You are currently viewing Racerapport: Swiss Alpine Marathon K78

Racerapport: Swiss Alpine Marathon K78

Här är beskrivningen och rapporten från min tävling i Schweiz. Eventuellt kommer en liten filmsnutt också som visar omgivningarna. Ett kul lopp, inte minst pga alla svenska supporters!

Racerapport: Swiss Alpine Marathon K78

Träningsform: Trail
Distans: 77,5 km (~42 km)
Tid: ~5 tim
Snittpuls: –
Terräng: Grusväg + trail + asfalt


Pre Race:
Jag tror inte jag flyger med AirBerlin fler gånger. Fyra flyg av fyra blev försenade. Fick hela schemat spräckt dagen innan loppet och hann inte äta mat någonstans, så kom ner dödshungrig. För att få info om att det fanns ”Runners Pasta Party” på en restaurang. Har aldrig ätit så mycket pasta i hela mitt liv och däckade med magknip.

Hotellet ställde upp med frukost 05 och jag kände mig lagom peppad. Rätt lugn och avslappnad med gott självförtroende. Blev två toabesök och jag som normalt sett bara gör det en gång om dagen, tänkte att nu var jag väl kvitt pastan då. Sökte mig bort till starten för att se om det gick att lämna dropbag + hämta startnummer. Var någon kilometer att promenera. Fick nummerlapp, men inget mer (brukar ju alltid få goodiebags). Hittade en väskinlämning iaf och stötte genast på svenskar, dels Stefan som jag senare skulle stöta på igen, dels Magnus – en fd kollega som bara dök upp och hejade på mig! Kul! Det var hans debut i bergsultralöpning (och skulle senare visa sig att han blev näst bäste svensk i herrar på K78 med en riktigt bra tid!).


Starten

Det var lite småruggigt men jag vek inte från mitt klädval med shorts+tshirt och vadsleeves. Var lite förvirring i starten vilket håll man skulle springa åt men så gick starten iaf och precis som jag förstod av kartan så gick det flera kilometrar genom samhället först på asfalt. Där solen kikade fram kändes det att det var märkbart varmare. Underbar publik dock och jag riktigt njöt av allt folk första kilometrarna, innan vi kom ut på lite grusväg och sedan trail.

Då kände jag hur magen plötsligt ville att jag skulle göra tvåan igen. Sablars! Där vi sprang nu var öppna fält och inte ett dugg till skydd. Fick vänta till skogen. Väl i skogen så var det en för brant sluttning både ovanför och under vägen, så det gick knappt att gå/klättra där. Dessutom var all barr borta och det var typ som gallrat, så en naken stjärt hade lyst som en kristallkula på alla förbipasserande. Jag höll mig. I två mil. Då nådde jag gränsen att ”bajsar jag inte nu så bryter jag ihop” och precis då fick jag syn på en liten fädbod och en liten stig ner till den. Hoppade ur spåret sprang ner. Där kunde jag sitta med röven i skydd iaf och började producera. Jag har aldrig papper med mig och inte denna gången heller, suck… hittade lite barkbitar och träflisor som låg på marken och försökte skrapa ur röven bäst det gick. Rev lagomt hårt, men det var bara att bita ihop och köra på. Upp på stigen igen, bitter över förlorade placeringar.


Davos – Filisur

Fick massor med pepp och prat pga min tröja med sverigetryck på. Jag hade sällskap med danskar, norrmän och svenskar om vartannat och det var hur kul som helst! Kanontrevliga människor. Löpningen gick väldigt mycket nedför, även om det var nästan 600 höjdmeter uppför inbakat i sträckan. Jag märkte dock inte mycket av det utan kände mig stark i uppförsbackarna och joggade där andra gick mm. Jag hade de absolut skönaste och lättaste 3 milen i hela mitt liv, där flera kilometer gick lite för fort, men tänkte att så länge jag inte känner att jag mosar låren för hårt så rulla med bara. Jag både drack och åt på varje station, allt från bananbitar till någon äcklig buljong (den var ett misstag, trodde det var sportdryck först, men den var bra saltad iaf).

Sällskapade lite med en tjej från Skåne som sa att hon strax skulle gå i mål och japp, K31an delade samma sträcka som oss i början. Det var lite bittert mellanåt att bli omsprungen av K31orna, men jag höll emot och fokuserade på att försöka spara energi till de nästan 5 milen jag har kvar efter att de har gått i mål.

Vid Filisur kände jag hur det började bli riktigt varmt och jag och en till tjej fyllde våra vattenflaskor till fullo. Jag var redan riktigt svettig, men löpningen ner genom skogen var ändå skön då det var skugga.


