Slutspurten träningsmässigt.

Slutspurten träningsmässigt.

Idag körde jag en tävling bara för att få blåsa ur kroppen deluxe och komma in i krigarläget mentalt. Ett utmärkt sätt att tagga till. Det får bli milstolpen och spiken i kistan träningsmässigt.

Nu gäller bara en enda sak återstående tid innan det är dags för avresa; hålla mig skadefri. Helst även frisk från förkylningar mm, men framför allt inga fot-, knäledsskador, ryggskott eller något annat tokigt nu. Jag kommer att försöka hålla en god intensitet i träningen, men undvika maxningar på gymet och undvika för hård löpning. Jag kommer att skrämma skiten ur hjärtat igen med att pressa på i uppförsbackar mm, men hela tiden lyssna på kroppen och se till att vila, sova och äta som folk nu resterande tid.

Idag var det gott galet skönt att få snöra på sig snabbskorna och köra en sväng på milen. Har inte sprungit asfaltslöpning alls på två år och inte sprungit varken i denna fart eller med det tempot på fötterna, då jag fokuserat mest på långdistanslöpning (och maxintervaller). Man blir inte bra på något man inte tränar, så jag visste att jag inte hade någon överdrivet bra tid att hämta hem, men får vara nöjd med att jag bara var ca 50 sekunder ifrån att slå mitt gamla rekord. Hade jag haft en lite annan taktik idag så hade jag klarat det, men jag får vara nöjd med 48 min på något jag inte tränat.

Hela denna dag har varit så galet bra. Fågelkvitter och morgonkaffet ute på altanen i bara shorts och t-shirt till värmande sol. Sedan omställningen till tävlingsmänniskan Peter, där jag blir fullständigt skogstokig. Spelade massa amerikanska tal på youtube och gick och halvskrek för mig själv i kåken ”I am a champion!”. Fantastiskt. Tur jag är singel :). Det fokuset jag hade när jag hörde nedräkningen till start var absolut top notch. Avslappnad men så totalt redo. GRYMT go känsla!

Att folk, ljus, värme, lite kött på grillen hemma, ja det bara bubblar av endorfiner nu och dopaminet flödar. Det som var otroligt skönt idag var att jag lyckades lägga mig på strax under 190 i puls och bara ligga kvar och nöta, trots att jag andades otroligt ansträngt. När pulsen nådde 195 så var jag i praktiken uppe i min maxpuls (har legat på strax över 200 innan, men det var några år sedan) och även då gick det bra att låsa kvar vid smärtan/obehaget och bara trycka på. SÅ skönt!

Detta var en kanonbra dag för min mentala uppladdning och för att riktigt väcka liv i kroppen och knoppen (fast lite bitter är jag över att jag inte spikade ett PB idag, det var ju så nära).

Lämna ett svar