Kl 06:15 söndagen den 6’e december 2015, fick jag skåda soluppgången från Uhuru Peak och den första av sju summits är genomförd! Här följer rapport, film och bilder längst ner.

Bilder återfinns längst ner. Bergsbestigningen arrangerades av Anderson’s African Adventures.

Pre-hike:

Resan gick från Göteborg till Amsterdam, för byte och vidare ner till Kilimanjaro Airport. Resan gick bra, men som vanligt i många icke Europeiska länder så tar passkontroll och visumhantering lång tid (köade till tre olika diskar i drygt 20 minuter).

Satte sedan hjärtat i halsgropen då jag inte hittade min duffelväska och var helt spiksäker på att jag hade ett förlorat bagage, men de hade lastat av min väska och ställt den i ett hörn. Puh. Blev upphämtad direkt och körd till hotellet Aishi Protea. Kvällen gick till att packa om och jag upptäckte att väskan jag tänkte lämna med kläder till Safarin mm var för liten. Det löste sig ändå, då jag hade flera plastkassar med mig i beredskap och fick packa över lite kläder i lösa kassar. Bra, men förväntansfull nattsömn på ett lugnt och mysigt ”byhotell”.

Dag 1 – Start och vandring till Machame Camp, 2980m

Bilfärd ut till nationalparken och inregistrering i gaten. Riktigt varmt (27-28 grader) och valet av shorts (zipoffbyxor) + tshirt var precis perfekt. Var rätt ensam i inregistreringen och var enda turist förutom en kanadensare. Hälsade på mitt team; guiden Dismas, kocken Barraka och fyra bärare med enorma säckar med utrustning.

Vandringen började efter en grusväg och blev sedan en anlagd stig, ofta med handgjorda trappsteg vilket gjorde att vandringen inte kändes speciellt vildmarksenlig. Dock var regnskogen fantastisk med alla möjliga fågelljud och läten från apor mm. Fick ta mitt eget tempo och blev rätt snart helt ensam med några bärare en bit framför och min guide/kock bakom mig i släptåg. Rätt skönt att inte behöva gå i grupp, utan få gå lite i mina egna tankar med. Hade fått en lunchbox som jag mumsade i mig på en stor stock mitt i regnskogen. Helt ok käk med yoghurt, banan, äpple, macka, ett slags friterat knyte med grönsaker, grillad kyckling, festis, kokt ägg mm.

Kom fram redan 12:50 till Machame Camp och undrade vad jag skulle göra resten av dagen. Några andra expeditioner kom dit och började bygga läger och kommenterade att jag hade haft lite för bråttom. Senare på kvällen kom lite huvudvärk och ja, Machame Camp ligger faktiskt på nästan 3000 meters höjd, så redan första kvällen var det nytt höjdrekord för min del. Kebnekaise, Galdhöpiggen och Glittertind var redan passerade höjdmässigt.

Mitt team satte upp mässtält och bjöd på brutalt mycket mat. Fick popcorn(!), frukter, soppa och sanslöst med mat. Hade hört att aptiten sjunker på högre nivå och fått rådet att ladda på med energi på lägre höjd, så jag åt så jag såg ut som en zeppelinare och krashade tidigt i sovsäcken.

Innan dagen var över så hade det samlats ca 20 vandrare förutom mig och ca 50 bärare/guider/kockar, så det var rätt livat på kvällen. Tack gudskelov att jag tog med mig öronproppar för de behövdes.

Natten var kylig och jag kunde inte stänga sovsäcken vid halsen då det satt en lapp ”do not touch” där. Fattade inte varför och vaknade ett par gånger av att jag frös under natten. (fotnot; jag hade hyrt sovsäcken av expeditionsgänget)

Dag 2 – Machame Camp till Shira Camp, 3840m

Frukost, mängder med frukost och ännu en gång åt jag mer än vad jag troligtvis tidigare gjort i hela mitt liv i en och samma måltid. Vi pratar buffé-stuket, men jag visste ju inte hur jag skulle må senare på dagen, så lika bra att mata på energi ner i buken.

Strålande sol och en skymt av Kilimanjaro laddade på med extra motivation, som visade sig behövlig. Vandringen började nästan omedelbart i en flodravin eller mer som en slags uttorkad bäck. Brant och stenig och konstant uppförslut.

Det visade sig betydligt jobbigare än vad jag hade förväntat mig och här började jag faktiskt märka av att jag flåsade lite mer än vanligt. Flodravinen tycktes aldrig ta slut utan var som att gå i en konstant trappa i timtals. Så småningom kom vi upp på en bergkam och vandringen blev lite lättare, men här kände jag att mina knän och ben hade tagit en del stryk i klättringen uppåt. Skulle klättringen ha fortsatt 3-4 timmar till, så hade jag behövt en längre paus mellan. Nu kom vi istället även denna dag rätt tidigt fram till dagens lägerplats, Shira Camp, som nåddes redan före 12:00. Även om det inte var någon tävling, så njöt jag av att vara nummer 1 till dagens läger. Det gav mig en känsla av att jag var i bra form.

