Uppdaterad: full rapport från bestigningen av Aconcagua!

Rapport – Aconcagua, summit nr 3 / 7

Dag1:

Ankomst i Mendoza efter 28 timmar på fyra(!) flygplan. Var lättad att se att min duffelväska kom fram, men det var stressigt i Chile då jag var tvungen att checka in väskan på nytt eftersom den inte gick hela vägen. Därmed var jag tvungen att gå ut genom migrationskontrollen, ansöka om transitvisum, hämta väskan från bandet, på nytt checka in väskan, på nytt gå igenom passkontroller mm. Det tog över en timme och jag hade bara 1,5 timme mellan flygen! Var på håret att jag hann faktiskt.

Träffade Angus och Sebastian på hotellet Diplomatic, ett topphotell. Angus och Sebastian blev rumskompisarna för dagen. På kvällen träffade vi guiderna och resten av teamet, bland annat Alyssa – australiens yngsta Everestbestigare som besteg Everest nu i våras. Guiderna gick igenom allas utrustning och många nybörjare saknade hur mycket som helst. Flera fick hyra utrustning för tusentals kronor. Guiderna sågade t.ex. för tunna vantar som många hade. Jag var osäker på om jag skulle klara mig med min lätta dunjacka enbart, men guiden rekommenderade starkt att jag skulle hyra en varm dunparka viljet jag gjorde (vilket senare visade sig vara ett måste!). Jag hade inte heller någon hjälm eller termos med mig hemifrån då det inte fanns på utrustningslistan som jag fått. Det var dock krav enligt guiden, så jag köpte en termos på plats och lånade en hjälm av guiden. Jag kände tyvärr hur en förkylning började bryta ut på kvällen och började må dåligt.

Dag2:

Fixade klättringstillstånd och växlade pengar mm vilket tog halva dagen i Mendoza. Därefter transport med buss ut i bergen och upp till Penitentes, en slags liten ”miniby” mitt ute i ingenstans. Några små hus vid en väg bara. Dock god middag och skön natt på hotellet, men förkylningen bröt nu ut fullskaligt. Det sociala samspelet började inom expeditionen, dags att lära känna alla. Brandon (USA), Justin (USA), Mahima (USA), Sebastian (Schweiz), Angus (Skottland), Alyssa (Australien), Angela (Australien), Zahn (Kina) och Wei Jen (USA). Redan högre upp på berget än vad Sveriges högsta berg Kebnekaise är – ändå hade vi inte börjat vandringen.

Dag3:

Vandring från Penitentes (2700 m.ö.h.) till Confluencia (3368 m). Fick kriga järnet och var svagast i gruppen, dyngförkyld. Var snuvig, hostig och brutalt svag. Kände att jag hade troligtvis feber också. Övernattning i åttamannatält i Confluencia. Äntligen började dock äventyret, nu kändes det att vi var igång! Confluencia var välordnat med stora matsalstält och toaletter med spolfunktion! Fanns även en dusch med enbart kallvatten, som inte nyttjades av någon i gruppen.

Dag4:

Dagstur för acklimatisering till Plaza Francia, 4200m. Förkylt och blåsigt, kroppen svarade med huvudvärk (höjdsjukesymptom) uppe på Francia, men släppte när jag kom tillbaka till Confluencia. Kändes uppgivet, som om jag var rökt och inte skulle klara expeditionen pga förkylningen. Kunde bara andas hjälpligt genom munnen och flåsade redan pga höjden. Var en rätt jobbig dag stundvis pga vinden och vädret samt att jag inte var acklimatiserad. Flåsade och andades tungt över minsta lilla belastning. Ännu en övernattning i åttamannatältet i Confluencia.

