Nya kontakter, nedbrytning av kroppen, en finne i näsan och enorma gaser.
Fredag 21a april. En vecka kvar till min 40-årsdag.

Förkylningen flyttar sig. Den gick från hals till näsa och nu hosta. Skönt dock att halsen är ok för det är tufft nog att äta mat på hög höjd. Nackdelen med slemhostan är att den skapar också ett tryck över bröst/lungor som gör det svårare att känna igen höjdsjuka. Hoppas skiten bara ger med sig helt snart. Om en dag har jag full tillgång till läkare/sjukvård om jag behöver något.

Oxymetern sa 92% imorse vilket är skillnad mot för de 83% jag hade för två dagar sedan. Nu så, nu känner jag igen min kropp.

Jag inser nu dock att denna expedition som blir den längsta hittills kommer ha svackor och jag kommer att pendla mellan hopp och förtvivlan. Acklimatiseringen kommer att gå upp och ner på olika höjder och ena dagen kommer jag känna mig stark för att andra dagen tusen meter upp känna mig slö, gammal och chipsfet.

Jag kommer att utsättas för teknisk klättring där jag kommer att känna mig osäker och usel. Pulsen kommer gå i taket när jag står på en brant isvägg med kramp i vaderna och mjölksyra i armen som jag drar ascendern med. Jag kommer lätt ifrågasätta min kapacitet flera gånger om. Varför springer jag inte en halvmara på 1:30? Varför lyfter jag inte 160 kg i bänkpress? Vad har jag ens här att göra? Den mentala utmaningen blir stundoms större än den fysiska.

Huvudsaken är att allt jag råkar ut för under kommande veckor ändå ska stärka mig så jag inför toppturen kan slå på mitt bästa självförtroende och köra mitt vanliga All In.

Idag kände jag mig stark och pluggade in musik i öronen och tog mitt eget tempo. Det började dock med 20 min stigning direkt på morgonen och det är precis som med löpning – första 20 min protesterar kroppen på precis allt. Det är tråkigt, flåset går upp, pulsen slår i max, jag hatar livet osv. Sedan lossnar någon propp och kroppen börjar leverera.

Vi nådde Lobouche vid 12-tiden efter 4 timmar. Lite svalare och skönare väder och dagens enda stigning attackerade jag som en höjdmaskin.

Uppe på 5000m nu och acklimatiserar resten av dagen. Inga blåsor, blott en finne i näsan hur nu den kom dit. Dessutom gaser utav helvete, det pruttas var femte minut 24/7. Inatt vaknade jag av att jag vänt ändalyktet mot plywoodskivan som var vägg mot rummet intill och tydligen fortplantade sig min rökare rätt i skivan som vibrerade och lätt väckte de i rummet intill. Träffade några svenska gubbar nu i eftermiddag. Snackade med dem i Namche tidigare. De intygade att magen är livlig ☺