Ah, nu börjar stoltheten infinna sig över den prestation jag lyckades genomföra i fredags! Här följer en racerapport.

I fredags sprang jag Tierra Arctic Ultra, mitt första riktiga Ultra Skymarathon. Sträckan på 100-loppet är nästan 110 km och går från Abisko till Nikkaluokta, på riktigt krävande och stenig terräng, med över 1600 höjdmeter totalt. Samma sträcka som jag sprang Fjällräven Classic på förra året och då kom inhaltandes i mål på 23 timmar och 15 minuter. Så här gick det i år…

---

Uppladdning

Blev lite väl mycket promenad runt i Kiruna av alla möjliga anledningar, men det kanske var bra att ha en ”aktiv” dag innan det var dags för tävling. Jag promenerade dock så pass mycket att jag fick ett skavsår på ena hälen – innan loppet ens börjat. Grattis!

Gjorde en plan med måltid 20 tim 55 min, alltså sub 21. Att kapa förra årets tid ner till sub 20 kändes rätt orealistiskt när jag kikade på 2015 års tider vid checkpoints och försökte se var jag kunde kapa tid. Att kapa minuter är en sak, men att kapa timmar?! Sub 21 alltså och OM det skulle kännas bra vid Tjätkja och jag skulle ligga före tidplan, ja då fick det bli sub 20.

Bra laddning med normal mat, men tyvärr för varmt på hotellrummet. Att försöka lägga sig kl 21 med ett ljust och varmt hotellrum var ju som förenat med utebliven sömn.

Väckning 03:00 och tack till Scandic som hade fixat en helt OK frukost för oss, trots att det var mitt i natten. Fick en bytta vaniljyoghurt, en macka med pålägg, festis och kaffe. Perfekt. Det var dock inga många timmars nattsömn.

Bussen kom 04 och 04:45 kom vi till ett kylslaget Nikkaluokta. Jag hade bestämt mig för att springa i shorts+vadkompression samt tshirt bara, men jag frös rejält på startområdet och rätt många gnällde över kylan. Sista inregistreringen, på med säkerhetsskynke på ryggsäcken och sista nummerlappen. VARFÖR glömde jag att köpa ett sådant där nummerlappsbälte för? På ett sådant här lopp är det nästan ett måste! Satte den på shortsbenet istället och hoppades att jag skulle slippa behöva dra på mig tights.

---

Nikkaluokta – Kebnekaise, 19 km

Ställde mig medvetet långt bak i startledet. Jag är ju ingen ultralöpare. Trots att solen kom upp tog det längre tid än vad jag trott att få upp kroppsvärmen, men efter någon kilometer åkte vindjackan av. Löpte på i 6-6:30 tempo vilket på ett sätt kändes lite för snabbt, men jag visste också att denna sträcka är ändå rätt lättlöpt.

Det blev kalasväder och riktigt varmt – det ihop med att tempot var högt gjorde att jag svettades enormt. Drack vatten, men här någonstans så måste jag ha gått fel i vätske samt saltbalans. Drog ner en påse med elektrolyter+energi i vattnet vid Kebne, men troligtvis var det försent.

Jag kände mig ofokuserad och okoncentrerad i löpnigen och sparkade flera gånger i stenar och snavade. Bristen på sömn troligtvis som gjorde att hjärnan inte var helt med.

Flera ställen var det omöjligt att ta sig vidare utan att dränka skorna i vatten, så rätt tidigt var skorna precis plaskblöta och vattenfyllda.

IN till Keb, 08:27 (13 min före sub21-plan)
UT från Keb, 08:30 (20 min före sub21-plan)

---

Kebnekaise – Singi, 15 km

Stannade inte längre i Keb än för att fylla på vatten. Enegikakan åt jag gåendes på väg därifrån. Den var galet god dock för det kurrade i magen.

Värmen brände på mer och jag kände mig seg. Första krampkänningen kom lite vagt innan Keb, men nu fick jag ett par riktiga krampkänningar. Drog ner lite på löpsteget för jag visste att om jag verkligen skulle få en låsning så skulle det bli jobbigt på riktigt. Båda hamstrings protesterade. Här kände jag också en begynnande infanterield. Svettades så pass mycket att alla kläder var plaskblöta. Ändå var det inte SÅ varmt, jag tycker inte svettningarna var
proportionerliga i förhållande till värmen.