Dag5:

Vandring Confluencia till Plaza de Mulas, basecamp, 4250 m. Väl uppe i Horconesdalen krämade det på rejält med vindstyrka och motvind, mellan 50-60 km/h. Vi gick bokstavligen talat framåtlutade och blev totalt blästrade med sand. Mitt livs första känsla av sandstorm. Minsta lilla glipa i kläderna fylldes av sand och jag hade sand precis överallt när dagen var slut. Det var en kämpig dag och jag svor över förkylningen som försvårade allt. När klättringen började upp mot Mulas, så började det snöa. Alla våra alpina klättersaker var skickade med våra duffelväskor på mulåsnor, så ingen hade varma kläder med sig. Snön tilltog och det blev snöstorm, vilket stressade gruppen enormt. Sikten blev sämre, alla blev frusna och jag var livrädd över att förfrysa fingrarna. Jag försökte desperat turas om att knyta respektive näve och försöka rädda fingrarna. Guiderna var stressade då ett enda problem i gruppen, t.ex. en stukad fot, hade genast inneburit ett kritiskt tillstånd. Vandringen tog hela dagen och det var med jubel gruppen kom till Base Camp, men gruppen var märkbart påtagen på kvällen. Inga förfrysningsskador för någon och alla fick dubbelkolla fingrar och tår. Stormade dock ela natten och blev ytterst lite sömn då åttamannatältet stretade emot de hårda vindarna högt protesterandes.

Dag6:

Vilodag. Vaknade upp till ett snötäckt Base Camp. Hade läst mig till att approachen till Base Camp skulle vara varm och att gå i shorts och tshirt. Nu hade vi istället fått snöstorm. Snacka om att berget överraskade. Sablarns förkylningen blev ännu värre (inte konstigt med snöstormen). Vag känning av höjden och flåset var nu märkbart ansträngt. Base Camp var välutrustat med stora tält, en dusch med varmvatten (en stor bytta som värmdes med gasol och sedan häldes över i hinkar, så fick man ”duscha” under en hink) och flera utedass varav två av dassen hade en riktig ”toalett” som man kunde sitta på. Mycket bekvämare än att sitta på huk mot ett hål i golvet. Tyvärr så var det bedrövligt att se hur illa folk siktar när de skiter, flera personer missade rubbet och hade istället sprutbajsat på väggar mm. Man får inte vara äckelmagad på dessa turer. Märkbart kallare i Base Camp och nu åkte både syntetbyxor och mössa fram, särskilt på morgon och kväll.

Dag7:

Nu var det dags att byta om till alpin utrustning. Kängorna bytte till storskor och tunna vandringsbyxorna ersattes av mina klättringsbyxor. Vi slet upp utrustning till Camp 1 (Camp Canada) 4910 m. Tung dag med brant stigning och rejält med flåsande. Snön hade försvunnit, så det var vanlig vandring på sten/grus. Jag blev dock lite överraskad av hur brant det var bitvis och över hur lång dagen kändes. Redan här kändes berget mycket tuffare än både Kilimanjaro och Elbrus. Väl framme i Camp 1 så stannade vi för acklimatisering ett tag och åt lunch samt lämnade stash med utrustning. Därefter vandring ner igen till BC. Ogillade skarpt nedgången då det var lösgrus blandat med sten/fast mark och man visste aldrig riktigt om man skulle glida/slira eller om fötterna skulle få fäste. Fick hela tiden hålla koll på marken och hålla tungan rätt i mun för att inte ramla/halka och det slet duktigt på framsida lår. Väl i Base Camp blev Wei Jen sämre och sämre och efter läkarbesök togs beslut om att helikopterevakuera honom pga höjdsjuka. Gruppen blev lite chockad över att en expeditionsmedlem fick lämna så drastiskt och så snabbt med helikopter. Vad vi inte visste då var att fler skulle följa.

