Året med Covid19

Då var året strax över och ja det blev ett annorlunda år, helt klart. Covid19 har så klart dominerat året, men på ett sätt så har jag inte blivit SÅ negativt påverkad av det trots allt. Jag åkte på en muskelbristning i vänster vadmuskel, så alla inställda tävlingar osv hade jag ändå inte kunnat delta på med tanke på skadan. Vi blev ombedda på jobbet (efter ett tag) att arbeta hemifrån om man kunde, vilket jag inte bara kan utan fullkomligen älskar. Drömmen! Den stora drömmen är verkligen att kunna få arbeta på distans, från var som helst i världen, så länge jag sköter mitt jobb och inget riskeras/äventyras jobbmässigt. Alltså bara få vara i fjällen ett par veckor och arbeta därifrån t.ex. Jag hoppas att Covid19 har gjort att arbetsgivare, inkl min egen, förstår att för en del så är detta ett rejält lyft vad gäller arbetstrivsel, motivation etc. 

Samtidigt så är det inte helt trivialt. Arbetsgivaren har ju egentligen ansvar för min utrustning och arbetsmiljö i hemmet, om jag per definition arbetar hemifrån. Men jag skulle vilken dag som helst signera ett kontrakt som friskriver arbetsgivaren allt ansvar för min kontorsstol och gudars vet allt. Jag har under denna period sparat minst 4-5 timmar/vecka på att inte behöva åka till/från lokala kontoret och ännu mer då jag inte rest till/från Linköping som innan. De resorna har varit 6 timmar/resa och minst en gång i veckan. Jag har även sparat massor på drivmedel till bilen pga färre resor och tänker man ett steg längre så är det ju inte helt fel för miljön heller. 

Sedan när jag bor som jag gör, dvs naturnära, så har det varit så otroligt gott att bara kunna ta en promenad eller löprunda i naturen på lunchen. Eller direkt efter jobbet. Kunna sluta 16:00 och 16:02 börja första löpstegen ute i skogen. Jag killgissar att min arbetsgivare inte kommer att tillåta distansarbete på samma sätt när covid19 är över, utan gå tillbaka till som det var innan ”att det är ok ibland”. Om det blir så, då kommer jag att ta lite strid emot det. Jag vet att jag gör ett förbaskat bra jobb och har en nyckelposition där jag kan hjälpa företaget att spara pengar och blir mer effektiva, men då vill jag verkligen få det som gör att jag arbetar som bäst – och det är på distans med enstaka besök på kontoret ibland.

Det som Covid19 har sabbat för mig i år är att jag har fått avstå att träffa äldre, som min mormor. Förvånar mig inte om hon dör innan vi ses nästa gång, men jag hade å andra sidan inte velat ha hennes död på mitt samvete för att jag råkat ta med mig smitta dit. Jag har heller inte kunnat resa till Norge eller utomlands på träningsläger som jag brukar, så det har jag saknat helt klart. Jag gjorde också en satsning på börsen i år och gick All In på börsen – bara någon vecka innan raset i mars. Det blev en nyttlig lärdom att på bara dagar se stora delar av sitt sparkapital försvinna, men jag har lärt mig massor och jag slutade året på plus, så jag känner mig ändå nöjd som nybörjare på börsen. 

Tröttnat på huset

Utöver Covid19, så har jag som tidigare nämnt, tröttnat på huset mitt. Jag har tröttnat på att hela tiden ha massor med jobb ensam på mina axlar. Lukten i huset vann dessutom kampen och jag förlorade den. Allt blir luktsmittat, fortfarande, efter 10 års renovering. Nu vill jag bara sälja skiten, ta nästa kapitel i livet. Exakt till vad vet jag inte ännu, men jag siktar på att börja röra mig till något nytt 2022. Så drygt 1,5 år kanske på mig att göra färdigt restpunkter på huset.