Jonathan som jag skulle springa med drog ifrån mig, men jag tyckte att det var snarare han som hade för högt tempo än att jag var för långsam. Jag låg trots allt före sub21-tidplanen och var nöjd med det.

Blev glesare mellan löparna nu då 120-km gänget hade dragit upp mot Tarfaladalen som avstickare för att komma tillbaka och ansluta spåret igen efter Singi. Första stenskravle kom och påminde mig om hur mycket jag hatar fjällterräng.

Försökte pressa i mig mer vatten och mer salt, men började bli rädd för att jag skulle inte ha tagit med mig tillräckligt med salt. Varför hade jag inte en hel uppsjö med salttabletter för?! Positivt var att jag kände mig mycket fräschare trots kramperna på väg ner sista backen mot för Singi, jämfört med 2015. Bra!

IN till Singi, 10:56 (24 min före sub21-plan)
UT från Singi, 10:59 (31 min före sub21-plan)

---

Singi – Sälka, 12,5

Fjällvädret visade sig och från strålande sol kom de första regnstänken. Inte så farligt dock (ännu). Jag blev helt ensam och såg inte i en kotte i över en timme.

Här började jag svära över att jag snavade, hela tiden samma sak. Lyfte inte tillräckligt på fötterna bakom mig, snavade och sträckte ur låret som svarade med att låsa hamstrings i kramp. Tjöt rätt ut flera gånger och svor som en borstbindare. Jag gissar på att eftersom jag hela tiden sprang med krampkänning, så undvek jag undermedvetet att dra upp benet högt nog bakom mig. Fortsatte försöka kriga mot krampen. I med mer vatten och mer salt i kroppen. Slog mig att jag är för dåligt påläst om hur man på bästa sätt kan mitigera krampkänningar.

Passerade 42 km och noterade att första marathondistansen av nästan tre, avklarad. Regnstänken byttes mot gassande sol igen och sedan motvind. Ganska kylig vind, så kände att kroppen kyldes av på ett negativt sätt (inte på rygg där jag var varm, utan på blottade kalla armar och knän).

För att vara så pass kort sträcka är det ändå galet vad segt det går. Segt uppförslut, sten och tiden känns som den står stilla.

IN till Sälka, 13:09 (31 min före sub21-plan)
UT från Sälka, 13:20 (40 min före sub21-plan)

---

Sälka – Tjätkja, 14 km

Kändes som jag var otroligt långsam i Sälka, men tidsmässigt var det inte så tokig paus. Jag kände dock att jag borde ha förberett strumpbytet bättre. Tog av mig strumpor och kollade fötter. Skavt bort ett lager skinn bakpå vardera häl, men kändes ändå ok. Luftade fötterna och smorde in antiseptisk salva och sedan på med nya, torra strumpor. Vilken känsla efter 7 timmar i konstant blöta sockar. Kändes gudomligt.

Jag tog fram försvarets hudsalva och ställde mig och började smörja in skrevet mitt framför folks förvånade blickar. Sablarns infanterield, visste att jag skulle få sår här.

Ut från stationen och hittade ett gott flow här. Växlade mellan vandring över stenrös till powerwalk till jogging och löpning, så justerade hela tiden tempot efter terrängen. Gick bra tills vädret bestämde sig för att spola av mig rejält. Fullständigt öste ner regn och vindstyrkan drog i, så det blev helt galet kallt. På med regnjacka och bara tjura på. Blev förbannad då jag blev störd i mitt goa flow.

Precis före klättringen upp i Tjätkjapasset så blev det uppehåll. Jacka av och så började jag trampa på. Kände mig som en kung uppåt. Händerna på knäna och tryckte på med armarna som hjälp. Backen kändes lekande lätt och tro jag det när man börjar bli van vid att bestiga världsdelarnas högsta berg…

Kramperna kom tillbaka och jag hade nu kramp typ överallt. Vänster underarm, abs, båda axlarna osv. Märkligt nog fungerade faktiskt benen bäst (så länge jag lät bli att snava, vilket jag undvek åtminstone några minuter åt gången). Mera elektrolyter och mera vatten.