Dag8:

Vilodag i Base Camp. Fortsatt förkyld och lite gubbgrinig på förkylningen. Köpte lite WIFI-tid då det fanns uppkoppling i ett tält, där allt drevs med solpaneler. På Elbrus hade vi dieselaggregat, men här på Aconcagua var det solpaneler kopplade till alla tält och i restaurangtältet körde man mycket med gasol. Helikoptern kom och hämtade tunnorna som stod under utedassen. Tydligen så tog helikoptern med sig tunnorna ner till lägre höjd i parken och spred dyngan som ett slags gödsel där det var plusgrader. Huga. Vi såg flera bli helikopterevakuerade och en och annan kom ner från toppen vimmelkantiga och hade syrgastuber påkopplade som de fått av guiderna pga akut höjdsjuka. Det här berget ingav verkligen respekt.

Dag9:

Alla hade nu kollat väderprognosen som var riktigt dyster. Guiderna förklarade att det var kört med topptur. Vindar på 150-160 km/h (orkanstyrka) uppe på toppen. Beslut togs om att stanna i BC istället för att gå upp och övernatta i Camp 1, men däremot skulle vi göra vad som kallades ”förlängd acklimatisering” genom att bära upp mer gemensam utrustning till Camp 1. Det underlättade för guiderna också som annars hade fått bära rätt tung packning upp sedan till Camp 1, men nu hjälptes alla åt och bar allt från ostar till bränsle till friluftsköken. Vid Camp 1 fortsatte sedan alla utom Angus och Angela upp till 4500 m för ytterligare acklimatisering. Här passade jag på att fota min klassiska bergsbild, med en dubbelbiceps bakifrån i bar överkropp. Kallt som f-n, men jag hade inte kunnat göra det högre upp på berget utan att få köldskador. Därefter knatade vi ner till Base Camp igen. Sebastian tappade sina glasögon ner i utedassets tunna nere i Base Camp och fick fiska upp dem ur avföringen med en vandringsstav. Vi var oroliga för Zahn som verkade märkbart dålig och läkarna gissade att det kunde vara en hjärntumör. Zahn helikopterevakuerades morgonen därpå och gruppen blev ännu en medlem kort.

Dag10:

Vilodag i BC. Fortsatt dyster prognos, ingen chans till toppförsök. Fortsatt förkyld. Uppgiven och nedstämd. Hade jag betalat över 80 000 kr för detta? Angela blev sämre och sämre, också förkyld och läkarna konstaterade sedan att hon hade höjdsjuka. Morgonen därpå helikopterevakuerades även hon. Nu var vi verkligen en liten grupp.

Dag11:

Ändring av väderprognos. Vi såg plötsligt en chans till summitfönster när vi kollade prognosen vid frukostbordet, men bara en enda dag och precis i slutet av expeditionen. Guiderna skeptiska då de skulle börja en annan expedition direkt efter och kunde inte skjuta på några dagar. Minimal – dock liiiiiten – chans till toppförsök. Vi diskuterade allt från att gruppen kunde stå för kostnaden att flyga guiderna med helikopter från Base Camp och tillbaka till Penitentes, bara för att vi skulle få en chans att ta toppen – och att guiderna skulle hinna till nästa expedition. Hoppet om att nå toppen ändå gav mig energi och motivation tillbaka. Vi tog beslut om att ätnligen lämna Base Camp och omgruppera till Camp 1. Angus meddelade att hans mamma hade tyvärr dött på juldagen och han fixade inte att fokusera på bergsklättringen samtidigt som hans familj hemma var upptagna med hantering av dödsboet. Angus valde att avbryta och vandra ner med en annan grupp till Penitentes. Gruppen blev därmed ännu en man kort. Vi vandrade upp till Camp 1 och tog första natten i tvåmannatält, dvs första övernattning på en ”high camp”. Valde att ta Brandon som tältkamrat – amerikanen som jag i början av expeditionen tyckte var högljudd och bufflig, men som jag under expeditionen började tycka om mer och mer. Blåste som fasiken och tältet slog och lät, så jag tror inte jag fick mer än 2-3 timmars sömn totalt, i omgångar om 10-15 min i stöten…

Dag12:

Förbannade jävla förkylningshelvete. Täppt, svårt att andas, ännu värre hosta. Torra och kalla luften retade järnet på luftvägarna och kände hur jag förutom förkylningen även började få ”Khumbuhosta”, typ rethosta pga irriterade luftvägar. Förflyttning upp till Camp 2, Nido de Condores 5380 m. Bitvis riktit brant och ännu en gång kände jag att detta berg var ju sju resor tuffare än Kilimanjaro och Elbrus. Uppe i Camp 2 fick jag lite känning av höjdsjukesymptom (huvudvärk).

