Nu ska kroppen få bekänna färg på riktigt och detta blir det absolut grisigaste jag utsätter mig för i år. Elbrus var ingenting i jämförelse och inte heller Kilimanjaro… Nu ska föregående års måltid på Fjällräven Classic slås!

Jag har ångest. En stor portion ångest. Det räcker med att ta fram filmklippet här på siten och se hur jag mådde mellan Alesjaure och Kieron förra året. Illamående och yr av all smärta. Fötter där blåsor ersatts av blod och där samtliga lager skinn saknades på flera ställen. Höfter som hade lagt av, ljumskar som hade dragit ihop sig och inte minst mina knän som var helt slaktade. Varje steg jag tog efter 9 mils konstant aktivitet var ren psykisk utmaning, att hela tiden sätta en fot framför den andre trots att man vet att varje steg är förknippat med enorma mängder smärtsignaler som hjärnan och nervbanorna måste hantera.

Ändå har jag bestämt mig för att göra om det. Jag köpte en biljett till Fjällräven Classic först, men säljer den faktiskt vidare nu då jag har bytt till evenemanget Tierra Arctic Ultra 100 istället. Det är exakt samma bana och sträcka som Fjällräven Classic, men är ett renodlat löparevenemang och där man startar 06:00 och är helt självförsörjande. Tänker jag efter så nyttjade jag ju ingen mat på Fjällräven Classic mer än renklämman som de bjöd på i Singi och även om den var sjukt god, så hade jag kunnat klara mig utan den.

Målet i år är att klara av sträckan på under 20 timmar. Det kommer bli helt galet tufft att kapa föregående års tid med 3 timmar och 15 minuter, men det SKA gå. 1600 höjdmeter ska avverkas och jag ska ge mitt absolut yttersta för att klara utmaningen. Fördelen med att jag kör Tierra är att jag slipper horder med trötta asiater som stod i vägen för mig på FC. Nu kommer jag snarare vara bland de sista och med lite tur så ser jag knappt en människa längs vägen.

Några lessons learned från förra årets grisiga utmaning, var att jag inte hade med mig några som helst torra strumpor att byta till. Det hade gjort så mycket för psyket om jag hade kunnat byta strumpor vid något tillfälle då fötterna var konstant fuktiga i 24 timmar. Likaså hade engelsmannen och tysken som jag sprang med, antiseptisk fotsalva (helosan) och det kände jag också hade varit trevligt. Fötterna ruttnar i praktiken under så lång belastning och stanken från dött skinn och bakterier var inte att leka med. Fotsalvan kan göra att jag sparar något lager med skinn i varje fall.

Sedan hade jag med mig knälindor och stavar förra året, men jag förmådde mig inte att använda dem. I år ska jag tänka tvärtom och nyttja all support jag kan få. Jag vet dock inte om stavarna går att fästa på en löparväst. Där jag vet att jag borde ha använt stavar var bland annat i nedförsbacken mot Singi där mina knän åkte på rejält med stryk på stenarna och kanske också upp på tjäktjapasset för att få en bättre kroppshållning. Likaså hela vägen ner mot Kieron när det börjar gå nedför, där var mina knän så enormt slutkörda. Där skulle jag ha lindat ihop knäna stenhårt och kört på med stavar.

Jag kommer troligtvis att komma i mål bland de absolut sista på tävlingen, men så länge jag klarar 24 timmar, så är jag garanterad en måltid och får även mina två första poäng till Ultra Trail Mount Blanc någonsin.

Förberedelserna är i full gång nu med utrustningsplanering, energiplanering mm och jag tillber kroppsguden om att få klara mig skapligt skadefri under tävlingen. Jag kommer att förlora skinn och jag kommer att bryta ner muskler och ligament till bristningsgränsen, men så länge jag inte får något att brista totalt så ska kroppen kunna läka.