Från toppen var det dock längre än vad jag kom ihåg ner till checkpointen. Regn och blåst och regnjacka på igen. Den normalt sett ok stigen var nu lervälling. Blev lite gubbgrinig nu.

Vid checkpointen var ett till vad och det var bara att skita i att fötterna skulle bli blöta. Gick dock skapligt, studsade fram som en annan Jesus på vattenytan. Tiderna här blev lite diffusa, men något så när;

IN till Tjäktja, 16:04 (1 tim 6 min före sub21-plan)
UT från Tjäktja, 16:08 (1 tim 17 min före sub21-plan)

---

Tjätkja – Alesjaure 12,5 km

På pappret en piss i missisippi, men med 6 mil i kroppen i fjällterräng så ska man ha respekt för att nu var bara ett par kilometers sträcka en utmaning. Bättre löparväder och gott flow, trots att första skavsårskänningarna började komma på riktigt.

Fram tills att jag blev chockad. Stannade vid en bäck och fyllde på med vatten och fortsatte försöka få i mig elektrolyter och vätska. Säkert druckit fem liter redan och ändå konstant törstig, helt utan att ha kissat. Nu fick jag en kisskänsla dock och ställde mig lite vid sidan av. Kom bara några droppar – men det var rödfärgat. What the f…

Jag drack ju rödbetsshots dagen innan och på morgonen, men jag har aldrig varit med om att det missfärgat urinen. Däremot avföringen. Kunde det vara blod? Isåfall varför pissar jag blod? Vad gör man om man pissar blod på ett fjäll? Smakar man på det för att vara säker på att det verkligen är blod och inte rötbetssaft? Många tankar, men jag tänkte att om jag sabbat något allvarligt inre organ så borde det märkas på fler sätt. Pissar jag rödfärgat igen så får jag ta ställning till det då.

Fortsatte nöta, men att hålla ett högt tempo kändes omöjligt. Fick vara glad om jag kunde trumma på i 9-tempo. Solen började gå lägre och det blev vindstilla. Jag lämnade myggmedlet hemma då jag knappt sett en mygga på fjället på flera år. Det fick jag ångra. De var helt galna i en ensam svettig löpare och jag kände att jag ökade tempot för att springa ifrån dem.

Så fort jag saktade ner så slog sig 20-talet mygg ner för att börja kalasa.

Jag var i praktiken ensam i mer än en timme innan en supertrevlig tjej från långa banan passerade mig och gav mig massor med pepp. Hennes tempo var klart imponerande. Jag hade nu blivit omsprungen av de snabbaste löparna från långa banan, men det bekom mig inte.

Däremot började jag känna att når jag bara Alesjaure så har jag mindre än en marathon kvar. Psykiskt sjukt viktig checkpoint. Blev så otroligt glad över när jag fick motvind sista kilometrarna. Det höll i varje fall myggen borta.

IN till Alesjaure, 18:04 (1 tim 31 min före sub21-plan)
UT från Alesjaure, 18:07 (1 tim 17 min före sub21-plan)

---

Alesjaure – Kieron, 18 km. Mardrömssträckan.

Vid Alesjaure fick jag stå och återhämta mig ett tag. Första gången jag kände mig trött. Gick igenom hur mycket energi jag hade kvar och kände att jag skulle ha tagit med mig mer.

Försökte stålsätta mig inför vad jag visste skulle kännas som de längsta 2 milen i mitt liv. Löpsteget var nu riktigt kasst och stundoms såg jag mer ut som en powerwalkare, men insikten att jag låg så mycket före tidplanen gjorde att jag struntade i om jag inte såg proffsig ut.

Så länge jag bara tog mig framåt. Hela tiden en känsla av att allt jag gör nu, är bättre än föregående år och jag mår bättre än föregående år. Positivt!

Denna sträcka blev dock en mardröm även i år. Det gick upp/ner hela tiden, hela tiden växlande terräng och jag såg inte en människa på flera timmar. Helt ensam och inget att se, inget att lyssna på. Surrealistiskt. Blev så glad när spåret äntligen lämnade sjön, en sträcka som känns som en evighet. Allt ser lika dant ut så det känns som om man hela tiden börjar om från början. Efter kröken ser man äntligen ett berg som ska man runt och då blir
det lättare att målfokusera.

