Bara dagar kvar nu till den tuffaste löpartävlingen hittills i mitt liv. Den kommentar jag oftast får av andra när jag nämner den, är inte peppande eller uppmuntrande – utan ifrågasättande. ”Varför vill man ens utsätta sig för något sådant?!”

Samma fråga har jag fått för mitt försök att bestiga Everest nu i våras. Det finns inte ett enda svar som är enkelt att leverera. Eller som är lätt att förstå för någon annan än mig själv.

Från botten till toppen

Senaste två åren har varit de två absolut bästa åren i hela mitt liv – men inte perioden innan. Utåt sett höll jag masken, var en glad kille som såg till att göra ett bra jobb, träna, renovera, bry mig om andra osv – men inuti mig själv fanns en tomhet. Mitt liv kändes mediokert och avsaknaden av egen familj, såväl barn och kärlek, gjorde sig påmind. Jag upplevde en tomhet och meningslöshet när jag vaknade varje morgon och leendet blev allt mer påklistrat på min glada nuna.

En tråkig händelse inträffade, men den gav mig en galen idé; Kilimanjaro. Jag skulle upp på Afrikas högsta berg.

Den drömmen kittlade ju rejält i magen! Något nytt, något spännande att se fram emot, en rejäl kontrast till mitt vardagsliv. Drömmen ersattes av en plan och flera månaders förberedelser, träning, tittande på videoklipp, informationssökning mm. Jag började utöva mer traillöpning som jag där och då inte förstod vilken effekt den senare skulle visa sig ha. Att sedan få stå på toppen av Afrikas högsta berg och blicka ut över molnbasen nedanför, känna att jag gjorde det. Jag gav mig fan på att fixa det och jag klarade det. Inte bara bergsbestigningen i sig, utan att vända upp från botten och nå toppen.

Inom loppet av två år så fick jag stå på toppen av Afrikas-, Europas- och Sydamerikas högsta berg, samt var inte så långt ifrån att klara att bestiga Everest. Allt med en helt ny livsgnista och sprudlande positivitet. DET kallar jag en comeback!

Naturen – min mentala energikälla och mitt ”mirakelpiller”

Traillöpningen visade sig ha en helt galen effekt på mitt välbefinnande. Jag uppfattar inte stress lika negativt längre. Självklart kan jag bli frustrerad, men det släpper snabbt. Jag minns inte ens när jag hade ångest senast. Jag har mer energi, känner mig mer kreativ och sover bättre. Det enda jag har gjort är att ha prioriterat att ta mig ut i naturen på en löprunda lite oftare och prioritera det framför t.ex. husrenovering och andra ”måsten”.

Traillöpningen är för mig en avkopplande träningsform. Istället för att springa och hetsa mig att ta kilometertider hit och dit, så har jag tagit mig ner till sjöar eller upp till utsiktspunkter. Fotat, stått still, beundrat och njutit av naturen, helt utan någon som helst tanke på prestation. En kontrast till mina träningspass på gymet, där hela tiden en medvetenhet fanns om att jag måste lyfta tyngre eller mer för att bli större och starkare. En kontrast till jakten på det där rekordet på milen. En kontrast till att komma hem från en tjänsteresa där jag suttit sju timmar på ett kontor i Linköping och nästan sex timmar på arslet i en bil, där hela kroppen skriker ”rör på dig för helvete”. Kombinationen med lite träning + natur har blivit min mentala energikälla och mitt ”mirakelpiller”.

Sedan är skogslöpning helt annorlunda mot för asfaltslöpning, som jag tycker är galet tråkig. I skogen måste jag hela tiden fatta hundratals beslut om hur jag ska balansera kroppen, var jag ska sätta ner fötterna, vägval runt stenar, rötter och leriga vattenhål osv. Jag brukar bli mentalt trött, men glömmer å andra sidan bort att jag faktiskt springer.

Frågan om jag ville ge mig på Everest för att jag hade dödslängtan

Min dröm med Kilimanjaro utvecklades till drömmen om Seven Summits – få bestiga högsta berget på varje världsdel. Innan hade jag inte en tanke på Everest, men eftersom det är Asiens högsta berg, så måste jag ju upp där med. Jag visste att det berget väcker uppmärksamhet, så jag ville inte avslöja att jag tänkt försöka göra ett försök med Everest mitt i Seven Summits och inte som sista berg. Dessutom skulle jag fylla 40 och insåg att jag har chansen att ge mig själv mitt livs häftigaste upplevelse i födelsedagspresent.

När jag avslöjade mina planer, så kom frågan om jag ville ge mig på Everest för att jag hade dödslängtan. Tvärtom! Jag har aldrig känt mig så levande och känt hur pass påtaglig livet har varit som när jag kom upp genom isfallet till camp1 och visste att få svenskar har ens tagit sig till denna plats. Självklart var klättringen riskfylld, men det motverkades genom ett högt säkerhetstänk, nästan stundom överdrivet sådant bara ”utifall att”.

