You are currently viewing Film: Bergsbestigning Mount Elbrus – Top of Europe (Summit nr2)

Film: Bergsbestigning Mount Elbrus – Top of Europe (Summit nr2)

Mitt i sommaren 2016 var det åter dags för äventyr, nu med siktet på Europas högsta berg och den norra rutten upp på berget, den sidan som är mer som en ”riktig” expedition.

Elbrus 5642 m, Europas högsta berg – Norra, den ”riktiga” sidan.

Pre Hike:

Med Kilimanjaro i bagaget så trodde jag det skulle bli lättare att ladda inför Elbrus, men Elbrus är ett berg som kräver alpin utrustning och alpin erfarenhet. Jag fick dels handla på mig riktig klätterutrustning, men också gå en glaciärkurs i Norge för att öva på allt från att gå i replag till att använda stegjärn och isyxa.

Resan till Ryssland gick skapligt, men på flygplatsen (Moskvas andra största flygplats) kom jag på fel ställe och blev inte insläppt där jag skulle vara. Ingen, verkligen ingen, kunde engelska. Alla menyer på alla restauranger var på ryska. Det var verkligen till att bli handikappad och allt jag beställde blev fel. Träffade på Magnus och kunde övernatta i ett flygplatshotell iaf innan vi flög vidare ner till Mineralnye Vody. Nu hade vi träffat resten av gänget och det var rätt skönt att känna att väskorna kom fram och att jag hittat gruppen jag skulle vara med. Allt känns skönare när man reser sådär om man inte är ensam. Är man ett helt gäng som är vilsna så är det ändå en trygghet att vara flera.

Vi spenderade en dag på hotell innan det blev dags för sista förberedelserna och sedan transport ut till Base Camp. Sista sträckan var en timmes bilfärd i en gammal militärlastbil helt utan avgasfilter, så vi satt ett helt gäng och blev koldioxidförgiftade bak på flaket. Mådde riktigt, riktigt dåligt när vi kom fram till Base Camp. Positiv överrasknig i form av stora fyrkantiga tält med fyra tältsängar i varje – vilken lyxbostad! Var dock rätt trött efter allt resande när vi kom till Base Camp.


Dag 1 – Acklimatiseringstur från Base Camp (2500 m) till Stone Mushrooms (3100 m).

Skönt att komma igång och lättare dagsturssäck var inga konstigheter. Ovant att gå i kängor dock och det var konstant uppför. Tog några timmar och underlagt var stig, relativt lätt ända fram till sista delen som var rullgrus. Lätt att ta sig upp för men jag är så feg när jag ska ner och det är brant + rullgrus. Fegheten gör att jag sätter i låren och anspänner dem för mycket och för länge, så det bet duktigt på benen.


Dag 2 – Acklimatiseringstur och utrustningssläp från Base Camp till High Camp (3800 m)

Samma sträcka som dagen innan, fast dubbelt upp och med fullastad ryggsäck (halva expeditionspackningen). Kämpig dag och fick lite huvudvärk uppe på High Camp. Sista sträckan gick vi på snö efter en brant där jag kände att jag helst hade velat ha stegjärnen på mig.

Samma brant halkade jag i på nervägen och satte ut en stav för att rädda balansen. Rörelsen blev en stöt rätt upp i axeln som pressades bakåt och slets ur led. Satte mig ner helt tyst i snön och kunde inte fokusera på tankarna. Var allt över? Ingen Everest, ingen Aconcagua, ingen Elbrus? Skulle jag evakueras?

Helikopter? Satt helt tyst och bara stirrade ner i snön när övriga expeditionskamrater samlades runt mig och frågade vad som hade hänt. Gjorde ett försök att resa på mig och gå med ryggsäcken och axeln hängandes, men fyfan vilken smärta. Att ta mig hela vägen ner till Base Camp med axeln ur led skulle bli ett helvete.

Då ropade Jajje, en i teamet, att jag skulle prova att böja mig framåt och pendla uppåt med armen. Jag fick hjälp av Jonas som skottade fram en avsats åt mig i snön, så jag kunde ställa mig stadigt (backen var rätt brant) och så vände jag mig med ansiktet åt marken och började djupandas. Tänkte lägga alla ägg i en och samma korg och prova en enda rörelse, men med full kraft. Jag minns dock vad läkaren i Thailand sa då jag slet ur axeln ur led första gången; går det fel när den ska i led igen och man klämmer in en nerv, så måste man omedelbart rycka axeln ur led igen för att inte riskera att förlora känseln för resten av livet.