Allt gick bra fram till berget som man ska springa på skrå över, men jag hade glömt bort hur jävlig den sträckan är. Smal stig och enormt med sten, inte ett enda steg gick att ta rakt. Här var jag skitförbannad och snavade flera gånger vilket utmynnade i kramp och vrål rätt ut.

Svordomarna haglade. Solen var på väg ner och myggen ersattes av knott.

Hela utförsdelen gick hur bra som helst i år. Inga protesterande knän och jag struntade i stavarna. Blev så glad över att få lämna den pisstråkiga sträckan bakom mig, få se hängbron över jokken och veta att nu känner jag lukten av checkpointen.

IN till Kieron, 21:33 (1 tim 43 min före sub21-plan)
UT från Kieron, 21:34 (1 tim 49 min före sub21-plan)

---

Kieron – Abisko, 17 km.

Började skymma mer och mer. Kände mig pigg av allt pepp jag fick i checkpointen, men jag visste att ”bara” 17 km skulle bli knäckande hårt. Försökte hela tiden tänka på att i målet väntar en säng, min colaflaska osv, men i takt med att kroppen segade ner ännu mer så fick jag verkligen anstränga mig för att förflytta mig framåt.

Nu blev det riktigt mörkt, men jag kände att jag vinglade så pass mycket att skulle jag ta fram pannlampan så skulle det bli discobelysning. Var nästan bättre att köra utan.

Här flippade hjärnan ur dock. Pratade för mig själv och märkte att jag sluddrade och jag började säga konstiga saker. Första hallunicationerna kom. Alla rötter på stigen såg ut som ormar och jag titta på flera av dem för att se om de skulle bita mig. Jag hörde en man ropa på mig och vände mig om, men ingen var där. Upptäckte en annan människa hängd i ett träd och hoppade till, innan jag såg att det var en fjällbjörk där toppen tippat.

Var helt ensam, kall och givetvis började det regna igen. Jag visste vissa objekt som jag började längta att få se och då inte minst kungsporten. Regnet tilltog men jag orkade inte ta på mig regnjackan utan sprang dyngsur. Eller sprang och sprang, hade nog inte mer än 10-tempo i löpsteget som var rejält avkortat nu.

Kom ikapp en löpare och det var första löparen jag sprungit förbi sedan Tjäktja. Han såg ut som en kopia av mig från förra året. Armarna i sidan och haltandes. Jag visste hans smärta. Frågade om han var ok och försökte ge honom pepp, men han tog ett steg, gnydde och fick stålsätta sig för att ta smärtan från nästa steg. Ännu en gång kände jag att jag var i bättre skick nu mot för året innan, jag kunde ju åtminstone jogga, men fan vad jag tyckte synd om honom. Med det tempot han höll hade han åtminstone 3 timmar kvar av smärta till mål.

Hela de sista kilometrarna hade jag rejäla problem med att motivera mig själv att fortsätta. Var så trött och less på allt och ville bara det skulle vara över. Skylten med ”3 km kvar” hatade jag. Jag översatte det till 30 minuter. När jag fick se kungsporten så tänkte jag mest på att sängen hägrar.

Löpte på fint hela vägen in i mål och kände mig ändå helt OK vid målgången. Sluddrade lite, vinglade lite och ptja, var rätt normal efter 110 km.

IN till Abisko, 00:47

NYTT PERSONBÄSTA på 18 tim och 47 minuter!

En helt SANSLÖS förbättring mot för 23 tim och 15 min förra året och långt mycket bättre än vad jag trodde jag kunde prestera. Det gav mig 26’e plats av 46 löpare som fullföljde 100-loppet.

Sista utmaningen för dagen blev att hämta ut min väska, vilket det var köbildning för. Där mådde kroppen rätt dåligt, ville bara få min väska och få gå till mitt rum på vandrarhemmet. Komiskt nog fick jag ett rum på 3’e våningen, utan hiss. Filmade hur de stegen uppför trapporna gick, men vi pratar om en insats i klass med en Everest. 😀

Film kommer senare.