Värmesulor: Therm-ic 1200

Värmesulor: Therm-ic 1200

Utnyttjade Aconcagua till att prova ett par batteridrivna värmesulor och så här upplevde jag dem.

På Kilimanjaro hade jag inga storskor, utan bara vanliga kängor, fast med extra tjocka sockar i. Vilket blev för kallt. Nu vandrade vi inte länge på snö eller is, utan det mesta var på sten, men jag fick ändå känna på hur det kändes när fötterna började bli nedkylda. På Elbrus fungerade mina G2SM hur fint som helst och jag utgick ifrån att mina G2SM hade fungerat finfint på Aconcagua även utan extra värmekälla i skorna. Samtidigt ville jag köpa och prova ett par värmesulor på just Aconcagua, i förberedande syfte inför Denali och Everest.

Jag spenderade bra många timmar med att läsa recensioner och bland alla kommentarer på nätet, så var det ohyggligt många som dömde ut alla möjliga sorters värmesulor. ”Inte varma nog”, ”märks inget”, ”frös om tårna ändå” osv löd kommentarerna. Det gjorde mig skeptisk, tills att jag läste på lite mer ingående. Värmesulorna SKA inte värma tårna och fötterna så att det känns. Åtminstone inte i normalläge. De ska förhindra att fötterna blir för kalla, men om de värmer för mycket så börjar man istället svettas. Fotsvetten i sig bidrar sedan till nedkylning och fötterna blir för kalla ändå. Så värmer sulorna så att de håller runt 37-38 grader och på så vis hjälper tårna att bibehålla kroppstemperaturen (ungefär som att man för fingrarna emot varandra i en vante, eller stoppar en hand innanför en tröja för att värma sig), då gör de nytta. Samtidigt har man tjocka sockar på sig som gör att fötterna kommer en bit ifrån själva sulan. Det är i heller inte lätt att veta om de fungerar, eftersom något som är 37 grader varmt upplevs som neutralt i handen t.ex.

Mitt urval baserades på att jag ville ha batterier som klarade kyla så bra som möjligt, dvs Litium eller motsvarande och jag ville också ha så lång batteritid som möjligt. Flera sulor visade på 7-8 timmar i normalläge och för en topptur är det lite klent. Valet föll på Therm-IC, där jag kunde välja olika storlekar på batterierna. Jag valde 1200-paketen, men det fanns också 1600 att tillgå. Enligt specifikationen skulle dessa klara 22 timmars värme. Jag utgick ifrån att i extrem kyla är det kanske halva tiden, dvs 10-11 timmar på sin höjd. Jag valde också att inte köpa de som har en fjärrkontroll, då jag med största sannolikhet skulle tappa bort en sådan mojäng bland all annan utrustning. En fördel med dessa var också att det finns förlängningskablar att köpa. Jag skulle således kunna sy in kablar i t.ex. en dundräkt och sätta batterierna inne i bröstfickan, med ett par extrabatterier till på samma ställe. Varmt och lätt att byta batterier eller slå på/av. Även utan dundräkt och med bara ett par byxor så skulle det kunna gå att sätta batteripaketen i byxlinningen och sedan fälla ner dunjackan utanpå. Därmed vinner man tillbaka en hel del effekt som kylan annars skulle dräpa.

Sulorna visade sig passa perfekt. Jag valde performancesulorna som har en liten kil, vilket påminner om ortopediska fotinlägg och pronationskilar. Det visade sig att storleken jag valde passade mina G2SM-liners perfekt. Annars kan man klippa till dem, men mina passade rätt i och passade foten perfekt. Kändes rentav skönt. Jag valde att göra så som jag såg att ett par skidshopar tipsade om, dvs att faktiskt ta hål på linern. Det gjorde ont att göra hål i ett par liners till skor som kostar 5000 kr, men hade jag inte gjort det så hade jag fått låta kabeln ligga inne i linern. Det kändes som bäddat för skavsår. Med kabeln utanpå så kunde jag åtminstone försöka skyddstejpa den så att inte den skulle skavas sönder mot ytterskon.

Problemet blev att få någon tejp att fästa på linern. Linern är nästan som ett slags kardborrmaterial på mina G2SM. Linern på t.ex. Spantik och Mons är mer glättad och slät, medan den här påminde nästan mer om tyg. Jag provade med extra stark vävtejp och det släppte redan efter någon dag hemma i vardagsrummet. Det som verkade hålla bäst var sporttejp, dvs sådan som man normalt tejpar direkt på huden. Jag provade också gorillatejp på Aconcagua då amerikanen hade med sig sådan och den kanske, kanske hade kunnat gå. Alternativt en kombination, med sporttejpen innerst och sedan gorillatejpen utanpå. Jag tejpade dock inte hela kabeln utan tänkte att det kunde vara bra att den hade lite rörelsemån då linern i sig rör sig en del och veckas en del i branta backar mm. Det kan ha varit ett misstag. Jag har redan synliga märken på plastkabeln och det ser ut som den är på väg att bli sönderskavd. Antingen behöver man nog skyddstejpa själva kabeln, dvs dra på ett par lager med vävtejp, eller så ska de trots allt tejpas fast helt på linern. Den bör skyddstejpas hela vägen i varje fall.

Väl på Aconcagua så valde jag att ha värmesulorna i hela tiden, för att vänja fötterna vid sulorna och för att vänja sulorna vid fötterna och skorna. Det fungerade utmärkt och jag undrar om jag rentav inte gillar dessa sulor bättre än originalsulorna som följde med skorna. Väl vid topptur så satte jag batteripaketen i skaftet innanför gaitern och drog gaitern utanpå. Minimalt men åtminstone lite skydd mot kyla och vind. Jag körde som planerat på lägsta effekt.

När toppturen var över och jag kom ner till base camp, så lyste fortfarande batteripaketen. De klarade alltså 18 timmar utan problem. Nu var det inte jättekallt under toppturen, så det gjorde sitt till, men klart godkänd förbrukningstid i varje fall. Jag tänkte inte på sulorna något mer än vid ett ställe på väg upp mot toppen då jag faktiskt reagerade på att fötterna kändes lite kalla. Jag började instinktivt röra lite på tårna för att öka blodcirkulationen och resten av toppturen tänkte jag inte mer på det. Nu vet jag inte hur det hade känts om jag inte hade haft sulorna, men de störde mig inte och de kan absolut ha hjälpt till att hålla tårna varma. Skönt att slippa hålla på med lösa kemiska tåvärmare och annat bös. Man ska dock inte förlita sig på enbart värmesulorna, utan ha i åtanke att röra på tårna då och då – precis det som jag fick göra. Sulorna är absolut ingen garanti för att undvika förfrysningsskador. För mig är de dock ett solklart val för nästa berg också, även om det tyvärr innebär att jag behöver snitta ett hål även på mina liners tillhörande mina 8000-meters skor.

Som en fotnot så är kabeln rätt tunn och linern är rätt flexibel, så man gör ett litet snitt med en kniv eller ett rakblad bara och pressar igenom kontakten. Det handlar således inte om något superstort hål som behöver tas upp.

Lämna ett svar