Jag gjorde en framåtpendling i full kraft med knuten näve och vrålade rätt ut av smärta när axeln knastrade sig igenom brosk och ligament – och gick tillbaka i rätt läge.

Helt otroligt. När axeln går ur led så börjar musklerna svälla och stelna till och väntar man lite för länge, så måste man till sjukhus. Nu slapp jag sjukhus och helikopter. Jonas tog min ryggsäck så jag kunde koncentrera mig på att hantera smärtan och ta mig ner till base camp. Jag var nära på att bryta av staven i ren ilska när jag ramlade, men nu var jag glad att jag inte gjorde det. Däremot var jag gråtfärdig flera gånger då det kändes som om äventyret var över.


Dag 3 – Base Camp (2500 m) tillbaka upp till High Camp (3800 m) igen och släpa upp resten av utrustningen.

Jag gjorde en riskbedömning och bedömde att det som skulle kunna hända är att axeln går ur led igen. Worst case så har jag precis halkat utför en brant nära toppen och blir hängandes i isyxan med axeln ur led. Fixar jag det? Jag bedömde att står mitt eller andras liv på spel så kommer jag att klara av att hantera smärtan och en trasig axel. I övrigt får jag försöka vara försiktig bara, så ska äventyret kunna fortsätta. En av grabbarna sa att han hade morfintabletter med sig, så skulle något hända på riktigt hög höjd, så skulle jag också kunna droga ner mig för att klara av att ta mig till en evakueringsplats. Jag ville INTE bli en belastning för gruppen eller ses som ett svagt kort.

Guiderna tyckte att jag skulle hyra bärare och låta dem ta lite av min utrustning denna dag, men givetvis så ville jag tjura på envist med min packning själv. Gick dock lite lättare upp till High Camp denna dag då acklimatiseringen kommit igång.

Käket i Base Camp var rätt ok, men på tok för lite mat. Gröt till frukost och lite torra mackor med en ostbit på. Lunch var oftast soppa och en sallad till, middag typ soppa och sedan någon mindre portion pasta eller så. Det stor korgar med små torra kringlor framme och dessa åt man som bukfyllnad för att försöka bli mätt och försöka få i sig mer energi. På High Camp var det ännu mindre käk, så från dag4 gick jag in i ett 100%’igt katabolt tillstånd och kunde säga farväl till fyllda glykogendepåer.


Dag 4: – High Camp (3800 m) och en bit upp på glaciären för acklimatisering och träning

Första natten på High Camp, nu i en slags ”lappkåta” i plåt där vi sov allihopa i. Även detta rätt lyxigt som expeditionsboende. Acklimatiseringstur halvvägs upp till Lenz Rocks. Direkt vid High Camp var Crampon Point, dvs från och med nu var expeditionen alpin. Klätterkängor på, stegjärn på, isyxa framme i beredskap och inknytning i klätterselar. De glaciärsprickor som fanns på berget var mellan High Camp och Lenz Rocks, men nu med rätt mycket snö på. Ibland såg vi något hål rätt ner i snön och då visste man att man egentligen stod på en spricka. Det farliga med snöbryggor är om de viker ner i sprickan – då faller man tills att repet sträcks och sedan är det bara att hoppas på att replaget orkar befästa och hålla upp en.

Trots snö och is, så var det som en kokande gryta av värme. Vi hade 33 plusgrader och det reflekterade mot snön och blev stundoms helt vindstilla. Blev helt fel med klädval och jag var helt sjöblöt av svett hela dagen. Stor vätskebrist.


Dag 5 – High Camp (3800 m) till Lenz Rocks (4800 m) och tillbaka

Lika varmt denna dag och riktigt, riktigt kämpig tur. Pulsen skenade pga höga höjden och sista branten upp mot tänkt lägerplats så var jag helt slut. Här kände jag att energinivåerna var låga i kroppen och att nu var det dags att ta fram pannbenet och börja bita ihop och härda på riktigt. Huvudvärken gnistrade uppe vid Lenz Rocks och det var första riktiga kontakten med höjdsjuka. Fick hugga ur lägerplats ur en isplatå och varje hugg med isyxan gjorde så ont i skallen. Dessutom flåsade jag som efter slutspurten på ett lopp pga höjden.