Dag 13:

Vilodag i Camp 2. Blåsigt som fan hela natten och sov inte mycket i trångt tvåmannatält. Trångt och kallt. På High Camps måste man skita i en liten plastpåse och att stå med byxorna nere medan vind+snökorn blästrade röven för fullt samtidigt som man skulle försöka skita ner i en plastpåse ihop med vindstyrka på 60 km/h, innebar en rätt saftig hatalivet-faktor. Jag hade rejäla problem med att bajsa och dessutom så fort jag gjorde något utomhus, så som att försöka sträcka tältlinorna, så blev jag direkt för andfådd och fick syreskuld. Flera gånger fick jag sätta mig hyperventilerandes i tältöppningen och bara försöka fokusera på att lugna ner andningen och återfå djupa andetag. Kände mig som en pensionär nära döden och det var frustrerande att känna sig så vek och sårbar.

Dag 14:

Vilodag i Camp 2. Väntade på väderfönster. Kände mig starkare energimässigt, men sov inte mycket pga vindstyrkan på nätterna. Tältet slog i våra ansikten och trots öronproppar så var ljudet öronbedövande högt. Ingen aptit pga höjden, varje måltid fick jag pressa maten medan kräkreflexen jobbade. Tog evigheter att bara få ner en tallrik gröt till frukost och Brandon skrattade åt mig på lunchen då jag satt med en stor potatis i munnen i flera minuter. Jag kunde verkligen inte få ner den då hela kroppen protesterade, men jag visste samtidigt att jag MÅSTE trycka i mig energi för att inte ligga för lågt i kaloriintag.

Dag 15:

Vilodag i Camp 2. Fortsatt väntan på att vindarna skulle lätta. Vi hade ”bara” 50-60 km/h medan det 1500 meter högre upp på berget var orkan. Låg mest och tryckte i tältet och försökte pressa mat, dricka fem liter vatten, skita i en plastpåse och pissa i en flaska. Prognosen sa dock att vi kunde göra en summit push, men från Camp 2 och inte från Camp 3 som man normalt gör. Guiden med sina 82 toppbestigningar hade endast gjort detta en enda gång. ”Görbart” sa han, men inte för hela gruppen. Endast någon enstaka skulle kunna klara det. Nu började det kännas klaustrofobiskt. Trångt i tältet, kaos med all utrustning, inget att göra mer än att sova, fisa, prata och dricka. En enda lång väntan.

Dag 16:

Sådärja, dags för ”Summit Push”, med start från Camp2 och inte från Camp 3. Väcktes 01:30 och var galet trött. Fick lite gröt ”på sängen” av guiderna och tryckte i mig lite varmt vatten. Vindarna hade avtagit under natten och detta var första dagen som det inte stormade ute. Så fridfullt och tyst det var. Det tog evigheter att få på sig alla kläder och göra sig startklar. Vi startade 03:15 med pannlampor och fullt påpälsade. Natten var tyst och kylig. Vid första pausen var jag lite stressad och fipplade med ryggsäckens midjebälte, vilket gjorde att mina goretexbyxor lossnade. Plötsligt stod jag med byxorna nere vid knäna. Ingen bra situation med stora vantar, stor pluffsig dunparka mm. En av guiderna, Matti, fick hjälpa mig få på byxorna och knäppa dem åt mig. Proffsigt värre! Gaaah….