Äventyrsbilen

Bygget av äventyrsbil stoppade jag ju i somras efter att ha haft en bedrövlig vistelse i fjällen med Renault Mastern. Den var inte rolig alls att köra på fjällvägar och jag upplevde den för stor. Jag har följt massor med folk i sociala medier med liknande bilar som har sagt att det är för liten bil (L2H2)-storlek, medan jag tyckte att jag hade enormt mycket plats i den. Så jag tappade massor med pengar då jag sålde den halvfärdig till ett par som strax ska gå i pension och vill ha en sådan bil för att rulla söderut i Europa och nu börjar jag om på en Mercedes Vito istället. Som är mycket skönare att köra, men som kommer bli otroligt svår att bygga på, pga den lilla ytan.

Träning, tävlingar och löpargruppen

Träningsmässigt så har året varit bajs. Jag har tappat massor, både muskelmassa, kroppsform, kondition osv. Kan inte skylla allt på skadan heller direkt, utan mest på mig själv. Skadan har läkt skapligt, men jag känner ändå av den till och från och jag kommer nog få leva med den ett tag. Mycket handlar nog om att få upp rörligheten i muskeln nu. Jag är dock glad över att jag kunde delta med löpargruppen på alla pass utom ett, för det har varit så otroligt härligt och givande.

Löpargruppen har verkligen varit det bästa på hela året. Otroligt nervöst att få vara med och starta upp det hela, men dels så fann vi coacher varandra och går väldans bra ihop på det personliga planet och har galet roligt tillsammans. Så kul! Det satte liksom grunden till allt. Att vi sedan fick nästan 40 deltagare hade jag aldrig kunnat drömma om, men vilken grej det blev och så mycket positiv energi alla har gett runt det hela. Verkligen en ljusglimt i vardagen, varje måndagskväll hela hösten. Det var inte svårt beslut att tacka ja till att vara coach två säsonger till nu 2021. 

Jag har även fått lära känna nya bekanta och vänner under året och utökat min innersta vänskapskrets en aning. Det sociala har, covid19 till trots, ändå varit det som har varit bäst på hela året. 

Ett stort livsbeslut

Ett för mig väldigt stort beslut fattades också under höstens gång. Jag har sedan många år haft en dröm om att träffa en partner, få egna biologiska barn och få bilda familj. Dock har åren tuffat på och tittar jag på singlar som är jämngamla med mig själv nu, så är väldigt, väldigt många färdiga med barn. De har haft det livet, de kanske har tre barn och är nöjda så, någon har varit förälder länge och önskar inte börja om osv. Det är inte försent för mig med tanke på min egen ålder, men utbudet av singlar minskar drastiskt. Så jag processade rätt länge under årets gång tanken på att släppa drömmen om egna barn och förlika mig att livet inte blev så som jag hade tänkt. Om det ändå skulle öppna en möjlighet för det, då får jag titta på det där och då, men ett stort steg med att släppa drömmen och sonika begrava den, är att det öppnar upp för mer frihet i livet. Plötsligt blir någon som är färdig med barn kanske min drömpartner, något jag kanske inte hade sett för några år sedan. Nästa år fyller jag även 44 och även om jag känner mig som 30 år fortfarande, så är det bara att inse att jag inte blir yngre. Däremot så kvarstår drömmen om att få dela livet med någon och vi vår se vad år 2021 har att leverera på den fronten. Som en liten cliffhanger kan jag väl säga att jag är väldigt positivt inställd till 2021. 

Full fart mot 2021!

Jag har inga nyårslöften för 2021, alls, men jag drömmer om att få resa igen och få besöka både Norge och södra Europa på nytt. Jag drömmer om att bestiga berg igen. Jag vill få färdigt äventyrsvanen och jag vill få tillbaka min forna kropp och fysik och känna mig bättre tränad på nytt. Jag har flera lopp jag hoppas på att få fullfölja under 2021. Jag ser också fram emot att börja bygga ett nytt kapitel i livet. Exakt vad det innehåller vet jag inte ännu, förutom att det inkluderar ett ändrat boende, men det ska bli spännande att få börja skissa på det kapitlet.