Känns som om jag hamnat i en bubbla fyllt av – tomhet.

Det var skönt att äntligen få komma hem och få möta vardagslivet igen. Börja jobba. Äta svensk mat. Försöka hitta lite gamla vardagsrutiner igen. Jag slängde mig nästan komiskt nog direkt på arbete med huset och trädgården och har stått ett par dagar och kapat och kluvit ved. Det har väl på ett sätt fungerat som lite terapiarbete.

Jag har inte börjat smälta Everest riktigt, utan jag tror jag har gjort rätt som först och främst distanserat mig lite från det hela. Reflektioner får komma lite längre fram. Ägnar jag minsta lilla tanke till det så är det bara en stor känsla av besvikelse.

Det som jag däremot känner är en enorm tomhet just nu. Motivationen till att ta på mig löparskorna och träna är som bortblåst. På ett sätt bra då jag fortfarande har hosta och inte är helt frisk. Jag vet inte om jag ska lägga ner bergsklättringen helt eller vad jag ska göra. Jag känner inget sug längre efter det, lite som att sket det sig med Everest så kan jag lika gärna lägga ner helt. Just precis nu känns det avlägset att göra ett nytt försök med Everest. Att bara försöka gräva fram pengar till det känns som ett projekt jag bara inte orkar med. Luften har liksom gått ut mig lite. Samtidigt gnager den där känslan av att jag kom ju till Camp2 för tusan, jag var ju så nära. Från Camp3 hade vi gått med syrgas och jag vet att jag hade klarat det.

Samtidigt saknar jag sherporna lite. Jangbu som jag fick mycket god kontakt med på slutet, där jag blev hembjuden till hans familj på lunch mm, lovade att gör jag ett nytt försök så vill han följa med mig till toppen. Dvs inte bara en sherpa, utan en till, som bonus. Fördelen om jag skulle ge mig i kast med Everest igen vore att nu vet jag så mycket mer om vad det handlar om. Jag vet exakt vad som väntar, även om isfallet ändras varje år. Jag skulle liksom vara förberedd på ett annat sätt. Samtidigt skulle jag vilja gå upp på en 6000-meterstopp innan, bara för att känna att lungor mm är återställda. Frågan är också om jag skulle komma till Everest och misslyckas en gång till, då har jag alltså bränt nästan en miljon kronor på – ingenting. Tomhet.

Jag får vackert vara kvar i min bubbla ett tag, fortsätta klyva ved och låta verkligheten komma ikapp. Sedan måste jag ta mig en funderare på nästa steg. Att hela tiden ha en aktiv dröm, att ha en målsättning och att blicka framåt är så viktigt för min personlighet. Det är då jag trivs som bäst. Fortsättning följer…