Även denna dag reagerade jag över att vandringen var så pass kort som den var. Vädret blev lite sämre över Shira Camp och det blev lunch, sedan vila i tältet innan det blev middag och nattadags. Eftersom mina ben tog lite stryk i uppförsklättringen, så kändes det bara bra att fokusera på återhämtning och ladda inför nästa dag.

Denna natt knorrade jag på nytt över att jag inte kunde strypa åt sovsäcken runt halsen pga den där ”do not touch”-lappen och nu var det så pass kallt att jag fick packa upp min dunjacka mitt i natten och göra en slags halsduk av den. I och med att jag inte fick tät sovsäcken, så släppte den ut kroppsvärme vid halsen och sög in riktig kylig nattluft ner och in i sovsäcken varje gång som jag vände på mig eller rörde mig. Denna natt satte jag även personligt rekord i mardrömmar och vaknade hela åtta gånger av helt sinnessjuka drömmar av okänd anledning.

Dag 3 – Shira Camp till Barranco Camp 3950m, via Lava Tower 4630m

Började med att prata med guiden om varför sovsäcken hade en ”do not touch”-lapp på den galet viktiga funktionen. Visste inte om jag skulle skratta eller gråta när han svarade ”ah det är till de som tvättar sovsäcken” och så slet han bort lappen åt mig. Suck! Nåväl, problem solved.

Frukost och sedan iväg igen, denna gången i lite mer stenigt landskap och med nya sorts träd och buskar. Det var lite ruskigt väder och regnade konstant, men väldigt fint regn och det kändes inte som om jag blev blöt. Jag borde dock ha tagit på mig regnkläderna visade det sig, för efter någon timme med det finstrilande regnet, så nog var jag blöt alltid. Det var dimmigt samtidigt och fanns inget att se på, så det var en rätt tråkig dag. Nådde Lava Tower och ännu en gång lite huvudvärk samtidigt som jag åt lunch där, men såg inget av Lava Tower pga dimman. Var mest blöt och lite småfrusen, så det blev en kort lunchpaus innan vi gick ner till Barranco Camp.

Stigningen till Lava Tower görs i acklimatiseringssyfte enligt principen vandra högt, sov lågt. Det märktes dock på vägen upp till Lava Tower att jag blev andfådd för minsta lilla och fick hela tiden sänka tempot och gå extremt långsamt för att få ner puls och flås. Kändes som om jag aldrig konditionstränat något i hela mitt liv.

Förutom vädret så var det en bra dag ändå, kände mig fräsch och stark och huvudvärken släppte och skapade istället en känsla av att jag höll på att acklimatisera mig successivt. Jag kom dock in som nr2 till lägret och det störde mig lite. En tvåa är ju inte etta, även om jag var fullt medveten om att jag inte skulle tävla eller stressa, utan låta kroppen styra mitt tempo. Lättare sagt än gjort för en tävlingsskalle…

Mera mat och vila, men här insåg jag att jag snålat i min beräkning av toalettservetter och handservetter i min ”skitpåse”. All mat gjorde nämligen att jag för första gången i hela mitt liv behövde göra tre(!) toalettbesök per dag. Magen var bra tack och lov, men toaletterna fick man inte vara alltför hygienpryd för. Det var byggda toaletter i varje camp, bestående av i praktiken ett golv med hål i. Nu städade faktiskt parkförvaltarna dessa toaletter skapligt ändå, men någon dag kom jag in och fick beskåda att någon innan sprayat halva golvet med sina behov aaaaargh…

Äntligen en varm och go natt med god sömn och helt igentäppt sovsäck. Nuså!

Dag 4 – Barranco Camp till Barafu Camp 4600m

Vaknade till kanonväder och oj vad jag kände att jag behövde det efter gårdagens dimma och regn. Kände mig energisk, fräsch och acklimatiserad då andningen kändes bättre. Första utmaningen blev Barranco Wall, en 200-400m hög bergvägg (beroende på vad man anser vara toppen på den) med både zickzack-vandring och lite scrambling (klättring med händer till hjälp och utan säkring). Dock lite för lite scrambling mot för vad jag hade trott och hoppats på och förutom att jag flåsade för ingenting, så kändes väggen lätt.

Flera av de andra vandrarna såg lite slitna ut även om de var unga/såg tränade ut. Som sagt, höjden är det som tär primärt på väg upp mot Kilimanjaro.

Vandringen fortsatte upp/ner i dalar och det var lite segt att se små prickar på andra sidan dalen i form av bärare på väg upp, vilket innebar att jag visste om att jag hade 20 minuters vandring ner i dalen innan det var dags att ännu en gång klättra uppför. Var en lite seg avslutning på vandringen fram till Barafu Camp, men nu kände jag verkligen en vittring på att målet var nära.