Det var nu riktigt brant stigning och tuffaste strapatsen hittills. Jämfört med stigningen till Camp 1 och Camp 2, så var stigningen till Camp 3 mycket brantare och tuffare. Efter ca tre timmar nådde vi Camp 3 där vi egentligen skulle ha tältat och ha startat toppattacken från. Guiden talade om att han var tvungen att skicka ner halva gänget. Alyssa, Justin, Mahima och Sebastian blev beordrade att vända. Tjejen som hade bestigit Everest fick alltså inte fortsätta. De som fick fortsätta var Amir (en Israel som hoppat på expeditionen sent), Brandon och jag. Här lugnade tempot ner sig lite och jag förstod nu att guiderna hade en strategi – de hade medvetet gått ut lite extra hårt direkt från Camp 2, för att se vilka i gruppen som hade ”det” i sig. Det gjorde att gruppen delades naturligt redan innan Camp 3 och därmed kunde guiderna sålla bort de som de ansåg inte skulle klara sig till toppen.

Några timmar senare vid Independencia avbröt Amir, han hade ingen ork kvar. Ska jag vara ärlig så var jag inte förvånad, för han var otroligt nonchalant och slösade för mycket energi. På väg till Independencia, ett litet övergivet skjul, hade vi stött på rejäla vindar från sidan och jag var nervös över att toppförsöket skulle avbrytas. Det visade sig dock att vi hade bara passerat en bergskam där vindarna slog emot, men jag har aldrig i hela mitt liv stött på stå starka vindar innan. När vindarna kom så slets jag bort från stigen flera gånger och fick kämpa för att hålla mig kvar. Nu var jag även nervös över att vi bara var två pers kvar av hela teamet – jag och Brandon. Jag hade lite svårt att fatta att vi hade gått från 11 personer ner till 2 – och att jag som var förkyld och kämpade med hosta mm, var en av dem som fick fortsätta. Det gav mig dock en gnista av att vilja kämpa ända in i kaklet och ge järnet.

Toppattacken fortsatte och vi kämpade oss upp på traversen. Den värsta travers jag sett. Lång, helt sanslöst lång och den blev bara brantare och brantare. Nu hade vi tagit på oss stegjärnen och det var omöjligt att vila benen. Varje steg brände i vadmuskeln på benet bakom mig och i framsida lår på benet framför mig. I normala fall så kör jag med ”Rest Step”, en slags teknik där man i varje steg ser till att ha ett ben rakt så att man står med kroppstyngden på skelettet. Därmed kan man i varje steg vila en muskelgrupp. Det går långsamt, men är synnerligen effektivt då man kan nöta på i timtals och för de riktigt stora bergen är ”Rest Step”-tekniken ett måste för att ta sig upp. Här på traversen så märkte jag dock att jag aldrig fick till ett viloläge. Jag hamnade hela tiden med stegjärnen i utsatta situationer och det brände som fan i lår och vader. Jag var dock glad över att det fanns ett litet spår med snö vi kunde gå på. Jag mindes att Kenneth hade sagt att det var rullgrus och kämpigt för honom här. Vi slapp rullgruset och kunde köra på med stegjärnen och jag väljer stegjärn alla dagar före rullgrus. Syrebristen gjorde att jag flåsade ofta riktigt tungt. Vi slet timme efter timme på traversen innan vi kom fram till en grotta där vi kunde vila en stund. Brandon somnade direkt av utmattning. Jag var helt tom i huvudet, orkade inte filma och satt och försökte få i mig lite energibars och någon klunk vatten. Jag var märkbart tagen av höjden nu. Kände mig dum i huvudet, trögtänkt och orkeslös. Att bara ta fram en vattenflaska och ta en klunk vatten kändes som ett jätteprojekt.

