Frågan är om min nuvarande form räcker till – eller om jag kommer bli den som draggar hela expeditionen…
Det var otroligt skönt på Kilimanjaro med mitt eget sällskap enbart och att jag kunde styra tempot helt på egen hand. Det var också på ett sätt en nackdel då jag trampade på lite väl fort första dagarna. Jag skulle kanske ha hanterat höjdsjukan bättre om jag haft ett sällskap istället som hade valt att ta paus när jag själv inte känt för det osv.
Nu på Elbrus så blir jag en del av en grupp, på nästan 10 personer. Det ska bli riktigt intressant att se hur det kommer att fungera och hur gruppen kommer att utvecklas. Det blir ju absolut gruppdynamik och psykologiska aspekter att ta hänsyn till som grupp. Jag har med mig en liten oroskänsla över min nuvarande form. Egentligen tror jag inte den är så otroligt dålig, inte så jag behöver skämmas i varje fall, men jag ställer rätt höga krav på mig själv och jag vill inte känna mig som ankaret som draggar gruppen. Tvärtom så hoppas jag få utveckla en ännu bättre fysik i höst och jag känner redan nu att jag är på väg i att nå mitt livs bästa form.
Inför Everest behöver jag dock inte vara i mitt livs bästa form, utan jag ska vara i mitt livs bästa Everestform. Till exempel så förlorar man vikt på berget och att komma dit med minimala fettdepåer, gör att kroppen bryter ner muskulatur allena. Så inför Everest så siktar jag kanske inte på att vara i atletisk form, men jag vill känna mig stark, känna att jag litar på min grundkondition och känna att jag har välfyllda depåer att ta av. Både mentala och fysiska.
Just precis nu så känner jag att det finns mer att önska av min form och fysik och jag måste verkligen nöta på med träningen. Förra helgens Göteborgsvarv blev en ”walk in the park” och jag klarade min målsättning med råge och kom i mål oförskämt pigg och utvilad. Samtidigt långt, långt ifrån en bra tid. Nu denna helg sprang jag ett 30 km terränglopp och blev totalt slaktad av värmen. Drog på mig ett mildare värmeslag, med enorma kramper till följd. Det sänkte mitt självförtroende, även om det inte är dåligt att springa 30 km i terräng. Nu kommande vecka kommer jag att lägga lite mer fokus på vandring i nya kängorna och med nya ryggsäcken för att få kläm på inställningar och kort och gott känna av hur allt känns.
Kommer även att göra ett nytt coopertest om någon vecka bara för att få lite benchmarks samt att jag ska prova och se hur snabbt jag kan plocka 1000 höjdmeter. Sådan tester kräver dock rejält med vila efteråt och jag måste också balansera det hela gentemot skaderisken. Det värsta som kan hända just nu är att jag drar på mig en otäck skada med lång rehab. Med det sagt så blev jag lite rädd då jag stukade foten efter 2 km på gårdagens tävling, men det var tack och lov inte värre än att ledband osv får återhämta sig några dagar nu.
Jag undrar om jag någonsin kommer att känna mig i bra form. Att man är på topp. Det känns som att så fort formen förbättras, så höjs ribban och vips kommer känslan av att vara otillräcklig igen.
