Racerapport: Granan backyard ultra

Första tävlingen där jag fick nyttja min äventyrsbil som boende, trots att den inte är färdigbyggd! Det var bara så galet gott att komma till startområdet kvällen innan och ha mitt hem på hjul med mig. Såg på film, lyssnade på regnet och bara njöt – för att dagen efter kunna vakna i lugn och ro utan stress för trafik eller annat och veta att starten till tävlingen började 50 meter utanför bildörren. Jag gjorde mig i ordning i godan ro medan arrangörerna anlände och började preppa start/målområde mm. Var rätt gott att vara raceklar tidigt och bara mingla runt lite och prata med folk. Många var nyfikna på äventyrsbilen, både Raptorlacken på den och hur den såg ut inuti.

Jag hade lite mer toabesök än vad jag brukar ha, men just på en backyard ultra, så vill man verkligen inte riskera att missa mål/start pga ett toabesök, så jag tänkte att jag försöker göra det så mycket som det går innan. Även här var det så galet skönt att sitta inne i min campervan helt ifred och inte behöva nyttja bajjamajjor eller annat.

Starten

Så var det dags för start och jag ställde mig väldigt långt bak för att jag ville få starta i mitt eget tempo och rulla på som jag kände för. Det var några hundra meter stig och sedan blev det grusväg och OJ vad folk pinnade på?! Jag anade mig till att det både var väldigt erfarna löpare i startfältet, men också en del väglöpare som är vana att rulla på. Jag höll tillbaka då jag ville hålla ultratempo, ett tempo som skulle kunna ge mig 10-12 mil. Jag blev rätt snabbt ensam (och lite förvånad), men lunkade på. När vi sedan kom in på det bästa partiet på hela rundan, en supermysig stig, då kom jag ikapp folk som promenerade och i praktiken låg lite i vägen. What! Det var ju här banans bästa löpning var. Jag hade kollat in Gunnarspringerlångt’s racerapport och fått lite insikt i hur banprofilen såg ut, men blir ändå alltid nytt att få uppleva själv. Trots att det skulle vara en bit över 100 höjdmeter, så upplevde jag aldrig det som så farligt. Den ”backen” som skulle vara så jobbig, var ju en liten pluttbacke, så jag tyckte hela loppet kändes rätt så platt. Har sett flera beskriva Granan’s backyard som svårare och såklart, en platt grusväg helt utan kupering är ju så mycket lättare, men jag hade totaldött av tristress på en sådan runda varv efter varv. Jag var kanske lite för snabb in i mål, 46 min.

Skobyte

Nu kunde jag konstatera att några blöta stigar efter nattens regn var det ju inte tal om, utan det var massor med grusväg (för att folk ska ha en chans att fixa 6,7 km i god tid innan nästa start osv). Mina underbara VJ Ultra bytte jag därmed ut i depån och inte minst för att all grusväg hade formligen slaktat gummit på sulan. Istället fick de bli mina Inov8 Trailfly G300 Ultra maxx (världens längsta namn på en sko?) som har totalt odugligt grepp på precis allt som är torrt, men som är mer dämpade (och som jag kan slakta gummit på mot grusväg utan att bry mig).

En loop till

Andra varvet hände samma sak igen. Alla sprang ifrån mig på den lååååånga grusvägen och utförslöpan i början och när vi kom till den härliga stigen så promenerade folk. Här blev jag lite frustrerad och försökte se hur alla som promenerade såg ut och började fundera på om jag kunde ta mig före dem nästa loop. Likaså i minsta lilla backe och uppförslut, alltså typ bara 5 grader, så började alla gå. Tempot kändes som intervaller och jag vill inte springa så, jag vill hitta ett tempo och hålla det och nöta, det är så jag klarar att springa 10 mil eller mer. Runt 47 min in i mål.

Tredje varvet

Noterade att jag pratade mest med folk i starten och sedan försvann alla och jag var mest ensam. Jag hade faktiskt trott att det skulle kännas mer socialt, men det hade det också varit om jag hade sprungit ”som alla andra” och inte i mitt ultratempo. Jag insåg här att backyard ultra är något helt annat, man beter sig verkligen annorlunda ute på spåren fartmässigt just också för att man har klockslagen att ta hänsyn till.

