Fem plusgrader och med vilje för tunt klädd för att kunna stå still utan att frysa. En känsla av att vara väl förberedd. En känsla av att denna dag blir annorlunda mot för andra dagar. Tända marschaller lyser upp vägen till start. Förväntansfulla löpare pratar med varandra. Plötsligt Per Forsbergs röst som förvarnar om att det är fem minuter kvar till start på Järvens bana för att bara sekunder senare höra hur Marias röst bryter igenom nattluften med vår nationalsång. Följt av en kulning rätt ut i den mörka, kyliga fjällnatten. Kallt i luften, men varmt i mitt hjärta. En gåshud som återuppstår bara jag tänker tillbaka.

Vilken magisk start vi fick på Järvens bana på Idre Fjällmaraton! 

Jag har sprungit både maraton- och ultradistanser tidigare, men efter pandemin nu, så kände jag att jag tappat mycket av det där som brukar gå på rutin. Det kändes liksom ovant att bara ”tänka tävling” och jag fick damma av lite gamla packlistor och annat inför tävlingen. Jag valde också att springa ett litet lopp på 18 km på Bredfjället utanför Ljungskile helgen innan just för att få ”känna igen mig”. Det där med att ta mitt eget tempo, inte luras av för snabba löpare, men inte fastna bakom för långsamma eller ojämna löpare heller mm.

Allt kändes dock bra när jag landade i Idre, men förberedelserna fortsatte ändå i stugan. Starten skulle gå 04:00 och bussen lämna 02:30. Jag hade några kilometer att köra bil dit och bestämde mig för att klockan skulle stå på 01:30. Jag hade förberett i praktiken allt som gick dagen innan, så kaffebryggaren var laddad och klar, i kylen låg tunnbrödrullar färdiga att äta och jag hade lagt fram all utrustning som i en kedja från sängen till köket. Sonika skulle jag inte kunna glömma eller missa något, utan från täcket till köket skulle jag bli ”löparredo”. 

Jag tog mig till bussen och sedermera till startområdet. Tack gudskelov för att det fanns en toalett i bussen, den användes av många löpare när kroppen började vakna till där i natten. Vi promenerade gemensamt från bussen upp mot där spåren börjar i Lövåsen och jag frös rätt så rejält. Jag hade medvetet valt att skippa vindjacka och bara köra tshirt, shorts, vadsleeves och armsleeves. Armsleevsen var min räddning, men jag frös genom tshirten. Dock var klädvalet så rätt för det tog inte lång tid att bli ”lagom varm” efter start. 

Den magiska starten, nationalsången och kulningen ersattes snart av en kedja med pannlampor upp på fjället. Helt otroligt. Jag försökte hitta löpare som sprang som mig, men det var lite svårt där i första stigningen. Efter ca 1,5 km bestämde jag mig för att strunta i alla andra och bara ta mitt eget tempo och då visade sig att andra löpare tog rygg på mig istället. Jag fick en egen liten grupp som mer eller mindre gjorde följeslag en bra bit och någon löpare låg efter min rygg hela vägen till första energistationen. Min plan var att ligga i högre tempo denna sträcka samt högre tempo på en grusväg lite längre fram. Här skulle jag fixa loppet genom att skapa marginaler. 

Första sträckan ner till Storån var otroligt lättlöpt och fin, förstaklassig stiglöpning. Att se alla tjärnar och dimman lätta, se himlen färgas rosa och gryningen komma upp på fjället. Snacka om oslagbart. Jag tog en gel bara vid energistationen och fyllde på med sportdryck, men här gjorde jag ett misstag. Jag tänkte mig inte för och fyllde på sportdryck i båda vattenflaskorna istället för bara ena. Nåja, struntsamma tänkte jag och körde på. 

Efter stigningen upp på Orråsen och sedan ner i dalen, så blev det två vad intill varandra. Verkligen iskallt vatten, jösses vad jag frös om tårna efteråt, men är tacksam för att man hade satt upp rep i varje fall. Jag såg nämligen ingenting av botten, utan enbart vattenytan där i gryningen, så hade ingen aning om vad jag satte ner fötterna på (och visst halkade jag till flera gånger).

Sedan kom den värsta myrlöpning jag har genomgått i hela mitt liv. Jag visste att det skulle vara blött och sugande, men det var så sjukt mycket värre än vad jag hade föreställt mig. Ca 7 km blöt myr där jag flera gånger trampade rätt ner i myren och fastnade med fötterna djupt ner. På ett ställe fick jag nästan lägga mig ner för att få loss foten. Här spenderade jag otroligt mycket energi, men kunde inte hålla någon högre fart. Jag hamnde nästan i ett powerwalkläge. Det såg ut som att jag joggade, men gick för långsamt för att kallas riktig löpning. I slutet av myren hade jag faktiskt känning på min gamla skada på vadmuskeln. Framför allt vaderna fick jobba stenhårt i myren. 

