You are currently viewing Risker och riskhantering inför och under en Everestbestigning.
DCIM100GOPROGOPR0367.JPG

Risker och riskhantering inför och under en Everestbestigning.

En del tycker att det är fascinerande att jag tänker ge mig på detta, medan en del tycker det verkar helt vansinnigt. Oftast har de sistnämnda åsikten att jag utsätter mig själv för stor fara.

Förra veckan kom jag på väg hem från ett träningspass till en ganska färsk trafikolycka efter skogsvägen, nära där jag bor. Släpet hade lossnat från en lastbil i en kurva och knockat två bilar där två män dog. Detta hände kanske 20-25 minuter innan jag kom till olycksplatsen. En halvtimme tidigare och det hade kunnat vara jag. Varje vecka när jag kör till/från Linköping, så händer det att jag får bromsa hårt eller väja för bilister som rattsurfar eller gör något annat i bilen och som bryter över i mitt körfält mm. Det kretsar olika risker runt mig i vardagen där jag oftast är omedveten om dem eller inte kan påverka dem.

Jag har hört detta sägas flera gånger genom åren; att bergsklättrare är människor som tänker extremt mycket på säkerhet och att man tar med sig det säkerhetstänket till sin vardag efter att man har blivit en inbiten klättrare. Jag vet inte om det är sant eller bara en myt, men tittar jag på mitt eget beteende nu inför expeditionsstart, så tummas det inget på säkerheten i varje fall.

All utrustning gås igenom noggrant nu på hemmaplan. Jag tar till och med på mig alla kläder och kollar så att inget är trasigt. En reva i dundräkten skulle kunna vara fatal om jag upptäckte det först vid South Col på 8000m. Jag övar och tränar på olika klättringsmoment som jag vet att jag kommer att stå inför på berget. Jag övar på knopar och rephantering, för något skulle kunna hända någon annan, där jag måste kunna bistå i en räddningsaktion.

En risk jag inte hade räknat med förra året var att jag skulle bli dålig av ett magvaccin, som i praktiken gav mig en slags salmonella veckan innan jag skulle åka. I år har jag sett till att kolla allt sådant i god tid innan.

En annan risk jag inte hade räknat med förra året var att möta så många sjuka människor. Alla som kom från bergen och var på väg ner till Lukla, var ju supertrevliga och hade massor att berätta, men de hostade, snörvlade, hostade ännu mer osv. Istället för att vara så social som jag var förra året, så skulle jag ha klassificerat lodgerna/teahousen som kontaminerad miljö. I år kommer jag säkert inte att kunna låta bli att vara social, men kommer att vara det på distans. Det är dock massor med dötid som man behöver fördriva och då är socialt umgänge ett sätt att få tiden att gå. I år kommer jag nog att försöka lyssna på lite ljudböcker och dra mig undan istället.

Väl i Everest Basecamp så var risken med laviner påtaglig. De avlöste varandra hela tiden och mest läskigt var det nattetid när man kände trycket i marken av lavinerna från bergen intill. Dock var ingen av dem så att de kunde hota Basecamp. Vad jag har förstått så har man försökt placera nya basecamp på ett lite säkrare område. Det gamla stället drabbades av en lavin för några år sedan. När jag ska klättra upp genom isfallet är jag dock utsatt för lavinrisk och ännu mer risk för ras och risk för glaciärsprickor som öppnas. Det enda jag kan göra är att försöka gå så mycket nattetid som möjligt då det är kallare och inte solvärmen påverkar, samt att man hela tiden klipper in sig i fasta rep, så skulle man falla så blir man hängandes i klätterselen. Kollapsar ett istorn över mig så är det dock tack och godnatt för detta jordeliv, för de var giganstiska. Kommer tusentals ton tippandes så är det bara att hoppas på att man inte får en plågsam död, utan att det sopar till och att man inte behöver känna någon smärta. Nu försöker de ändå förlägga rutten genom isfallet på ett så säkert sätt som möjligt, men isfallet är helt klart en riskzon.

