Fotskadan sabbade en rätt stor del av min träningshöst och det gäller nu att göra det bästa av situationen inför Aconcagua…
Bilden är från gårdagens backträning i Ulricehamns skidbacke.
Det är hög tid att komma igång nu och jag känner mig på riktigt nervös över att ha tappat ganska mycket form nu under fotskadan. Magnetröntgen visade en massa roliga saker, bland annat såg de att jag hade stukat foten på en tävling tidigare i år. Spännande! Det visade också en förslitning på en sena, men inget som inte ser ut att läka och inget som ska kunna sätta stopp för mina berg nu. Skönt att få svart på vitt och lyx att ha en sjukvårdsförsäkring, som gjorde att jag kunde kräva att få en MR på foten. Stor tumme upp till sjukgymnast och läkare som tagit mig på allvar när jag förklarat att jag måste kunna lita på min kropp om jag ska upp på 7- och 8000 meter nu. Det är fel sorts berg att plötsligt få en dundersmärta på samtidigt som man t.ex utvecklat höjdsjuka och snabbt måste ner…
Så check på foten! Det gäller nu att komma i form så mycket som det går, men det som är mitt största hinder är mitt jobb. Sista månaderna har varit helt hysteriska och jag har jobbat så mycket så jag varit riktigt tossig i bollen på fritiden. Det stora önskemålet har varit att få sova på helgerna, få vila och sova ut riktigt. Jag hoppas dock att det ger sig lite nu, även om jag vet att mitt jobb oftast snarare blir mer och mer stressigt innan årsskiftet då saker och ting ska göras färdigt.
Planen är i varje fall att äta lite mer nu för ökad återhämtning och för att faktiskt lägga på mig lite vikt. Jag bör inte vara för tung på berget, men samtidigt vittnar flera om att de tappat en hel del vikt på berget. Det gör således inget om jag trycker i lite mer i mina depåer, även om det lagras som fett och inte bara glykogen. Jag måste få in ett antal långpass löpning, intervaller, träning med ryggsäck i backe och styrketräning.
Igår besökte jag skidbacken i Ulricehamn, men den var otroligt svår att gå i. Över 30 kg i ryggsäcken och lerigt samt snö/is på fläckar, gjorde faktiskt att jag borde ha haft stegjärnen med mig. Hade varit bättre om det varit mer snö så jag hade kunnat köra fullt ut med stegjärn och verkligen trampat upp och ner. Det ger bra träning med att gå i stegjärn också. Så lite mer kyla så de drar igång snökanonerna igen vore toppen!
Att jag tränar med så pass tunga vikter i ryggsäcken är dels för att vänja kroppen vid tung belastning, fast på kort tid. Så som ryggsäcken känns i en halvtimme på 30 kg, kommer jag uppleva ryggsäcken på 20 kg efter några timmars vandring. Den andra vinsten är att tung ryggsäck nu gör att mina lättviktsprylar kommer att kännas fjäderlätta sedan. Ryggsäcken är dock otymplig då den är lastad med viktskivor, tegelstenar, markstenar samt petflaskor fyllda med vatten. Har en gammal sovsäck som jag försökt vaddera med, men med sådär lyckat resultat. 30 kg är dock mycket, det känns nästan som om ryggsäcken är på väg att gå av när jag lyfter den packningen. Just min expeditionssäck är mer optimerad för 20 kg än 30 med sina 70 liters volym.
Intervallträning i all ära, det är bra sätt att få trycka upp flåset och lära sig prestera med smärta och känsla av andnöd. Det ger en bra boost till konditionen på kort träningstid. Högintensiva intervaller där jag nästan kräks av att pressa mig till max, älskar jag. Några sådana pass ska det bli, men det som jag vinner på mer är långpassen. Långpassen med löpning på minst 90 minuter ökar kroppens förmåga till uthållighet och ökar kroppens förmåga att ta energi från fettdepåer. Sett till bergen så kommer jag oundvikligen att bryta ner muskelmassa, inte minst när jag närmar mig 8000-meter och dödens zon där kroppen i praktiken är döende och bryts ner. Där inga sår läker och där syrehalten egentligen är så låg att människan inte har där att göra. Jag kommer också riskera att bryta ner muskelmassa på Aconcagua som inte är fullt lika högt, men där det ändå finns en risk att jag hamnar på kaloriunderskott då energiintaget kommer att bli mycket kex mm samtidigt som det är långa dagar. Den lägre syrehalten kommer att göra att vilopuls mm stiger och kroppen får jobba hårdare i viloläge.
Så jag ska försöka få in så många långpass jag kan. Normala fall brukar det vara ett i veckan i mina träningsprogram, men jag ska se om jag kan få in dubbla åtminstone någon vecka nu. Det är dock alltid lite knixigt med vinter, mörker och busväder. Att motivera sig att dra på pannlampa, regnjacka och sedan ut i rusket i 1,5-2 timmar är inte alltid helt lätt. Lättare på helgen då det är dagsljus i varje fall, men jag har svårare för det på vardagar.
Styrketräningen kommer inte hinna bygga några muskler direkt, men jag vill åtminstone känna att kroppen är van vid tung belastning. Jag vill få in ett par extra pass för att stärka mina axlar och axeln som jag slet ur led på Elbrus.
Sedan några intervallpass, lite maxintervaller i uppförsbacke eller på löparbana. Dessa ska inte fokusera på tävling nu, utan absolut max syreupptagningsförmåga och de ska göra ont. Det ska vara precis så att det känns som att jag andas men inte får tillräckligt med syre. Dessa pass kan jag köra på mindre än 25 minuters tid, så länge som jag verkligen kör All In på varje intervall.
