Det var Eufori med stort E när jag i förrgår tog första riktiga löprundan på länge.

Paniken är ett faktum. Så nära inpå berget och så obefintligt med konditionsträning. Konditionen är ju en färskvara och rasar redan under en förkylning, en direkt dipp under två veckors avbrott. Jag har ju varit off i två månader, eller rentav mer.

Samtidigt har jag fått ett par riktigt härliga pass och tävlingar i mig i år. Jag myste mig igenom Göteborgsvarvet och kom in med ett nytt personligt rekord utan att ha tränat speciellt inför det och utan att känna mig speciellt ansträngd. Jag ville springa mer och längre när jag stod i målfållan. Sedan ultraintervallerna och artic ultran i fjällen på det. Tre kvitton på att jag har utvecklats och fått en skaplig ”svenssonkondition”, men inte minst ett bra pannben för att orka nöta på länge trots att kroppen vissnar ner.

Frågan är hur mycket jag tappat nu under fotskadan – och hur mycket jag hinner få tillbaka, utan att skada mig igen eller riva upp fotskadan.

Jag körde ett pass på känsla i förrgår och bara trummade på. Rätt högt tempo, men rätt så skaplig intensitet på flås osv. Möjligen att jag drog ner lite efter ett tag och myste mig mer framåt. Jag låg inte på max iaf. Det var första åtta kilometrarna på länge och det var så skönt att jag kunde cruisa runt i 5:25-tempo utan större svårigheter. Eufori att trots att jag varit skadad, så har jag inte tappat SÅ mycket i kondis. Samtidigt vet jag att en ökning till 5-tempo hade varit riktigt jobbig nu och ner mot 4:40-4:30 hade jag nog inte kommit många kilometer på utan att dö.

Jag stannar dock vid känslan av eufori och håller kvar den. Detta gör att jag ändå kan förhoppningsvis köra en rampup med träningen nu och fram till 1/11, sedan gå All In. I praktiken träna sex av sju dagar i veckan, med varierande intensitet. Ett antal tävlingar är redan preliminärbokade och i helgen åker ryggsäck + viktskivor fram.

Det är dags att sätta fokus på allvar.