Filisur – Bergün

Nästan direkt utanför Filisur så kom vi ut på en grusväg. En helt vanlig grusväg, med avverkade skogspartier vid sidan, så knappt någon skugga alls. I början sprang alla framför mig och bakom mig, men en efter en tappade farten och började gå. Även jag. Det var vindstilla och nu kände jag att jag svettades enormt. Löparkepsen droppade det av längst ut, så den var mättad av svett. Jag kände att jag hade salt i hela ansiktet. Drack ur mina vattenflaskor som jag dessutom hade en resorb i och tuggade i mig någon gel och energikaka, men så fort jag försökte löpa lite så började hjärtat rusa. Drog ner på tempot, men hjälpte inte. Till och med när jag promenerade så bultade hjärtat med alldeles för hög puls för aktiviteten. FAN också. Jag var överhettad. Här passerade Stefan mig och han såg starkare ut än mig, men ändå inte helt pigg. Han hejjade lite snabbt, sedan stoppade han i lurarna i öronen och drog vidare med musiken som fokus.

Det mest magiska ögonblicket var när vi kom fram till en kontroll där de hade svampar. Herregud, jag hade velat se mitt ansiktsuttryck. Jag blev helt lyriskt glad över en gul svamp och en tunna vatten. Jag vet inte hur länge jag stod där och svampade av mig och försökte kyla ansikte och huvud främst.

Sedan blev det ett skogsparti igen och en rejääääääääääääl uppförsbacke. Det var en brant sluttning och stigen gick zickzack, så man såg folk nedanför och ovanför. Jag stannade då och då vid små bäckar och försökte kyla ner ansiktet med kallvatten och sippade då och då på mina vattenflaskor. Bäckarna försvann och törsten ökade. Det tog tid att komma upp på berget. Alla promenerade och det försvann nog en timme här även om jag försökte promenera snabbt.

Nu kände jag att jag låg inte bra till alls vätskemässigt. Kom fram till en ny kontroll och här halsade jag tre muggar med sportdryck och tre muggar med vatten av ren törst. Det var ju bara som att be om trubbel, men jag var så galet törstig.

Kom inte ens en kilometer innan magen sparkade bakut helt. Årets illamående först och sedan kom kramperna, då magen bara vek sig. När nedförslöpningen kom ner mot Bergün så kände jag att det där fungerade bara inte. Direkt efter Bergün skulle en bra stigning vänta och där går det heller inte att bryta utan helikopterevakuering. Apropå det så hörde jag hur ambulanshelikoptern flög flera gånger och hämtade folk i Bergün så förstod att fler kände av hettan troligtvis.

Jag fick ändå till något som kunde likna ett löpsteg i utförslöpet och kom ikapp Stefan. Nu såg jag på hans löpsteg att han mådde då rakt inte bättre än mig. Fötterna rörde sig snabbt, men det hände liksom inget rent förflyttningsmässigt sett hehe och löpsteget såg minst sagt okoordinerat ut. Vi växlade några ord, men sedan drog jag iväg framför igen. Dock krampade magen flera gånger på väg ner mot samhället och jag visste inte om jag skulle spy eller bara stå med krampen.

Vi kom in i Bergün, sprang förbi speakern och letade var man kunde kliva av för det hade stått att man skulle kunna avbryta och gå i mål här med. Vi sprang nästan ut ur samhället och fick vända och springa in igen. Visade sig att det bara var att prata med de som satt i speakerbåset så antecknade de våra nummer bara. Stefan valde också att kliva av, men det var ändå gott att ha lite sällskap in tillbaka till Davos som vi fick ta tåget till.


Summering:

Jag vet inte riktigt vad jag gjorde för fel den här gången. Nu hade det varit bra om man hade haft en professionell coach. Det var iofs 26-27 grader och riktigt hett där solen gassade och jag är ovan vid att springa i varma lopp. Särskilt så långt. Samtidigt så hade jag så gott flyt i de första 3 milen, men då sprang vi också i skugga + att det var före lunch. Det var precis mellan 11-12 på dagen som jag gick som hårdast av värmen. Jag tror att jag borde ha druckit mycket mer innan på något vänster, men då visste jag inte heller att det skulle bli så pass varmt och att vi skulle komma ut på grusvägen från helvetet. En dammig grusväg med svag uppförslutning och knappt några skuggpartier.

Lite bitter över att jag inte fick min målgång på 78an, men jag kom in till Bergün på strax över 5 timmar och min klocka stod på lite mer än 42 km då och redan över 1500 höjdmeter. Det är jag ändå rätt nöjd med, framför allt de tre milen där jag hade ett riktigt gott flow. Lite kul är det ändå att ha nått ett stadie där jag tycker att springa 3 mil är ”mysigt”. Med facit i hand skulle jag ha valt K47an och bara kört 5 mil, för de få kilometrarna extra hade jag kunnat bita ihop även om kroppen var ledbruten av värmen. K47an gick dock en annan slinga.

Det var också skoj att få prata med Ida Nilsson efter hennes målgång då vi satt i samma målområde då och det var flera svenskar som gjorde riktigt bra ifrån sig på de flera olika tävlingarna. Någonstans där är jag ändå lite stolt över min prestation och stolt över våra svenska stjärnskott inom skyrunning/ultratrail!

Lämna ett svar