Ja, jag tänkte väl att jag kom lite VÄL lindrigt undan från Tierra Arctic Ultra och de 110 km i fjällen…

När träningsvärken lade sig så kände jag att något kändes lite knas i vänsterfoten. Jag verkar ha åkt på en skada som jag inte kände något av under själva tävlingen, men som nu efteråt har visat sig vara lite envis. Tänkte först det var en lättare inflammation och har gått på med voltarengel och tabletter, men icke. Känningen är dessvärre rätt kraftig och det ömmar rent beröringsmässigt, men framför allt smärtar det när jag kontraherar och extraherar foten fullt ut.

Jag tror dock inte det är något allvarligt, men uppenbarligen behöver foten mer än 10 dagar på sig att läka riktigt och att ställa upp på Ultravasan och försöka springa 90 km nu på lördag känns som en väldigt, väldigt dålig idé. Risken är att jag kör på, men snebelastar något annat som i sin tur också blir skadat. Alternativt att jag kör på och upptäcker efter 4-5 mil att det gör för ont för att fortsätta. Det är nästan värre än känslan av att ställa in helt. Att avbryta något jag redan är igång med är svårare.

Så jag misstänker att jag inte kan sälja startplatsen, men ska göra ett försök i varje fall. Inget står och faller med att jag inte tävlar nu till helgen och jag får istället luta mig åt resultatet från Tierra och känna mig riktigt nöjd med det. Det känns faktiskt helt galet att jag klarade av 110 km och att kapa min måltid så mycket, dessutom i  ensamhet i 8-9 timmar totalt. Inte en kotte att ta rygg på, prata med, få motivation eller pepp från. Det kräver ett sjuhelskottas pannben att bara nöta på i ett sådant läge, trots regn, mörker, trötthet och en hjärnhalva som bara talar om att det skönaste vore att bara lägga sig ner i fosterställning och gråta av utmattning.

Nåväl, fokus på att läka foten först och främst och sedan ett par lugna löparpass för att prova på foten innan jag törs gå på med träningen på riktigt igen.