Hur känns det nu då efter att ha betalat en halv miljon kronor för en lunginflammation?

Jag har nog inte lyckats smälta hur mycket pengar detta kostade egentligen. Jag började med att sälja mitt källargym och insåg att jag har fler saker jag kan sälja. Jag sålde möbler, kläder, trädgårdsredskap och överblivna byggvaror. Jag räknade varje krona, som när jag sålde husvagnstoaletten jag hade haft under badrumsrenoveringen. 100 kr, jajamen! Sedan lyfte jag faktiskt huslånet en aning, då sex års slit med huset har dubblat det i värde. Jag valde att ta ut lite av vinsten i förskott kan man säga och la alla ägg i en och samma korg. Korgen med att bestiga Everest, världens högsta berg. Det sjuka är att många tror jag tjänar superbra och är galet avundsjuka, men då sitter jag inte med barn eller fru. Jag betalar varken shoppingrundor eller cyklar till barnen, inga pjäxor eller kläder. Jag är ensamstående sedan 39 år, alla pengar går till mig. Är du avundsjuk på det så va singel 39 år då och sluta gnäll för i helvete.

Det jag upplevde var magiskt. Första 8-10 dagarna var jag i sällskap med ”Everest-trekkers”, dvs folk som bara ville se Everest basecamp och omgivningen. Det var både positivt och negativt. Jag satt där och kände att ”detta är bara min sträcka för att komma ”hem”, till BC” medan de jag hade intill mig såg detta som deras största äventyr någonsin. När andra stannade helt paralyserade för att fota något så ville jag bara förbi, flytta på er liksom. Jag är på väg på till Basecamp, mitt nästa hem.

Det var en enorm befrielse att slippa hundratals sjungande koreaner och japaner på approachen och äntligen få lugn och ro i mitt tält i BC. Det som aldrig blev lugn och ro. Nattetid vallfärdade det nämligen horder av klättrare för sina första rotationer på Everest. Med 52 expeditioner och rekord i antal expeditioner på Everest, så innebar det att från 01:30-04:30 gick det inte att sova. Lavinerna som föll konstant var liksom det lilla trots att det dånade så marken skakade, ljudet av klättrare var det stora.

Det var med glädje jag fick ta mig an Lobuche, men OJ vad jag underskattade det berget. Tänkte att det var lite som Elbrus, kanske lite som Kilimanjaro. Tvärtom. Det var riktigt tuff scrambling och det var svårt som fan utan stegjärn. På snö och is med kängor gled jag runt i ren panik. Det var en fröjd att få ta på sig stegjärnen och ännu mer en fröjd då jag äntligen kopplade in mig i sele med en jumar. Där någonstans kunde jag börja kriga på riktigt och kriga fick jag, det var inget berg man bara snöt ur näsan. Tvärtom, det var brant, exponerat och riktigt, riktigt härligt.

Efter det någonstans sket det sig. Eller om det sket sig där. Svårt att veta. Hostan eskalerade rejält och jag började låta som en astmatiker. Rosslade helt bedrövligt och började hosta så jag låg dubbelvikt. Tog en extra vilodag i Basecamp då jag kände mig trött och slut (tecken på skit) och här började det braka utför. Med facit i hand borde jag ha stannat i BC. Istället körde vi en rotation på Everest och gick genom isfallet upp till C1. Den hostan och hur jag lät i C1 är inte att leka med. Film och inspelning på det kommer. Jag var riktigt knäckt när jag kom till C1. Högst troligt hade jag fullt utvecklad lunginflammation i vänster lunga på väg upp genom isfallet. Det förklarar varför jag lät och hur det hela såg ut.

Natten i C1 minns jag var i panik då jag inte lyckades sova. Svettningar, frossa, feberkänsla, panikkänsla, andnöd. Ändå kände jag att vi kör på, upp till C2 och dricka mycket vatten och vila där. På väg till C2 höll jag bokstavligen på att skita på mig. Jag hade enorma problem med att hålla tätt ändalyktet. Det fanns dock ingenstans där man kunde dra ner byxorna och uppleva lite integritet, utan först vid C2 hittade jag en sten och drog ner klättersele+skalbyxor+underställsbyxor och där någonstans sket jag på mig. Jag tror att jag klarade det mesta av klädseln, men det var svårt då klättersele och karbinhakar och allt hängde i skottlinjen. Jag utgick från att jag hade haft diarré på en hel del av mig själv och utrustningen, men kände att jag orkade inte bry mig. Hostan och andningen var värre och jag mådde skit som fan.