Risken för AMS, dvs HAPE och HACE, finns där hela tiden. Jag kommer att känna av lite höjdsjuka, särskilt under acklimatiseringsturerna när jag går upp lite högre på dagen utan att vara acklimatiserad för höjden. Dock har jag ju ett facit här från förra året och det är att jag känner min kropp och jag har sunt förnuft. Jag tvekar inte att avbryta och gå ner eller avbryta hela expeditionen om jag känner att det börjar braka iväg åt helvete. Dock ska man tillägga att märker man att höjdsjukan slår till och blir lite för kraftig, så kan det räcka med att gå ner en bit och sedan stanna på den höjden någon dag. Oftast hinner kroppen producera fler röda blodkroppar och förbereda sig, så sedan kan man ta sig upp på samma höjd igen utan problem. Kroppen är fenomenal som känner av att man kommer ner till lite högre lufttryck och backar höjdsjukepåslaget. Det stora misstaget som de flesta nybörjare, okunniga eller dumdristiga gör, är att de pressar på ändå. ”Biter ihop, tar smällen, härda ut lite smärta” etc. We all know that person. Jag är själv en sådan när det kommer till löpartävlingar, men när höjdsjukan kommer så är det som att köra in på en motorvägsavfart och börja köra mot trafiken. Fortsätter man så handlar det inte om ifall man dör, utan när man dör. Det finns dock en marginalzon och det är den man får förhålla sig till. Får man enbart mild huvudvärk och har kanske en timme kvar till toppen, då kan det gå. Stegras det och man börjar bli lite yr, må illa, börjar hosta frenetiskt eller annat, då har man redan passerat den marginalzonen och då SKA man avbryta. Flera kända äventyrare har backat så nära som 100-150 höjdmeter från en 8000-meterstopp, bara för att de har insett att de kommer troligtvis upp – men inte ner. Blir man utslagen av höjdsjuka ovanför 8000m så är risken stor att man blir kvar i ”dödens zon” på Everest och gör de andra liken sällskap.

En till sak att tänka på när det gäller att förebygga höjdsjuka, är att ta det lugnt. Extremt lugnt. Så fort lufttrycket sjunker, så ökar kroppen andningen, så det kan skilja så mycket som 30-50 slag extra i vilopuls. Alltså istället för att ligga på 40, så kan man ligga man på 90 trots att man inte gör något. Om man sedan reser på sig och bara går för att göra ett toalettbesök, så kan det stiga till 140-150 osv. Allting känns jobbigt. Kroppen jobbar samtidigt på att hantera acklimatiseringen och det är flertalet kemiska processer som pågår i kroppen. Därav ska man röra sig som en snigel på höga berg och inte stressa kroppen mer än nödvändigt. Här gjorde jag en reflektion förra året. Jag kände mig vältränad och i bra form, kände mig stark och jag tyckte alla människor var långsamma och var i vägen. Jag höll alldeles för högt tempo ”för det var roligt och kändes lätt” under min trekk in till basecamp. Helt klart en risk att tänka på för någon som är van att idrotta och löpträna osv hemmavid. På berget gäller det att lägga undan prestationshatten, TA det lugnt och ta god tid på sig. Denna risk ska jag försöka vara mer medveten om i år och även ta med mig lugna ljudböcker, poddar mm att lyssna på.

En till riskmitigering till det är faktiskt syrgas. Många machopersoner hävdar att klättra med syrgas är doping, fusk, trams etc. Jag hävdar att det är ett sätt för mig att klättra säkrare. Jag ser det inte det minsta tramsigt att bestiga ett berg på en höjd där en Boeing normalt flyger och gör det med syre som jag bär med mig själv. När jag kommer upp till 7000m så får jag klättra med syrgas därifrån. I praktiken innebär det att det kommer att kännas lite lättare, men exakt hur mycket det påverkar vet jag inte ännu då jag saknar erfarenhet av det. Syrgasen gör också att jag får en bättre syresättning i kroppen vilket hjälper till rejält att motverka frostskador. Föreställ er när man har dålig blodcirkulation och hur kall man blir om fingrarna då. Ungefär samma känsla blir det om man har svårare att syresätta kroppen och händer och fötter framför allt förfryser lättare mot för samma temperatur här vid havsnivå.

Vilket leder till nästa risk. Köldskador. Mitigerar den risken primärt genom att inte ha snålat på utrustning och inköp, utan jag har prylar avsedda för extremexpeditioner. Jag kommer att ta tid på mig för att klä mig rätt och jag kommer att försöka tänka på att hålla tår och fingrar i rörelse. Jag har även batteridrivna värmesulor i storskorna som extra hjälp, inställda på att hålla 37 grader så de bara hjälper till att bibehålla kroppstemp. Fingrarna tycker jag är svårast dock då man måste göra så många klättermoment där det blir klumpigt med stora vantar. Jag har dock en tunn liner av merinoull innerst så i absolut värsta fall så får jag ha den på, men handen ska inte blottas i onödan. Jag har även värmepåsar som jag kommer att kasta in i handskarna under toppturen.

