You are currently viewing Liiite bättre fot – och tankar kring berg

Liiite bättre fot – och tankar kring berg

Undrar om inte foten känns lite bättre ändå nu. Dessutom är det dags att sätta fokus på de stora bergen, bland annat Everest.

Jag inbillar mig att foten känns lite bättre nu, men vågar inte känna efter helt riktigt än. Har inte kollat upp den, men det kan kort och gott vara så bara att den blev lite sliten på fjällultralöpningen och behövde lite tid på sig att reparera sig själv. Jag är ju inte den bästa på att vila som folk heller, utan har släpat stock och träd på tomten mm. Protesterar den inte nämnvärt i helgen, så får det bli lite lättare testträning av den inom kort.

Det som däremot står på agendan nästa vecka är en rejäl genomgång av resterande berg. Kort och gott – ska jag fortsätta med Seven Summits?

Det kräver kapital jag saknar. Över en miljon kronor saknas i dagsläget och jag är ingen tät människa direkt. Jag har däremot fått två anmälda intressenter till att gå in som sponsorer för Everest. Frågan är om jag vill ge mig i kast med Everest. Klarar jag av det? Är jag redo? Jag är ju en rookie, en amatörklättrare och en newbie. Är jag på väg att göra mitt livs absolut största misstag och blåsa fullständigt dunderhål i min ekonomi, vara tjänstledig från jobbet och göra bort mig totalt? Eller gör jag mitt livs häftigaste grej om jag antar det berget?

Vad händer om jag dör på berget? Vad händer om jag får köldskador? Måste amputera? Givetvis skulle jag göra allt i min makt för att undvika detta, men vad händer om jag drabbas av Summit Fever? Dvs ser toppen framför mig och trotsar att händerna domnat bort, pressar på – och kommer hem till Sverige med två armar som slutar vid handleden?

Varför tänker jag på detta redan nu – jag har ju inte ens klarat Aconcagua ännu? Jo, jag måste börja planera 2017 redan nu och flera av dessa berg (Denali, Aconcagua, Everest och Vinson) tar rätt mycket tid i anspråk. Jag måste bland annat planera ledighet ihop med mitt jobb.

Just nu så står jag och väger lite. Antingen så bestämmer jag mig för att verkligen köra på. All In. Eller så nöjer jag mig med Aconcagua. Bestämmer mig för att det räcker så, 3 av 7 summits – och så ger jag mig in på nya utmaningar i fjäll och berg. Det finns massor av andra bergstoppar att bestiga som inte ingår i Seven Summits och som kostar en bråkdel så mycket. Farliga kan de vara ändå, men kanske inte i bemärkelsen att det är farligt pga köbildning av klättrare – som på Everest.

Nästa vecka kommer jag att sätta mig och gå igenom rubbet. Berg för berg. Känns det realistiskt? Hur tusan landar jag budgeten? Om jag faktiskt tackar ja till sponsorer, hur ska jag hantera dessa genom avtal mm? Jag ska också ringa till tre av våra svenska äventyrare som har varit upp på Everest och se om jag kan tanka av dem så mycket information som det bara går, som hjälper mig att forma ett beslutsunderlag.

Jag har bara gjort två av sju berg, men ändå börjar jag känna mig riktigt nervös. Klarar jag av Aconcagua nu härnäst, då har jag lyckats med tre berg inom loppet av 13 månaders tid. Inte illa för att vara en nybörjare och amatörklättrare. Frågan är bara vilket det fjärde berget blir? Det blir inte Carztens. Då återstår Denali, Vinson eller Everest.

Fortsättning följer och nästa vecka blir en spännande vecka, både vad gäller min fotskada och mitt beslut om hur jag ska hantera bergsutmaningen i sin helhet.

 

Lämna ett svar