Klockslagen och depåtider

Jag hade ju spanat in Gunnarspringerlångt’s racerapport och gillade konceptet med ”grabandgo”, typ kort depåtid, ta mat och sedan ut igen och ät/ladda om ute på spåret istället. Ultramoncan hade gett mig samma tips. Dock kände jag att då skulle jag bli ensam typ 10 meter efter starten. Därav höll jag mellan 47-50 min per varv och fick vila lite i depån och försöka äta osv, men sablarns vad stressigt det kändes. Mitt energiupplägg var att dra 20g kollisar (minst) innan helslag (i depån), sedan efter 20 min och sedan efter 40 min och åter fylla på med mer i depån. Min mage fungerar bäst om jag inte sveper eller kastar i mig något, utan istället har täta intag av energi och en grundregel är >60g kollisar/timme, gärna 70 + intag av salt.

Vilket varv var detta?

Jag tappade räkningen på varv och kände mer och mer att detta inte var min grej. Jag hade ju tappat bort mina hörlurar, så hade ingen musik, blev väldigt ensam ute på grusvägarna och låg och bara nötte grusväg och kände att jag blev urtråkad deluxe. Min stora highlight var verkligen att få den där urfina stigen förbi någon tjärn osv, OJ vad jag njöt där. Sedan blev det åter grusvägslöpning tillbaka till depån. Här kände jag att ett PB (personbästa) på distans dvs över 11 mil skulle inte nås denna dag. För att fixa en sådan grej måste jag antingen känna mig väldigt motiverad – eller inte ha något val. Inget av dessa kriterier fanns här.

Ett löfte till mig själv

Jag hade skrivit ner lite ledord på en lapp till mig själv och tejpat på min energilåda och ett var att om jag känner av något som inte känns bra, så kliver jag av. Alla långa lopp känns inte bra, alls, men jag vet vilken typ av känning jag inte vill känna. På vad jag tror var femte varvet kom det ett par hugg i vänster vadmuskel, den som jag har haft problem med innan och rehabbat, men som ändå ligger där och lurar i vassen. Jag hade heller inte sprungit så här många mil på platten sedan nästan 10 år tillbaka, så jag förstod nästan att det hårda underlaget och det monotoma löpsteget skulle straffa mig.

En av funktionärerna, aka fotograf, cyklade ikapp mig på slutet på grusvägsrakan och försökte peppa mig men där och då kände jag att känningen i vaden går före allt. Precis efter att han lämnade mig så bara högg det till i vänster baksida lår. Kramp! VA!? Hur fan gör man då?! Jag har aldrig fått kramp i BAKSIDA lår innan och där stod jag på grusvägen och kunde inte ta ett steg till och bara vred mig åt alla håll och kanter. Hur gör man för att sträcka ut baksida lår till max så att krampen släpper!? Det gick nog 2-3 minuter där på grusvägen innan jag lyckades hitta ett sätt att ens promenera framåt på. Nu var dock spiken slagen i kistan. Jag promenerade in till mål, fortfarande med god marginal inför nästa start, men här kände jag att förnuftet fick ta vid och jag fick tacka för mig.

AfterRace

Så goa funktionärer och vilket mysigt lopp! Jag kan varmt rekommendera Granans backyard ultra! Mysigt, familjärt och trevligt! Grym support med energibordet också, jag nyttjade nästan inget dock, bara saltgurka och en mugg tomatsoppa, men de ordnade pizzaslice och annat med.

Kroppefjäll, där loppet gick, var ju galet fint! Alltså den stigen vi sprang på var SÅ nice! Hit vill jag tillbaka för att utforska i lugn och ro och se om jag kan knyta ihop fina, goa stigar och mysa i naturen.

Backyard Ultra ville jag testa på pga #nyfiken, men var också rätt så inställd på att det inte var min grej. Det fick jag också bekräftat. Det som hade gjort det roligare hade varit att ha någon/några att springa ihop med. Jag såg på ett par grupper som sprang att de peppade varandra och hjälptes åt, höll samma tempo osv – och minst en av de grupperna hade deltagare på topp-3 resultat. Ja! Det hade varit en helt annan grej att göra detta ihop med någon och få mer av det sociala, peppen osv. Att ligga sist och längst bak på en grusväg och se alla löpare bara försvinna bara 500 meter efter starten sänkte min motivation rejält – och då låg jag ändå i 6:10-6:20-tempo, vilket för mig är högre än ultratempo – men för en van asfaltslöpare är slowjogging.

Det var kul att testa på, men för att slå mitt gamla distans rekord på 110 km, så är det inte backyard ultra som gäller, utan jag måste bli avsläppt på ett ställe och ”tvingas ta mig hem”. Det får alltså bli en 100-miles framöver, 16 mil, där jag bara får utmana mig själv att nöta på till mål.

Kul ändå att ha provat på, nu vet jag hur en backyard ultra kan vara och återigen grymt härligt arrangemang Granan!