Köer är en risk jag inte riktigt vet hur jag ska hantera. När väderfönstret öppnas, ca 10-14 dagar långt, så pressar alla mot toppen. Precis alla vill upp och på ett och samma rep. Sedan möter man de snabbaste klättrarna som är på väg ner. Vid flera ställen möts man på smala passager med stup på båda sidorna. Köbildning uppstår lätt och det gör också att man blir stillastående och därmed inte får upp kroppstemperaturen på samma sätt som om man håller sig i rörelse, dvs förfrysningsskadorna ökar. Fastnar jag någonstans och det verkar omöjligt, så får jag ta beslut om jag ska vända om för att rädda fingrar och tår.

Vädret kan ändras och det har hänt flera gånger att klättrare har fått evakuera från dödens zon när det helt plötsligt har slagit till extremvindar. Väderfönstret bygger just på att vindarna lugnar sig, för i normala fallet så blåser det alltså jetströmmar på denna höjd. Förra året fick minst en expedition sina tält totalt förstörda och sönderblåsta och fick klättra ner igen. Det kostar på för då har man också gjort av med syrgas och kroppsreserver för att ta sig till 8000m. Vädret och vindarna kan verkligen vara luriga och mardrömmen vore att få en isstorm som närmat sig på väg ner från berget. När vi besteg Elbrus så på väg ner vid High Camp så kom en mildare åskstorm förbi. Man är INTE kaxig när man står på hög höjd och det börjar åska mitt framför nyllet på en. Särskilt inte när man har på sig isyxa, stegjärn och karbinhakar som alla är av metall. Enda jag kan göra åt vädret är att förlita mig på min sherpa som känner berget och området väl och som bland annat har som uppgift att just bedöma väderförutsättningarna.

Den kanske största risken av dem alla på Everest är inget av ovan dock. Det är andra människor. På just detta berg är det lite kontroversiellt, men flera som kommer hit har bara köpt sig in i en expedition och vet inte ens hur man sätter på sig stegjärnen på rätt sätt. De plus människor som är nonchalanta, egoistiska, okunniga och saknar totalt respekt och ödmjukhet, är total livsfara för alla andra på berget. Det är lite som att köra bil på ett sätt; även om man kör säkert själv så måste man utgå från att alla andra är idioter och även om det är en tydlig korsning med stopplikt så får man utgå från att det kan sitta en idiot där eller någon som bara gör något annat och kör rätt ut i vägen. Dvs bromsberedskap, ögonkontakt, hela tiden göra avvägningar och anpassa sin egen körning efter hur riskfyllda övriga verkar vara. Samma sätt på berget. Mer eller mindre omedvetet så kommer jag att iaktta andra människor. Verkar de erfarna, lugna, vettiga, så söker jag mig dit för extra säkerhet. Verkar de oberäkneliga, idiotiska, amatörmässiga etc, så kommer jag se till att hålla mig långt ifrån.

Utöver allt detta så handlar mycket om att ta hand om mig själv, både mentalt och fysiskt. Försöka få i mig energi när aptiten tryter, försöka sova trots att man får andningsuppehåll eller hör laviner om och om igen. Försöka skydda lungorna och luftvägarna genom att andas genom en mask och hela tiden ha en buff som täcker munnen. Mentalt sett försöka tänka logiskt och med sunt förnuft, ha fokus på uppgiften och lägga stress och tävlingshuvud åt sidan.

Att jag i huvud taget reflekterar över risker och funderar över hur jag kan hantera dem, är det som skapar säkerhet. Jag är glad över att jag inte gav mig på detta när jag var i tjugoårsåldern, för på den tiden hade jag inte utvecklat mitt risk- och säkerhetstänk speciellt mycket utan var mer våghalsig och chansade mer. På tiden tiden kunde jag göra en omkörning med bilen, få syn på en mötande bil och tänka ”oj, det blir på håret, men jag provar att gasa lite mer”. Idag skulle jag avbryta omkörningen eller kanske inte ens ta den just där och då, utan ha lite tålamod och vänta på en bättre omkörningsmöjlighet (sluta köra om kommer jag dock aldrig att göra, heh).

Största målet med hela expeditionen är att komma hem levande och med alla fingrar och tår i behåll. Om jag på vägen till mitt mål råkar passera toppen på världens högsta berg, så är det en bonus.

Detta inlägg har 2 kommentarer

  1. John

    Spännande läsning och mkt lärorikt!

    1. happyhiker

      Tack för feedbacken! Ska försöka dela med mig om mer löpande också av erfarenheter och lärdomar. Den enes dö.. lärdom är den andres bröd 😉

Lämna ett svar