Väl i tältet i C2 mådde jag bara så dåligt och kände att jag ville bara försöka få i mig lite energi. Aptiten tvärdör efter 5000m och här på 6600m så satt jag i 60 minuter och rörde runt i makaroner och försöker ta sked för sked. Det är kanske den största utmaningen av dem alla på höghöjdsklättring, dvs att äta fast det egentligen inte går. Man tuggar i evigheter, sväljer, rapar eller kräks upp, sväljer igen, försöker verkligen pressa ner för att man behöver energin. Här i tältet på C2 satt jag minst en timme med en liten skål med ris och kände att varje sked åkte upp och ner ett par gånger.

Därefter ännu en natt med frossa, svettningar, kramper och panikkänslor. Jag slutade med Diamox i C1 då jag kände att något var riktigt jäkla fel i kroppen och jag tror inte Diamox hade hjälpt i C2 heller. Skadan var redan skedd. Det som hade hänt var att jag genom lunginflammationen hade fått kroppen att lägga sig på maxpresation och där som ett brev på posten började lungorna vätskefyllas. Dvs höjdsjuka. Filmklipp kommer på där jag berättar att jag tar beslutet att gå ner och avbryta men när man ser det filmklippet så inser man hur illa ute jag var. Hade jag gått upp till C3, så hade kroppen kollapsat och mitt liv hade hängt i händerna på hur snabbt 5-10 sherpas lyckats bära ner min kropp. Dvs jag avbröt så rätt och så förståndigt, i rätt tid.

Vad jag inte hade räknat med var att jag skulle bli ännu sämre på väg ner. Efter C1 kunde jag bara gå 20 meter, innan jag fick andnöd och var kvävd. Det i sin tur ledde till att vi rörde oss extremt långsamt genom isfallet, i dagsljus och strålande solsken. Det är bara SÅ jävla farligt. Det är just då istorn kan kollapsa och krossa den bästa äventyraren. I ögonen på min sherpa såg jag panik och olust, då han visste att varje 20m som jag behövde stanna och flåsa på innebar en risk för döden. För oss båda.

Väl nere i BC så släppte jag min sherpa och sa åt honom att strunta i mina långsamma 20m/10 min och istället hämta vatten då jag var brutalt uttorkad efter 7 timmar ner genom isfallet i dagsljus och strålande sol. Jag haltade in till BC, men hade redan bestämt mig för att gå direkt till sjukvårdstältet. Från crampon point till det tältet tog det 1,5 timme, så det säger lite vilken takt jag hade. Väl i tältet så bad jag om att få veta om jag hade höjdsjuka då det lät som hela jag hade en astmaattack deluxe. Inte bara en utan två läkare lyssnade och båda sa direkt lunginflammation, men de upplevde ett skumt ljud till höger i min lunga. Det skulle kunna vara höjdsjuka, dvs att kroppen börjat pumpa ut vätska.

Jag tackade för deras hjälp, och på riktigt om någon känner dessa personer som jobbade i Everest-ER, så vilka helt fantastiska personer. Jag vill bara få träffa er och krama er på riktigt, ni gjorde ett fantastiskt jobb!
Jag gick tillbaka till mitt basläger där jag egentligen kände att jag var i så pass risigt skick att jag måste evakueras på studs. Detta var det tredje beslutet rakt av som var klockrent. Beslutet avbryta i C2, sedan beslutet att direkt gå till Everest-ER (läkarna) och därefter beslutet att omedelbart ta en helikopter ner. Detta kan ha varit de bästa beslut jag tagit i hela mitt liv.

Stressig halvpackning, jag fick försöka jogga till en helikopter där piloten två gånger undrade om jag var vid liv då jag hostade som om jag skulle dö och sedan kom vi till Lukla. En natt på testuga/guesthouse och sedan flyg till Kathmandu, där jag åkte till sjukhuset direkt och blev inlagd direkt i 3 dagar med helt vansinnig hosta.

På Everest var jag nog rätt ensam om att ha bekostat och försökt detta själv. De som var där var ”pappa betalar”, det var ”youngest polish girl” (såg även ut som polens mest otränade person, ursäkta) och det var personer som försökte slå massa rekord och var sponsrade typ Ueli Steck som ramlade ner vid C2 dagen innan vi kom dit.

Känslan jag har just nu är som vanligt, att jag gör inget halvfärdigt. Hos mig saknas det inga taklister i renoveringen och på jobbet behöver man inte fråga efter min slutdokumentation. Tvärtom, det jag drivs av är avslut, att göra klart, att gå vidare och stryka något som färdigt. Kruxet här är att detta sänkte hela min ekonomi i botten bullständigt, men jag tog en risk, ett försök. Frågan är, klarar jag ett annat? ”Skaffa sponsorer” säger folk, well, det är mindre än 25 pers som bestigit Everest just nu och inte ens hälften lyckades få sponsorer. Jag öppnar dock upp för det, om någon vill stödja min kamp att göra ett nytt försök. För så nära som jag ändå var, där en natt vid C3 hade i praktiken varit biljetten till toppen. Det gör att jag inte är färdig. Jag ska upp på Everest.