Det var en otrolig lättnad att komma ut på lite mer springbart underlag, men här mådde jag illa istället. Jag hade gått rätt varm på myren och det enda jag hade att dricka var ju sportdrycken efter mitt misstag med vattenflaskorna, så jag hade fått i mig lite för mycket sportdryck ute på myren. När jag äntligen kom ut på grusvägen, så visade det sig att den var 6 km och inte 5 km, så det var bara att rulla på. Jag hade valt lite mer dämpade skor just för denna sträcka, för mina bästa skor för teknisk terräng blir verkligen stenhårda på grusväg. Nu hade jag avlastande skor (men på bekostnad av grepp, jösses vad jag halkade hela första sträckan till Storån). Grusvägen var dock riktigt vidrig för det var en enda lång raksträcka i praktiken. En lång uppförsbacke och väl på krönet så väntade nästa raksträcka. Det kändes som evigheter innan jag kom till Klutsjön och min dropbag.

Jag blev nästan lite för glad över den avslagna colan i dropbagen, men jösses vad gott det smakade. Råkade dock svepa halva flaskan, så jag var lite väl törstig där kanske. Här var det skönt att ha rutin sedan innan, allt gick med automatik i Klutsjön. Ner med skräppåsen, upp med nya påsen med gels/energitabletter/salttabletter, påfyllnad av energikakor och så hade jag min buffé i lådan. Jag vet på förhand inte vad jag kommer att vara sugen på, så har alltid lite olika saker, men en banan åkte i och lite godis + colan. Jag bytte skor snabbt till mer tekniska skor med bättre grepp och drog sedan ut igen. Snart fyra mil och jag hade gott med självförtroende och insåg att så fort jag är halvvägs så ska jag börja räkna ner till 0 km igen. Jag visste dock att det skulle bli ett par vidriga kilometer på väg till Harundsjön.

Efter någon km slutade stigen och här blev det obanad terräng. Jag såg inte ett smack av vad allt ris på marken dolde och fötterna åkte åt alla håll och kanter. Extremt svårlöpt. Jag tappade precis all fart och under långa sträckor promenerade jag enbart eftersom det lutade uppåt och var obanat och jag kunde bara inte springa. Jag firade 42 km och att jag var halvvägs och kände att bara jag tar mig till Harundsjön, så ska jag höja tempot igen. Jag hade över en timmes marginal till reptider och annat tack vare finfin löpning tidigare, så jag behövde ju inte stressa. 

Men så hände det. Jag minns inte exakt vad som hände, men reagerade på att höger knä klickade till följt av en ilande känsla. Tog några staplande steg och så klickade det till och ilade igen. Jag tog mig framåt några hundra meter, men det började klicka flera gånger om. Precis som att det var på väg att gå ur led – eller gjorde det men bara lite och sedan gick tillbaka i led igen. Det blev bara värre och värre och jag kunde bara promenera. Slängde av mig västen och tog fram dauerlindan jag hade bakpå och började linda knät, men åtminstone jag är dålig på att linda just ett knä så det blir stabilt men rörligt. 

Klickandet och smärtan började komma mer och mer frekvent, så fort jag försökte springa så sket det sig. Uppför gick bra, men inte på platten eller nedför. När jag kände igen mig på sista sträckan ner till Harundsjön, så visste jag att jag var körd i tävlingen. Jag skulle nedför Nipan, Städjan och Chocken längre fram och hade jag så här stora problem redan nu, så skulle det knappast bli bättre.

Jag hade ett löfte och en regel inför tävlingen och det var att avbryta om jag åkte på någon skada eller allvarlig känning. Eftersom knät klickade i/ur oftare och oftare och gjorde mer och mer ont, så sa mitt sunda förnuft att fortsätter jag så kan jag riskera en allvarlig och långvarig knäskada. Kanske får jag skippa att vara coach för löpargruppen. Inga fler tävlingar i år. Långa sessioner med rehab. Osv. Jag tog beslutet att kliva av, men kände mig så snopen då jag låg så bra till i tidsschemat, kroppen kändes stark och jag hade fått mina kanske bästa 5 mil i kroppen någonsin trots terrängavsnitt från helvetet.

Jag fick vänta rätt länge i Harundsjön på att få en transport tillbaka till Idre Fjäll, så jag fick peppa löpare som kom bakom och passerade samt också se när reptiden drogs och några besvikna löpare fick kliva av som kom försent. Några avbröt också här för att de var slutkörda och/eller mådde dåligt. 

Jag har blandade känslor nu efter loppet. Nöjd över att min plan fungerade så bra och att allt flöt på ändå. Sedan får jag konstatera att jag är verkligen ingen bra löpare när det är obanad terräng eller som den 7 km långa myren. Jag blir otroligt energiineffektiv och långsam. Starten och gryningen på fjället var dock helt magisk och något jag skulle vilja få återuppleva igen. Järven ska dock vara tuff och den skiljer sig onekligen mot för Renens stig och de ordinarie 45 kilometrarna just med de långa obanade partierna. Det är inte så att Järvens stig var som Renen ”fast lite längre”. Jag ser det som ett helt annat lopp nästan och av alla tävlingar jag har sprungit inklusive fjällultror mm, så var detta den tuffaste bana sett till terräng och underlag som jag någonsin har kört. Den långa grusvägslöpningen vägde upp lite, men överlag var verkligen Järven ”en elak jävel”.

Den Elaka Järven vs TrailPeter, 1-0