Nu var det dags för den berömade och av många fruktade ”Canaletan”. En brutalt brant och stenig uppförsbacke. På med hjälmar och vi fick order om att ta det jävligt lugnt för att inte sparka sten på dem nedanför. Nu gjorde vi sällskap med en annan expedition, som även de var två medlemmar kvar (komiskt nog en svensk och en amerikan). Vi slet timme efter timme uppför Canaletan och när vi tog paus så råkade jag blunda – och somnade direkt. Jag somnade ståendes två gånger och insåg hur farligt utmattad jag var. Hade jag varit ensam hade jag lagt mig i fosterställning i snön och somnat – och troligtvis dött. Energin räckte knappt till för att hålla överlevnadsinstinkten vid liv. Jag var chockad över hur tufft berget var och jag hade inte alls räknat med att det skulle vara en SÅ stor skillnad mot Kilimanjaro och Elbrus. Här fick jag verkligen pressa kropp och knopp. Själva Canaletan var kämpig, men samtidigt så var jag så pass trött efter traversen att jag reagerade inte nämnvärt över Canaletan. Vi såg hela tiden toppen långt där uppe och såg några människor högre upp som var på väg mot toppen. Jag insåg dock att det skulle ta några timmar till att ta sig upp.

Vi kämpade på och snart blev det sista pausen för att samla gruppen. Nu såg vi verkligen toppen inom räckhåll och nu vände allt – guiden sa att den var nära. Inte alls 5-6 timmar bort som det kännts på slutet. Sista stegen gick i slowmotion och jag kände hur jag var dum i huvudet av syrebristen. Det var svårt att tänka rationellt och allt logiskt tänkande var borta. Enkla saker som att greppa stenar med händerna för att scrambla, tog enormt med tankekraft. Kom upp på toppen och sträckte upp armarna i slowmotion. Brandon tog av sig ryggsäcken och ramlade omkull. Jag skulle krama om honom och ramlade ovanpå honom. Den andre svensken, Martin, var helt omtöcknad. Men vi klarade det! 14:39 stod vi på toppen efter nästan 12 timmars konstant kamp.

SUMMIT ACONCAGUA 6962 m.ö.h.!!

Vi stannade ett litet tag för att fota och filma och det slog mig att jag knappt filmat något på hela dagen. Jag var för trött och för fokuserad på att klättra. Nu var det dags för nedstigning dock, den farligaste delen. Trötta huvuden, för lite vätska, för lite energi samt riktigt branta partier. Ännu en gång order om att inte sparka till stenar på de som gick nedanför. Varje steg brände helt sinnessjukt i framsida lår då jag fick kämpa för att inte ramla. Brandon halkade och ramlade gång på gång, men höll sig på traversen och vi undvek att starta några stenskred.

Timme efter timme slet vi oss neråt och det var riktigt skönt att komma ner till Independencia, det lilla skjulet. Här tog vi av oss stegjärn och nu kändes det bättre då de brantaste partierna var avklarade. Vi fortsatte skravla oss ner och kom till sist tillbaka till Camp2. Vi blev gratulerade av många här som var förvånade över att vi hade orkat pressa från Camp 2 och upp – efter flertalet tältnätter i stormbyar. Här tog vi beslut att fortsätta ner till Base Camp eftersom det var expeditionens sista dag och vi skulle lämna BC dagen efter. Jag och Brandon tog av säkerhetsskäl ett beslut om att dela på en ”porter”, så vi hyrde en bärare som tog delar av vår utrustning till ner till Base Camp. Jag kände själv att det var klokt för skaderisken skulle bli som högst på hela dagen när solen gick ner och vi skulle få stapla oss ner med pannlampor. Att få packa ur 5-7 kg ur ryggsäcken gjorde att jag fick bättre stabilitet och rörelseförmåga trots trötta ben. Vi rörde oss neråt och ännu en gång svor jag över hur förrädiskt rullgruset var. Inte minst då solen gick ner och vi fick navigera med pannlampor. Jag klarade mig förvånansvärt bra ändå, men Brandon ramlade flera gånger och slog sig rejält ett par av gångerna. Även guiden åkte på torsken ett par gånger. Klockan 22 på kvällen staplade vi in till BC. Guiden var märkbart trött även han. Jag kände mig vimmelkantig och yr. Fick en köttbit och potatismos, men tog bara någon tugga innan jag ville stupa i säng. Var helt slut. Gick till åttamannatältet där vi skulle sova och upptäckte att alla britsar nertill var upptagna. Väckte Sebastian som sov på en brits nertill och bad om ursäkt och frågade om han kunde tänka sig ta den övre britsen. Jag var helt enkelt så slut att jag trodde inte jag skulle klara av att klättra upp på den övre britsen utan att ramla ner igen. Han var bussig och studsade upp med sin sovsäck så jag kunde lägga mig ner. Jag sov nästan inget dock, jag var för utmattad och hjärnan snurrade av alla intryck. Jag hade klarat att nå toppen!!!

