Känslan när det känns som att lungorna ska sprängas, andetagen räcker inte till och låren är stumma av all mjölksyra. Känslan av tävling. Underbart!

Igår körde jag en rejäl maxning på alla sätt och vis. Åhus Trailrun är en kort distans, bara 10 km (finns även en 5’a), men det går över skånska sanddynor som suger rejält även för den mest vältränade. Sanden snor energin från löpsteget och man får verkligen kämpa för att ta sig framåt. Jag låg precis på min maxgräns, där hjärnan bara skrek att jag måste sakta ner, avbryta, kliva av, stanna – men ändå trummade jag bara på och försökte ignorera hur jobbigt det faktiskt var. Personen framför mig kved i andetagen och personen bakom mig lät som om denne höll på att spränga lungorna. Det var ett riktigt tufft lopp, men jag skulle inte kunna förmå att lägga mig på den nivån på ett vanligt träningspass – utan det är just draghjälpen av andra och vetskapen om att det är tävling – som gör att jag kan lägga mig på den nivån. Det låser liksom upp en del av mig som jag annars inte kommer åt rent mentalt. Samma område låser jag upp under toppturen på väg upp på ett berg.

Jag älskar dock tävlingar och då framför allt trailrunning. Alltså, hela atmosfären runt tävlingen är ju underbar. Folk peppar varandra eller går bara i sina egna tankar, fokuserar och förbereder. Det är leenden och alla ser ut att ha roligt, men sedan ser man samtidig att det finns ett allvar där också. Det är ju just en tävling. Någon joggar lite nervöst på stället. Någon annan tar fram sin vinnarmusik på telefonen och tar på sig hörlurarna. Underbart! Jag måste säga att jag blir rejält attraherad av alla löpartjejer också. Det är bara något där som signalerar ”målmedvetenhet”, ”aktivt liv” och ”stark kvinna” eller något. Galet attraktivt att se en tjej köra skiten ur sig så snoret sprutar och svetten stänker ha ha…

Nåväl, detta var nog sista tävlingen innan nästa bergsbestigning nu. Jag har en tävling kvar som jag kanske, kanske kör, men jag har inte bestämt mig. Det är ett långdistanslopp och risken är att jag blir alldeles för sliten (och/eller skadad på det). Samtidigt vet jag att den tävlingen skulle stärka mig massor mentalt – om det nu går bra där då förstås.