Jag är fortfarande inte frisk och nu är det 4v med magroblem. Jag låter det dock inte hindra mig, återtåget till min forna kropp har börjat. 

Läkarna har inte hittat något fel på mig ännu, men har utgått från bakterier och inte hittat något. Tyvärr ska man inte googla sina symptom, för då dyker magcancer upp som en perfekt diagnos, huuh. Jag ska ha telefonmöte med läkaren på måndag. Det känns dock som om det borde vara något bakterierelaterat ändå. Ge mig antibiotika för tusan, förvånar mig inte om jag är frisk på ett par timmar. Eller lavemang, så spolar jag ut rubbet kanske hah…

Har inte tagit något beslut om bergen ännu, men jag har kört igång träningen igen. Försöker trots magproblemen växla upp lite och har kört tre tävlingar nu, varav idag blev det ett gästspel i Trollhättan på City Trailrun. Riktigt kul, men kämpigt med 1040 st trappsteg och rätt bra med höjdmeter överlag.

På det temat så funderar jag på att anmäla mig och försöka köra ett av nordens tuffaste bergsultramarathons nu. Tyvärr är den tävlingen redan om 4 veckor, så det är nästan omöjligt för mig att komma i form då. På sin höjd ens bli frisk kanske från magproblemen?! Samtidigt är jag galen nog att känna att jag behöver en morot, något som kickar igång mig nu, väcker mig lite ur Everestdvalan och får mig att mosa på igen. Bergsultran är 75 km och 5000 höjdmeter och jag får nog räkna med att vara igång 24-25 timmar kanske. Man ska upp på sex olika berg/fjälltoppar, där det också kan vara snö mm. Låter helt galet, så galet och vrickat att det lockar mig.

Det skulle bli en revansch på ett sätt och också en boost för både självförtroende och träning, men också för upplevelsekontot. Jag ska fundera på det och ta ett snabbt beslut då jag behöver boka boende osv. Sedan krävs ett disciplinerat träningsschema i 3 veckor följt av en deloadvecka innan tävlingen. Det kittlar i tanken något så enormt på om jag skulle klara av ett av nordens tuffaste traillopp. Det som är risken med det hela är dock att jag knappt hinner få igång kroppen, kommer dit, åker på en skada och vips är resten av årets träning förstörd och kanske grusade Everestplaner också om jag nu skulle få för mig att köra Everest igen.

Samtidigt så är det risker i precis allt jag kör känner jag. Jag lever med ett högt risktagande och det i sig ger en antingen en galet go utdelning – eller går åt helvete. 🙂

Fortsättning följer. Så här glad blev jag idag för ett par härliga människor som gjorde vågen för mig 🙂