Kort och gott så ändrade sig läkarna igår efter att de pratat ihop sig. De rekommenderade mig att inte fortsätta klättra.Lite för att ha ryggen fri såklart, men visst, två lungsjukdomar är inte det optimala i bagaget för världens högsta berg.
Jag kan välja att strunta i det men om jag får problem igen kan det bli lurigt med försäkringen. Likaså skulle expeditionsteamet stå i dålig dager som slet upp mig ändå bara för att jag krävde det.
Till sist får man tänka på att lungkapaciteten är riktigt viktig på sådana här berg. Jag hade velat köra några träningspass nu mellan och fått blåsa skiten ur lungorna för att känna att maskineriet fungerar. Det finns ingen tid till. Där kommer min egen känsla in. Jag skulle vilja känna mig ”omladdad och klar”.
Så med tårfyllda ögon satt jag och en timme igår och bara försökte greppa att inte bara en, utan flera drömmar är över. Jag var medveten om att det kunde sluta så, men det fråntar inte känslopåslaget.
Drömmen om att bestiga världens högsta berg är över. Jag kommer inte få loss en halv miljon till detta igen. Faktum är att jag redan har ett par år med nudlar som basföda att se fram emot.
Drömmen om Seven Summits är också över. Utan Everest får jag inte heller sponsorer till Mount Vinson som också är en halv miljon kronor.
Drömmen om att starta ett eget företag, med Everest som draghjälp, för att föreläsa för människor med drogproblem, kriminalitet osv är åtminstone för stunden grusad.
Känslan just nu är att jag bränt hela min ekonomi på någon veckas fjällvandring bara, men jag måste komma hem nu och få perspektiv till allt och få begrunda i lugn och ro. Då kommer bitarna falla på plats.
Idag blev jag utskriven från sjukhuset iaf och slipper den miljön, även om jag höll på att fria till en supersöt sköterska igår som var så go och såg till mig hela dagen och verkligen brydde sig.
På måndag ska jag på ett återbesök på sjukan och få ett Ok på att flyga hem bara. Det ska nog inte vara några problem så går allt vägen så landar jag i Sverige på onsdag och ska nog kunna kasta mig in i jobbet igen nästa vecka.
Detta är slutet på de absolut bästa 1,5 bästa åren av mitt liv, men det har varit en galen resa på många sätt. Vi får se vad nästa kapitel i livet blir, men nu vill jag hem till vardagen och få dricka svenskt kaffe, klappa katt och bara vara.
Tack för stöd, uppmuntran och pepp!
Min vän, å så jobbigt beslut men ändå så rätt. Inget val helt enkelt. Jag lider med dig och hoppas att du piggar på dig fort. Livet går vidare med oändliga möjligheter till äventyr.
En stor kram till dig Peter.
Vi ses.
Pergite!
Kram Kenneth, va rädda om er där borta nu.
Kram
Kram kompis
Jag blir riktigt ledsen för Din skull! Ja, högre makter, vad gör man? Nånstans känner jag att det inte är slutet, bara uppehåll. KRAM!
Tack Romana! Vi får väl se hur nästa kapitel blir, men nu vill jag bara få komma hem och plocka undan allt som har med berg att göra. Få lite distans och låta det göra ont ett tag. Vi får se var livet bär hän efter det. Kram!!
Ja, kom hem nu. En sak i taget, Du vet… Kram
Jadå, allt ordnar sig ☺