Låg vaken en stund i natt och kände mig rätt så frisk och blev glad. En halvtimme senare så hade jag värsta hostattackerna som inte gav upp. Det blåste upp stormvindar och jag fick dra på mig varmare kläder. Då har jag ändå en sovsäck för -30, men adderar man kraftig vindfaktor på -20 så….

Infektionen har gjort mig slö och svag, lite som en manlig förkylning. Vill bara ligga i fosterställning och att någon klappar mig på huvudet typ.

Vi får se om jag kan resa mig och kriga, jag tror vi kör första rotationen upp imorgon bitti. Längre upp på berget saknar jag honung, blir begränsat med varmvatten att dricka mm. Det blir lite vinna eller försvinna. I värsta fall får jag gå ner till EBC igen och gå ner till byarna längre ner för att kurera mig, men tappar nästan 1v på det. Det hade varit bättre att ta det efter första rotationen i sådana fall, i väntan på toppförsök.

Sett till antalet dagar då har jag varit ute längre denna gång mot för förra året.

Det här berget är så galet tärande och krävande på kroppen. Fattar inte hur jag ska orka härda 1 mån till. Kan inte med ord beskriva hur det känns att aldrig få göra ett normalt toabesök, aldrig få en god nattsömn, att konstant gå runt i kyla, snö och is mm.

Jag har förlorat den där goa känslan med att det är vacker natur osv. Istället börjar huvudet styra om till kamp, strid, vilja, ”ta skiten och härda ut för fan!” osv. Jag är inte känd för att vara vältränad eller ens bra fysiskt, däremot tjurig och envis somsom fan när det väl gäller. Det är lite upp till bevis kommande 15-20 dagar nu på den fronten.

Blir det en fullföljd rotation så är jag offline i en vecka ca.