Det var som bävern! Jag har åkt på något lite elakare än vad jag först trodde…

Det ser faktiskt ut som att jag ska ta och nyttja sjukvårdsförsäkringen och boka en tid med en idrottskadespecialist med inriktning på fotleder. En vanlig inflammation borde ha lagt sig och gett upp, men jag har faktiskt kvar en så pass kraftig känning att jag inte kan löpträna nu. Jag måste komma igång med löpningen nu bums och helst av allt växla upp på högsta växlarna med all träning nu.

Tierra gav mig ett kvitto på att jag har kropp och huvud som pallar att mata på framåt/uppåt med packning i 24 timmar och ignorera att kroppen stänger ner. Det är bra, precis det behöver jag ha med mig till Aconcagua och inte minst Denali och Everest om jag kommer så långt med mina berg. Däremot är kondition en färskvara och det räcker med bara en månad på bänken för att tappa rejält.

Fotskadan nu gör mig lite nervös. Hoppas det ger med sig självmant ändå och att jag kan sparka igång med lite köttig terränglöpning nu. Det ante mig att jag inte skulle komma helt fräsch ifrån 110 km fjällultramarathon, men det ingick inte i planen att göra någon sena sur på riktigt.

När jag ser bilderna som blev fotade på mig från tävlingen så känner jag dock en galen stolthet över prestationen. Faktiskt mer stolt över Tierra än över Elbrus. På Tierra hade jag bara mitt eget pannben som hjälp för att motivera mig framåt. Sådant totalt målfokus. Underbart.