Dag 6 – Vilodag

Försökte få i mig lite nötter som jag hade med mig, men insåg också att jag kommer att få kämpa på kaloriunderskott hela expeditionen. Vi hade en övning på ”fasta rep” denna dag eftersom det enligt uppgift kunde behövas sådana på toppdagen. Då går man inte i replag, utan ensam, men får kroka fast sin klättersele i säkringsrep där det är som brantast. Här gick jag in på en dos Diamox, en medicin som ska hjälpa kroppen att acklimatisera sig. I och med att jag fick sådan huvudvärk dagen innan så kände jag att jag ville inte chansa, så jag började ta en halv tablett diamox 2ggr/dag här.


Dag 7 – High Camp (3800 m) till Lenz Rocks (4800 m)

Normala expeditioner på Elbrus norra sida startar sin topptur från High Camp kl 01 på natten och går hela vägen upp till toppen och tillbaka. Det är ca 18 timmars hård fysisk kamp och helt galet lång sträcka. Vet inget annat berg där man har gjort toppturen så lång och så svår som den faktiskt blir då man är rätt tom på energi, vatten mm. Vår expedition ville prova att dela upp toppturen i två delar och ta en övernattning vid Lenz Rocks. Det skulle korta ner toppturen avsevärt. Vi slet upp utrustning och tält till Lenz Rocks och det gick lättare denna dag (bättre acklimatiserad igen) upp till lägerplatsen. Här fick vi hacka loss is och börja smälta på kök, för att få vatten och vi fick hacka/skotta ur för tälten och ”gräva ner oss”. Vädret skiftade dock från fint till riktigt blåsigt och kallt mitt i matlagningen och jag fick knappt i mig någon mat. Delade ett femmannatält på fem personer och vi låg i en enda hög på varandra hela natten.


Dag 8 – Lenz Rocks (4800 m) till West Summit (5642 m)

Topptur! Fick i mig lite mandlar och en chokladbit till ”frukost”. För lite energi. Hade vätskebrist redan och bara fått smälta is till en liter vatten som skulle räcka hela dagen. Var så törstig så jag hallucinerade om coca cola. Var bara att bita ihop. Väckning 03:00 lokal tid och 04:00 började vi klättringen uppåt. Nu var det första gången det verkligen var svinkallt. Tyst, vindstilla och magiskt vackert ute, men så kallt. Började frysa om fingrarna och trots stora handskarna, så blev jag lite orolig då jag inte fick upp värmen i fingrarna. Fanns en risk för förfrysningsskada. Försökte hålla dem i rörele hela tiden och bara fokusera på ett steg i taget, uppåt. Kände mig starkare och piggare än många andra i gruppen och kände att toppen kommer jag att fixa.

Solen kom upp och det blev klart varmare. Klarade fingrarna från köldskador. Fick gå lite själv och lite i replag. Sista branten upp på västra toppen, som är den högre av de två, var riktigt brant och allt fokus fick vara på hur jag satte ner fötterna samt att hela tiden säkra mig själv med isyxan utifall att jag skulle få ett fall. Vid ett fall gäller det att snabbt slänga sig över isyxan och göra en ”self arrest”. Någon av de starkare killarna i gruppen vinglade av trötthet, men jag kände mig stark och tack vare Diamoxen kände jag inte heller någon höjdsjuka vilket slog till på ett par i gruppen. 10:00 lokal tid tog jag sista stegen upp på toppen med gåshud och ett jubel. Ofattbart.

De flesta dödsfall och olyckor på större berg sker oftast på vägen ner från toppen. Man är fysiskt och mentalt trött och släpper fokus. Med det i åtanke försökte jag hålla mig skärpt, trots enorm vätskebrist. Första branten ner från toppen var jag extremt försiktig, men sedan var det bara att trumma på tillbaka till Lenz Rocks för att riva läger. Vi smälte lite mer is då de flesta hade slut på vatten och delade ut ransoner så att man åtminstone kunde få en liten klunk vatten. Här kom en storm indragandes med åska och vi hade två helt absurda åsksmällar precis vid lägret och fick lägga bort isyxor och stavar. Första gången jag varit lite halvskraj för åska i hela mitt liv. Ingenstans att ta skydd och så står man exponerat på en bergstopp med åskan rätt i ansiktet. Stormen lugnade sig på en kvart dock och vi kunde riva lägret och ta oss ner till High Camp.