Nu när en lunginflammation och en begynnande höjdsjuka punkterade min dröm om Everest, så känns det ändå som om jag gjorde helt rätt. Jag försökte iaf och jag kom till ett ställe där de flesta svenskar aldrig kommer att sätta sin fot. Knappt 25 svenskar har nått toppen, men då från båda håll på berget. Jag gissar på att klättringen genom isfallet på sydsidan är det kanske bara max 20 svenskar som har fått uppleva och där jag är en av dem. Jag tog mig till Camp 2 på Everest, en plats i världen dit en bråkdel av världens befolkning kan eller kommer att ta sig.

Det som Everestmisslyckandet grusade lite var mina planer som jag hade efter bestigningen, bland annat att på min fritid föreläsa och försöka stötta personer i utsatta situationer. Likaså hade jag ett koncept färdigt till en bok som jag hade velat skriva och publicera. Jag ska senare i år ta ställning till hur jag ska komma vidare här – jag har inte gett upp det men måste hitta en ny väg för att nå mina mål.

Men varför en så extrem tävling att kroppen bryts ner och det bara gör ont?

Nu står jag inför mitt livs galnaste tävling hittills – 7,5 mil och 5600 höjdmeter över sex bergsbestigningar där jag har tre mål. 1) Klara hela vägen in i mål. 2) Inte dra på mig långvariga/permanenta skador. 3) Klara måltiden på 24 timmar.

Det som lockar med denna tävling är inte minst naturen. Är vädret på min sida så kommer jag att få uppleva något av de vackrare ställena som finns i Norden. Sedan lockar känslan av tävling och utmaning. Jag tävlar inte mot andra och struntar faktiskt i om jag kommer sist. Eller nåja, är jag på väg sist in i mål och ser en löpare framför mig, då kommer jag att kräma på precis allt jag har kvar att ge.

Det som lockar mest dock är den enorma mentala utmaningen som väntar. Där jag vet att jag efter 8-9 timmar kommer att tvivla på mig själv. Det kommer redan att göra ont lite här och var och den stora utmaningen är att göra en mental ”system override” på allt i hjärnan. Försöka sortera bort tankar, försöka sortera bort smärtsignaler om de inte bedöms som kritiska så att loppet måste avbrytas, utan istället fokusera på att sätta en fot före den andre. I 15 timmar till.

Ungefär halvvägs så finns en chans att avbryta, vid ett litet samhälle och en bro. Jag kommer att komma ner trött, jag kommer att ha ont och vara helt förtvivlad och frustrerad. Det kommer att krävas en helt galen viljestyrka för att inte avbryta där. Istället ta min ”drop bag” som väntar på mig där, trycka i mig godis och energi, torka fötterna och smörja det skinn som återstår med antiseptisk salva, byta till torra strumpor och torra skor och sedan ställa mig upp med ben som redan slutat fungera – och försöka smälta det faktum att jag har lika mycket lidande kvar och ska omedelbart upp på nästa bergstopp.

Skinnet kommer att nötas av här och var, knäna kommer att göra fruktansvärt ont framför allt nedför och ljumskarna kommer att dra ihop sig. Vaderna kommer att krampa och jag kommer att få ett löpsteg som blir kortare och kortare och där varje fotisättning kommer göra att nerverna gnistrar av smärta. Jag kommer att bli illamående av smärtan, men också av de energigels och energidryck + lite soppa halvvägs, som blir min enda föda på 24 timmar. Så länge jag klarar av att ta ett steg framåt, så är jag dock ett steg närmare målet. Bara fortsätta, fortsätta framåt och fortsätta röra på mig. Strunta i om det går långsammare och långsammare.

Någonstans på morgonkvisten när jag stänger av pannlampan hoppas jag att vädret är på min sida och bjuder på en magisk soluppgång. Få den första positiva känslan av att jag faktiskt kommer att klara att ta mig i mål. Vid målet kommer jag vara så utmattad, ha så mycket smärta på så många ställen i kroppen och må så dåligt att jag inte kommer att känna så mycket glädje eller lättnad. Där och då kommer jag fortfarande inte förstå varför jag gjorde det.

Mental styrka tränar man upp

Den stora effekten kommer först efter tävlingen. Ett enormt påslag av belöningsmekanismer och hormoner. Minnen från alla gånger jag tog beslutet att ge upp, men ändå bet ihop och fortsatte. En känsla av hur otroligt häftig människokroppen är som har en sådan enorm kapacitet, men där pannbenet måste vara lika tränat som kroppen. Hela tävlingen är en enda stor mental träning, där jag tränar på att kämpa, inte ge upp, stoppa undan tvivel, härda ut och ta skiten, fokusera på framsteg även om de är små osv. Gissa om jag har nytta av den träningen hemma i mitt vardagsliv? Mental styrka kommer inte gratis. Det tränar man upp.

Så länge jag är solo och har hälsan i behåll ska mitt liv berikas av upplevelser, äventyr och utmaningar. Nu är det dags att ta de sista träningspassen, förbereda kost och ladda upp för vad som blir sommarens största och häftigaste upplevelse. Here we go!