You are currently viewing Racerapport: Icebug Backyard Trail

Racerapport: Icebug Backyard Trail

Distans: 16 km
Tid: 1:52

Snittpuls: 172 
Maxpuls: 198

Terräng: Underbar!
Dagsform: Tveksam 

Inledning:

Tog en kortare provrunda igår för att testa knät, men kände inget då iaf. Chansade därför och anmälde mig till Icebug Backyard Trail, ett lopp jag sprungit förut och som jag tycker är välarrangerat. I år visste jag också att lite trailprofiler som jag haft kontakt med över sociala medier skulle delta, så alltid kul att träffa lite likasinnade live.

Kände på knät lite under uppvärmningen, men kände inget negativt. Dock när det protesterade i onsdags så var det ok första kilometern och först efter ca 2 km började det göra ont, så till den grad att jag tappade löpsteget.

Min taktik till dagens lopp fick därmed vara att springa med mer sunt förnuft än pannben, dvs ta det lugnt i början och låt kroppen få bli riktigt uppvärmd och få en bra genomblödning, sedan om det känns bra öka på lite – men vid känning så dra ner på tempot och i värsta fall promenera sträckan runt. Ambitionen med dagens tävling var mest att få komma ut och njuta av underbara stigar med likasinnade samt att om knät skulle visa sig ok, så försöka få ut träningspass med kvalitet.

Jag kände mig förberedd iaf och det kändes som val av klädsel, utrustning och allt var helt i sin ordning. Tyvärr drog jag en rödbetsshot kanske lite väl nära inpå start, men som tur var för min del, så blev starten 15 min försenad pga långa toalettköer. Därmed hann shotten slinka ner så slapp jag rapa rödbetsjuice från start.

Starten:

Starten gick och nog för att jag visste att det skulle bli trångt och gå långsamt från början med tanke på att det är en ganska lång och brant stigning, men jag insåg ganska snabbt att jag ställt mig för långt bak. Redan i första stigningen upptäckte jag att jag var tvungen att börja göra ”omkörningar” bara för att mitt tempo när jag powerwalkar uppför en backe var betydligt högre än många andras tempo. Fullt SÅ lugnt ville jag inte ta.

Väl uppe på berget kunde löpningen rulla igång. Klockan pep strax 1 km redan. Whoop, än så länge ingen känning av knät. Nu hamnade jag bakom klungor som sprang aningen för ojämnt. Flera bromsade in vid spångar och inte minst om vi kom till något lerhål, så löpningen blev som ett gummiband tempomässigt. Jag började tempoväxla lite i uppförsbackar och försökte ta mig förbi folk. Det är inte ovanligt att det tar några kilometer in på en tävling innan jag hittar mitt eget tempo och kanske någon framför eller bakom som man kan dra tillsammans med, men idag fick jag kämpa rejält som straff för att jag ställt mig lite väl långt bak i startledet och att jag hade som ambition att öppna försiktigt. Kroppen skrek efter att få komma in i det ”rull” jag trivs som bäst med i skogen.

Jag fortsatte försöka plocka positioner och jag tror jag stänkte ner någon stackars rackare som försökte undvika ett lerhål medan jag lade mig som en träskplog rätt igenom.

Vid fyra kilometer fick jag en vag känning i vänsterknät, men jag hade en plan som jag ville prova. Jag tänkte aktivt fokusera på knät och på anspänning i lår mm, fokusera på att göra bra fotisättningar och ha en slags bättre kroppskontroll. Just för att undvika de där rycken eller tvistningarna som kan bli om man landar på ett ben och direkt efter gör t.ex. en sidoförflyttning medan kroppsvikten vilar på just det benet. Jag lade på mer anspänning innan fotisättning i nedförsbackar och kortade av löpsteget en aning – och känningen släppte, wohooo…

Flytet

Istället så lyckades jag hitta en lucka nästan helt ensam och hittade mitt goa löparflow. Stundoms låg jag mest och rullade på relativt avslappnat och hade bara sjukt kul. Jag kom hela tiden ikapp folk och kunde fortsätta plocka positioner och det var en riktigt go känsla. Allt bara flöt på och jag hade riktigt roligt.

Jag hade dock en fördel av att ha sprungit och tränat på en delsträcka på denna tävling sedan innan. Jag visste att inte så långt innan mål, så är det ca 1 km som lutar svagt, svagt uppåt, men den kilometern ÄTER verkligen på lår och vader om man går ut för hårt där. Det är som gjort att dra på sig mjölksyra eller kramp där. Just där tappade jag medvetet några positioner för att jag visste att väl uppe på åsen så kommer det sedan vara skapligt nedförsrull ner till målområdet.

Spurten

Vad jag inte visste var att en liten sträcka obanad terräng väntade lite längre fram. Galet skoj! Jag tryckte på lite extra och släppte på mer än vad jag brukade i de branta nedförsbackarna, men jösses vilka nedförsbackar det var. Branta och här hamnade jag ihop med två herrar som började gå för målspurt, så jag tror tävlingsdjävulen flög i oss alla tre. Jag låg nog lite på gränsen för min kapacitet i nerförslöpning ett tag, men klarade mig utan att snava. Jag nådde 198 i maxpuls här, så det var nog en blandning av adrenalinpåslag och ansträngning.

Sedan var det bara att öppna upp för spurten in i mål, men målspurt som brukar vara något jag är bra på där jag verkligen kan gå all in, lägga mig på max och bara ta smärta, gick sämre idag. Jag öppnade alldeles för bekvämt och var lite för kaxig när jag låg bakom de två herrarna som jag tänkte jag kunde sopa mattan med lätt som en plätt. Jag hade inte räknat med att de både plötsligt skulle tempoväxla som två gaseller, så jag som låg i släp 6-7 meter bakom fick ju plötsligt ta i på riktigt. Jag måste ha varit smurfblå i ansiktet över mållinjen.

Så galet kul lopp och så skönt att det gick bra med knät! Chansen att ställa upp blev lyckad. Bansträckningen var helt fantastisk – några av mina favoritstigar och efter 8 km var det lite lättare att springa förbi andra. Möjligen en viss besvikelse över att jag valde att starta lite för långt bak och att jag fick lägga onödigt många kilometer på att bara få hitta en lucka med tempot jag ville hålla – men vad sa vi att planen var? Springa med förnuft mer än pannben idag. 

Mission accomplished.

Lämna ett svar