Den jobbigaste frågan av den alla kanske. Jag tror många av oss är duktiga på att ställa den.
Jag tror inte att det hade påverkat något men visst skulle jag ha tagit det ännu lugnare under approachen upp till basecamp. Men hur? Ihop med en 24-årig sherpa stark som en oxe och som hela tiden körde ett högt tempo – precis som jag gillar! Bland horder av turister och Yakar osv. Drog vi ner tempot fastnade vi i köer med japaner och koreaner som skrålade bedrövlig allsång. Det var om något tortyr att lyssna till i den vackra naturen. Men absolut, det hade inte skadat att dra ner tempot lite. Det hade nog varit enklare om jag haft en till kamrat i sällskap förutom sherpan.
Annars tycker jag att jag skötte massor exemplariskt. Andades med buff, sov med värmeväxlarmasken varje natt, drack mycket vatten, skötte saltbalans mm. Sov dåligt men det var svårt att stänga ute yttre ljud och påverkan.
Det räcker dock. Kass sömn kan slå ut mycket. Allt pekar på att jag fick lunginflammation först, någonstans runt toppturen på Lobuche. Därefter under klättringen genom isfallet så blev det för mycket för kroppen som började utsöndra vätska till lungorna. Inte mycket, men tillräckligt för att jag skulle få andningsproblem på väg ner till BC.
Med facit i hand var det otäckt. Jag fick ju ingen syre – i en redan syrefattig tillvaro. Jag borde ha helikopterevakuerats redan från C2.
Nu vill jag bara hem och väntan är kopiöst dryg. Expeditionsteamet är fantastiska och tar ut mig på lunch, middag mm, men hemlängtan är panikartad nu. När jag kom hit satte jag allt fokus på ”här och nu” för att verkligen prestera och leva i tillvaron.
Nu kommer allt annat tillbaka. Hur ser det ut där hemma? Hur luktar huset mitt? Hug mår min livskamrat och katt, Sune? Vad här hänt i världen? Vad har jag fått för post? Vad väntar på jobbet?
Sedan kommer lite andra tankar också. Ska jag renovera något när jag kommer hem? Springa något lopp? Sådant som får mig att planera framåt istället för att älta vad som hände på Everest.
Jag känner mig som en stor förlorare nu och för första gången i mitt liv kan jag verkligen förstå vad en elitidrottare känner och varför denne gråter av besvikelse över ett silver. ”Ja men du fick ju silver!” är bara en tröst för någon som förväntat sig ett silver…
Det som är GULD är dock den respons jag fått av vänner, kollegor och bekanta. Har lipat som en skolpojke åt en del kommentarer som gått rakt in i hjärtat, från folk jag knappt trodde brydde sig. Det stödet sista dygnet har varit enormt. För det är jag evigt tacksam. Namaste.
Tänker på dig Peter. När du sörjt färdigt finns hela härligheten där, nämligen livet å det vi gör det till. Ta hand om dig och slicka såren.
Nu har jag packat färdigt och i morgon bär det av till Denali:)
Pergite!
Sant det Kenneth. Ska följa er gubbar nu istället. Ge de andra en fet kram
Du är allt annat än en förlorare. Du har gjort en otrolig bedrift. Du kan inte hjälpa hur kroppen reagerar på den höga höjden. Ibland så slår kroppen bakut rejält och då kan man tyvärr bara åka med. Nästa gång kan resultatet bli ett helt annat. Man kan bli jättesjuk ena gången och må som en prins nästa och ingen kan säga när eller hur. Du tog ett klokt beslut och vilken nedra tur att det inte hände högre upp på berget. Har en god vän som har klättrat bl.a Everest och som fick vända om p.g.a sjukdom. Han försökte igen och kom så småningom upp på toppen. Var stolt över vad du gjort och för att du tar smarta beslut. Var snäll med dig själv krama katten och vila. Det finns en lösning på allt. Tack igen för att du tog oss bloggläsare med på din fantastiska resa.
Tack för fina ord Anette! Visst är det så, men känslan just nu är verkligen som en förlorad vm-final i fotboll. Det tar ett tag innan nanoteknik blir nöjd med silvret liksom. Detta är första gången jag känner mig som en elitidrottare men det är för att satsningen denna gång var enorm. Bara att få ihop semesterdagar och pengar är åtta års ihopskrap. Men tack de värmande orden ☺
Hej Peter! Jag tycker du har gjort en fantastisk resa, kroppsligt och mentalt! Låt detta smälta in och ge processen tid – vad hindrar dig från att förverkliga dina andra drömmar? 🙂 Allt är möjligt – och jag ser fram emot att se dig igen; välkommen hem t Svedala! Mvh Anna
Tack så mycket Anna! Vänta tills du får se lite filmmaterial mm ☺
Börjar resan hemåt imorgon men tar ett tag innan jag hämtat upp katt mm och tagit mig ner till götet. Hoppas vara redo för fullt fräs på jobbet på måndag ?