Ni som känner mig eller följer mig sedan innan vet att jag har lite dille på traillöpning. Från att ha fullkomligt avskytt löpning, så har jag hittat en träningsform jag älskar. Bilden är från söndagens ljuvliga pass.

Sista passet nu blev så blött så jag fick hälla vatten ur skorna. Det var lera, slask och vatten överallt. En nästan lite otäck och obehaglig känsla till en början, innan man vänjer sig – sedan inser man att det bara är att mosa på och hoppar som ett barn med gummistövlar genom vattenpölarna.

För några år sedan, faktiskt inte så många år sedan heller, så avskydde jag löpning. Jag sprang kortdistans och mer eller mindre var kräkfärdig vid ett dike efter 5 km. Jag svor att jag aldrig skulle springa mer än 10 km i hela mitt liv. Jag sprang för fort och för hårt och tyckte mest det var en pina. Då tog några vänner med mig på lite socialpass. Långpass i prattempo, en gång varje helg. 30 helger senare sprang jag mitt första halvmarathon, Göteborgsvarvet. Min kondition steg markant pga långpassen och de var inte ens jobbiga, utan bara roliga då det var socialt umgänge med mina absolut bästa vänner.

Det var dock fokus på asfaltslöpning rätt länge och jag tyckte väl inte att det var superroligt, men jag var glad över att konditionen åtminstone lämnade ”soffkondis”-stadiet. Då upptäckte jag traillöpning. Jag älskar ju skog och mark och särskilt sjöar och berg. Att bara få ge sig ut på en stig och springa istället gör att tempot dras ner och hjärnan får arbeta på högvarv med alla mikrobeslut som måste tas. Fotisättning och vägval, hela tiden hinder som måste passeras ibland upptill, ibland runt och ibland rentav igenom eller under. Under ett trailpass glömmer jag nästan bort hur länge jag springer utan fokuset ligger just på fotisättningen. Ju mer teknisk stig desto mer jobbar hjärnan (och fötterna). Även om det är kul att springa med vänner, så njuter jag en hel del av att springa själv också. Särskilt på nya stigar och ställen. Jag tar min tid, stannar och fotar och bara njuter.

Vad traillöpningen ger mig är starkare fotleder och ligament. Det biter hårt på vader och lår och innebär en massa backträning per automatik. Jag får bättre uthållighet och särskilt de lite längre passen där kroppen växlar bränslekälla och börjar med fettförbränning. Kroppen lär sig hantera olika energikällor och jag får överlag en bättre kondition. Synergin med bergsbestigning är perfekt. Uthållighet, backträning och bitvis svår terräng.

Det som är lite komiskt är att jag två gånger nu sprungit ett 11-mils fjällultramarathon och jag sneglar på Kullamannens 16-milabana. Jag som aldrig skulle springa längre än en mil…
Jag ska framöver lägga upp lite kartor och rutter över mina favoritstigar och likaså lite tävlingstips. Håll ut!