Mycket jobb och småpyssel pågår. Pressrelease är på gång och sociala medier har ökat fokus på min kommande expedition.

Alla kläder ska inspekteras så att det inte har gått hål eller är någon reva på något. I och med att det transporteras ihop med vandringsstavar, stegjärn mm så kan det lätt hända en olycka. Ett hål på dundräkten t.ex. skulle kunna innebära en katastrof. Dragkedjor ska smörjas med ett specialfett som inte fryser så lätt, värmesulornas batterier ska laddas och funktionstestas, glasögonlinser ska rengöras och mycket, mycket annat. Det verkar som om jag fick med mig den mesta utrustningen hem från Everest förra året, förutom en vattenflaska. Jag förbrukade dock flera vantar och handskar förra expeditionen, så jag har lagt en gigantisk order nu för att få hem ett gäng handskar att prova ut hemma i lugn och ro. Det är viktigt att de nya vantarna t.ex. är kompatibla med mina större expeditionsvantar, så allt måste testas ihop.

Jag är dessutom missnöjd med min ryggsäck, min Mountain Hardwear South Col 70. Den sitter alldeles för slickad mot ryggen och sluter tätt, så man svettas ännu mer. Bärsystemet är oskönt vid lite högre vikt och sidofickorna på utsidan av säcken går inte att använda när den är fullastad. Även tom så är de för små för t.ex. en Nalgeneflaska. Jag har valt ut 5-6 ryggsäckar som är på väg också för utvärdering.

En annan lessons learned från förra försöket är att mina 8000-meters skor, La Sportiva Olympus Mons Evo, är väldigt stora och bulkiga och de stegjärn jag har är lite för svåra att få på. Det tog alldeles för lång tid och var alldeles för pilligt och svårt att få på mina Grivel Air Tech med Cramp-o-matic-bindningen. Jag har beställt ett par Black Diamond Sabretooth med både CLIP och PRO-bindningar, för att testa och utvärdera. Jag tror spontant mer på CLIP-bindningen då det nog är lättare att bara kliva ner i en sådan. Allt blir så mycket svårare på hög höjd, mitt i natten i skenet av en pannlampa och i kyla med handskar på. Jag vill ha utrustning som fungerar så enkelt som möjligt.

Utöver detta ska jag hämta ut en försändelse med medicin och hygienartiklar som jag beställt på nätet. Allt från antiinflammatoriskt och vanliga värktabletter, till solskyddskräm.

Så även om jag borde ”ha all utrustning redan” eftersom jag var på Everest i våras, så är det ändå massor som måste kompletteras. Det känns dock skönt att jag gör det nu och är ute i god tid. Deadline är satt till sista februari, då ska jag ha bockat av all utrustning som expeditionsredo. Det som kvarstår veckorna därefter är att sätta min egen kropp och mitt eget psyke till [redo].

Äventyrsföretaget kommer att komma ut med en pressrelease och nu är jag offentlig med att jag kommer att göra ett nytt försök, ett andra och sista försök. Jag känner mig rätt så bekväm vid att både få ökat fokus och uppmärksamhet, det stör mig inte och jag känner inte att jag får mer press på mig vilket jag först trodde. Visst, misslyckas jag en till gång, så blir jag ju känd som snubben som misslyckades inte bara en utan två gånger, men man kan också se det som att jag var snubben som inte gav upp efter bara ett misslyckande utan gav det en chans till.

Denna gång kommer jag att få en äldre klättersherpa, som är lite mer erfaren. Ang Kami, som har bestigit K2 två gånger och Everest 15 gånger (!). Jag tror det kan bli en riktigt bra mix, hoppas bara hans engelska inte är för svår att förstå. Kruxet med nepaleserna är att många som är superduktiga och erfarna är så dåliga på engelska att man har svårt att kommunicera på berget och bara det i sig kan bli ett orosmoment.

Nu jäklar känns det att det är preppning inför expedition igen. FULLT fokus!