och försök stimulera/aktivera ryggen lite så kanske ryggskottet läker. Det fick bli dagens målsättning. 

På plats i god tid, mulet och +3 grader och riktigt rå kust/havsluft. Tur jag inte sprang i shorts, men däremot visade sig valet av tunt underställ + vindjacka göra mig för varm/överhettad lite senare. Tshirt och jacka hade varit bättre. Är inte van vid att springa intensivare pass runt 0an, utan oftast är det lite lugnare pass, så jag var mer klädd för det. 

Precis innan start så ställde jag mig lite ödmjukt i fållan, inte längst fram men typ lite framför mitten. Det är ju så jag brukar placera mig på de flesta lopp och tävlingar. Så kollade jag framför mig; typ minst tre gråhåriga kärringar med övervikt som såg ut som de precis köpt sina första joggingskor. Ja inte ens trail/terrängskor. Suck. Hade jag känt mig i bättre form så hade jag ställt mig absolut längst fram, men nu ställde jag mig istället med någon enstaka mellan mig och startlinjen.

Hade värmt upp rätt bra, medan andra klagade över att det var jobbigt att värma upp i sanddynorna så mosade jag på rätt bra med intervaller (ehum, det där med att ta det lugnt) då jag ville väcka kroppen till liv på riktigt. Just Åhus Trailrun har riktigt grisig terräng, så jag var inställd på krig. 

Starten

Starten gick och tamigfaaaaaaandå, men jag kom inte många meter innan jag hamnade bakom löpare i 12-tempo. VAD I HELVETE GÖR NI PRECIS BAKOM STARTLINJEN ERA JÄÄÄÄÄÄÄÄVLA MIFFON?!?!? Det är ju sådana som gör att tävlingar snart behöver 100 meter bredd på startfållan istället för att ALLA tvingas att stå längst fram! Jag blir bara så sugen på att dra ner byxorna eller något på sådana personer ihop med att ge muntlig feedback. Gnarrff…

Ut i terrängen, en omkörning, skutta tillbaka, ut igen, ny omkörning. Zickzackade som en dåre klungan samtidig tighteades ihop, så samtidigt som jag kryssade runt någon på höger sida så fylldes det på med folk från vänster då alla skulle in på led. En vag rädsla för att jag skulle spy i havet efter 1 km om det skulle fortsätta så. 

Kom rätt ner på stranden och nu började sanddynekampen. Blev tre sådana sträckor tror jag, där en elitlöpare givetvis lägger sig precis ute i vattnet och bara matar på där sanden är packad och dränker sig själv helt. Jag hade inget sådant ombyte, så jag fick ta smällen med att kryssa precis i vattenbrynet och få 50% hårdpackad sand 50% lös, typ 10-15 cm djup i fotstegen. Jag höll dock igen lite för att spara energi och blev omsprungen av en del. Sedan när vi kom in på stigar i skogen mellan partierna så var det istället jag som plockade positioner. Kollade och såg att pulsen låg rätt stadigt på 183-185 och trots att ansträngningen kändes ”jag dör nog snart” så visste jag att den pulsen klarar jag av att hålla och att jag fixar det i en timme utan problem. Det är en ”överkomlig smärtgrad” att ligga där. Jag tror att min maxpuls nu inte längre är över 200, utan strax under. 197-198 kanske. Så några slag tillgodo alltså innan det börjar göra ont på riktigt 

Avslut

Hade rygg på två tjejer som jag växeldrog med. De blåste förbi mig i sanddynorna och någon nedförsbacke, medan jag plockade rejält med positioner i uppförsbackarna. Särskilt på väg tillbaka till, då vaknade bergsgeten i mig till liv. Kom fram till ett parti med flera backar på raken och bara matade på med händerna på knäna och pressade mig förbi folk. Ett par flyttade på sig när de hörde mig bakifrån. Här slog jag i 196 i puls och det hörde resten av skogen. Släppte på utför, kom ner på en sjukt farlig ramp ner till asfalten innan jag kunde gå upp i maxspurt över mål (2:44-tempo).

Det här var ett sådant lopp där man stod kall och frusen vid start. Vindjacka, tunn underställströja, långa tights, tunna vantar, buff – och kom i mål dyngblöt av svett, vantarna bortstoppade och hade en önskan om shorts och linne enbart. 

Jag kan också konstatera att det var klokt att INTE köra länge med ryggskottet. I den terrängen så slet det rätt hårt på bålstyrkan. Ryggen kändes ansträngd när jag kom i mål. 10 km hade varit dumt, 21 km idiotiskt, men 5 km kan ha varit rätt ok ändå. Facit får jag imorgon, men just nu känns ryggen rätt ok. 

Det är kul att jag har blivit en så mycket bättre motbackelöpare att jag snart är bättre på att springa uppför och trycka på än vad jag är på platten. Position 64 av 213 (båda klasser) känner jag mig skapligt nöjd med, trots att det tog 29 minuter för mig. Bara 18 löpare kom under 25 minuter varav 99% var klubbtävlande.

Lämna ett svar

Stäng meny