I High Camp blev det lite mat och vatten (men nu var jag helt dränerad på vätska, munnen torr som klister och stämbanden hade fastnat). Sedan packade vi ihop all packning för att slita oss ner till Base Camp. Åtminstone 20 kg i ryggsäcken och med rätt så trötta ben nu, helt tömd på energi. Tog 2,5-3 timmar och konstant nedför, stundoms rätt brant. Mina knän var som gele på slutet, men det var en underbar känsla att komma staplandes in på området för base camp efter 15 timmars fysisk aktivitet och känna att äventyret var över.


Dag 10-11 / After Summit

Blev vilodag i Base Camp och allmän återhämtning. Bonfire och lammgrillning på kvällen. Nästa dag regnade det så pass mycket att en flod svämmade över och vi inte kunde åka med terränglastbilen längre. Lyckades dock få våra duffelväskor (25 kg) körde med jeep tack och lov rätt lång sträcka innan vi fick lasta av packningen och bära det sista biten till bussen. Där lämnade vi Kaukasus och tog farväl av Europas högsta berg.

Summering:
Vilken enorm tur i oturen att jag lyckades få tillbaka axeln i led igen och bortsett från rejäl smärta två dagar efter det, så kom axeln igång hur fint som helst sedan och höll hela turen utan problem. Fick mycket beröm av mina kamrater och det var en grym känsla av ”comeback”. Expeditionen var rejält mycket hårdare än Kilimanjaro och det går inte ens att jämföra. Mer packning, fysiskt tyngre, längre dagar, mycket mindre energi och mycket mera kamp. Jag känner mig så mycket mer stolt som klarade Elbrus, men insåg också att jag måste träna skiten ur mig för att ha ens en suck att klara Aconcagua.

 

Detta inlägg har 13 kommentarer

  1. Lars

    Kanonbra film och riktigt kul att se hur det var på Elbrus! Stor tumme upp!

    1. happyhiker

      Tack Larsa!

  2. Lisa N

    Underbar film! Ser fram emot filmerna från Arctic Ultra och från Aconcagua också! Kommer följa bloggen 🙂

    1. happyhiker

      Tack snälla!

  3. Kenneth

    Toppen Peter;) det är som jag är där igen när jag tittar på den.
    Mot nästa berg!
    Pergite!
    Kenneth

    1. happyhiker

      Ja, jag har återupplevt massor med minnen medan jag gjorde filmen. Vilken härlig resa det var och vilket gott gäng! Underbart!

  4. Romana

    Vad spännande att se filmen! Riktigt bra! Jag får gåshud. 🙂 Tack, Peter!

    1. happyhiker

      Tack själv Romana, kul att du gillade det :). Mitt livs äventyr fortskrider enligt plan 😉

  5. Emelie

    Fantastisk video.
    Som man har väntat på att få se den.

    en vacker dag är det min tur att stå där uppe!

    1. happyhiker

      Tack – och jag tycker absolut du ska uppleva det om du kan och vill! Kan varmt rekommendera Micke och Adventure Lovers också och likaså glaciärkursen i Norge med Jostedalens Breförarlag (kan också bokas via Micke) för glaciärträning.

  6. Christopher

    Grattis:) Fantastiskt roligt att det gick vägen för dig med skadan. Jättekul och följa er på videon, man får ju själv lite aning och tips om miljön på ett annat vis med bilder. Jag själv gick kull på vägen mot Mount Damavand, Iran och smällde ryggen med 3 diskbrock. Ingen rolig start precis. Håller nu på och förbereder för Elbrus i början på Juni. Har förmånen att vi kan gå och träna i en skidbacke med packning på hemmaplan. Har extra viktbälten på vaderna för att träna benen. Med pjäxor och stegjärn så är det ju en betydande skillnad. Lycka till i fortsättningen med dina höga mål. Jag skall följa dig på din blog.

    1. happyhiker

      Tack och det låter som om du har en kanonbra uppladdning själv för nästa berg! Hoppas du får minst lika bra vistelse på Elbrus som jag fick, minus skador då. Håll dig skadefri! 🙂

  7. Anki

    Riktigt roligt att se filmen! Ger en bild av vad vi har att se framemot.
    Om några månader hoppas jag att vi oxå står på toppen av Elbrus. Ser ut att ha varit superbra väder upp till toppen.
    Kul att följa dig på dina äventyr.

Lämna ett svar