Dag 17:

Ont så in åt helvete i nacke efter att ha ägnat ett helt dygn åt att stirra ner i backen och bara kämpa. Rejäl träningsvärk i lår. Dags för utmarsch från BC och över 2 mil att vandra tillbaka till Confluencia och sedan ner till Penitentes. Var bara att bita ihop och pressa. Gick dock nedför en hel del och vi hade rätt högt tempo. Under dagen så kände jag att jag var ändå i bra form. Jag och Brandon tog täten och drev upp tempot ännu mer. Kul att de två som slitit sig till toppen ändå var i bra form. Jag var dock fortfarande förkyld och hade fortfarande Khumbuhosta, vilket nu var riktigt tröttsamt. Nedmarsch till Confluencia och hela vägen till Penitentes, sedan buss till Mendoza och middag vid midnatt inne i stan med en FET grillad stek. Därefter en natt på hotell och prisa vare en riktig säng, varmt vatten, dusch, hotellfrukost mm. Herregud vilken njutning.

Expeditionsavslut:

Lämnnade tillbaka jackan jag hade hyrt och kunde konstatera att jag hade aldrig nått toppen om jag inte hade haft den. Som kallast hade vi absolut närmare -40 grader med vindfaktorn. Jag fick några dagar i Mendoza i väntan på flyg hem och en efter en reste mina expeditionsvänner hem. Till sist var jag ensam kvar och hade stor hemlängtan, så det var skönt när jag väl fick åka till flygplatsen och börja min 28-timmars resa hem. Tyvärr försvann duffelväskan på hemvägen och på Arlanda var väskan borta. Den blev dock hemlevererad av Bring två dagar senare till mitt hus, så det slutade faktiskt bra. Hade väskan försvunnit på väg ner till Mendoza så hade jag dock fått problem. Jag hade inte haft råd med två dagars försening där, utan det hade krashat hela expeditionen för mig.

Summering:

Kilimanjaro var tufft, men inte omöjligt. För en normaltränad person mer en ”vanlig” utmaning. Elbrus var jobbigare, men inte heller omöjligt, så länge man skötte acklimatiseringen. Aconcagua var flera, flera nivåer svårare och mycket tuffare än vad jag hade trott. Nu startade vi toppattacken ett läger ner mot för normalt och det efter fyra nätter i tält med lite sömn. Flera i organisationen där berömde oss för att vi ens stod ut så länge i tvåmannatälten. Flera andra expeditioner avbröt pga deltagarnas begäran om att få gå ner till basecamp för att få sova.

Jag är helt sanslöst stolt över att ha klarat att pressa mig så pass hårt och så pass länge och jag är samtidigt också chockad över att det går att nå en gräns av utmattning som gör att kroppen sekundsnabbt går ner i sömnläge. Ståendes. I starka vindar och -35 grader. Det gav mig ett nytt perspektiv över hur fantastisk människokroppen faktiskt är och hur mycket kraft man kan ta ur kroppen långt efter att den signalerat att ”nu orkar jag inte mer”.

Summit tre av sju avklarad!