Kom in som nr1 till lägret iaf, ordningen återställd! Framme vid lägret så vilade jag en stund och sedan kom guiden och såg att jag var pigg och undrade om jag ville gå upp en bit högre. Det ville jag verkligen! I acklimatiseringssyfte även detta, så fortsatte vi upp på den stig som jag skulle vandra efter under toppturen och gick nog upp på strax under 5000 meter i höjd i varje fall innan vi vände och gick ner till lägret igen. Här mötte vi även ett 20-tal bärare som kom ner med en person på bår. De ville dock inte tala om för mig vad som hade hänt honom, men han såg riktigt illa däran ut. Det fick mig att inse att detta var faktiskt allvar och ingen lek.

Kände mig stark och pigg, verkligen fylld av självförtroende. Nu märkte jag dock att jag fick röra mig i slowmotion i precis allt. Reste jag mig för fort så tappade jag nästan andan och fick stå och vänta på att flåset skulle sjunka. Gick jag för fort bort till toaletten så kändes det som om jag sprungit en 5 km tävling och precis kommit över mållinjen. Så fort flåset ökade och pulsen ökade, så kände jag också att kroppen började protestera. Från och med nu bestämde jag mig för att lyssna stenhårt på kroppen och hellre ta en paus för mycket än för lite och hela tiden fokusera på att sänka puls och fokusera på att andas med kvalitet mer än kvantitet.

Lade mig tidigt för att få lite nattsömn då jag visste att jag skulle bli väckt vid midnatt. Tyvärr var det ett gäng med bärare/guider tillhörande en annan expedition som förde ett fruktansvärt oväsen. Det var 10-15 personer som skrek och gapade alldeles intill mitt tält och jag fick inte en enda blund sömn innan jag blev ”väckt”. Var riktigt förbannad, men det var inte mitt teams fel och inget jag kunde göra åt. Jag insåg vid det här laget att det hörde lite till deras kultur och den sociala gemenskapen, de samtalade överlag inte alls som vi svenskar gör då vi är mycker mer återhållsamma och tystlåtna. Tyckte dock det var otroligt respektlöst mot oss ditresta att inte hålla käft på ren svenska.

Dag 5 – Summit Day, Barafu Camp till Uhuru Peak 5895m, senare ner till Mweka Camp

Nåja natten var stjärnklar och jag såg två stjärnfall omedelbart när jag kom ut ur det istäckta tältet. Yay! Gissa vad jag önskade mig? 😉

Drog på mig rejält med kläder då jag tänkte att jag går mig hellre varm och med tom ryggsäck och klär av mig det jag inte behöver under toppturen. Visade sig att trots att det var ett litet lager is på tältduken, så var det mycket varmare och mildare än vad jag hade väntat mig.

Kändes som -5 grader kanske och där stod jag med löparkalsonger, underställ, fleecekalsonger och fjällbyxor + tjocksockar upp till knäna på benen. På överkroppen hade jag tshirt, underställ, fleecetröja, dunjacka och skaljacka. Redan efter 20 min så fick jag stanna och ta av mig klädseln, men jag såg att det fick i praktiken alla andra som kom efter mig också. Första stigningen var rätt brant så man fick upp värmen.

Bara en timme senare kom jag upp på en lite blåsigare höjd och fick justera klädseln igen. Vandringen gick långsammare än någon av de förra dagarna och jag såg ingenting mer än marken framför mig i pannlampans sken och fötterna på guiden Dismas.

Efter ett tag kände jag hur huvudvärken kom åter. Tänkte inte mer på det utan fortsatte, men huvudvärken tilltog och nu började den bli riktigt irriterande. Ville inte ta någon huvudvärkstablett, utan verkligen låta kroppen tala om för mig hur min status är. Nu var jag uppe på runt 5400 meter och började även märka att jag hade fått sämre balanssinne och kände mig lite smått yr. Likaså en tilltagande illamående känsla. Åhnej. Här kände jag plötsligt också att det kliade till i luftröret och att jag ville harkla mig.

Vänta nu. Det innebär att vätska börjar leta sig ner i luftvägarna och lungorna?! Jag talade om att jag var tvungen att stanna och bara sitta en stund. Tankarna vandrade. Vad innebar detta? Innebar det att jag inte var mer acklimatiserad än så här och innebar detta att jag precis fått en uppgraderad höjdsjuka? För visst var det höjdsjuka? Eller var det bara vanlig ”morgonrossling” och hade inget med höjden att göra?

Bestämde mig för att fortsätta ett tag till, men avbryta om symptomen blev värre. Drog även upp min buff över mun/näsa och började andas genom den istället. Det kändes faktiskt enormt mycket bättre då min saliv/utandningsluft fuktade buffen och jag andades tillbaka fuktig luft in genom munnen. Vi fortsatte. Och fortsatte. Och fortsatte…

Här blev det dags att koppla in pannbenet. Timme efter timme gick och jag såg ingenting mer än att jag skymtade en mörk siluett av toppen framför mig, men den tycktes aldrig komma närmare. Jag stannade då och då för att ta en energigel. Så småningom frös vattnet för mig i camelbaken trots att jag blåste tillbaka vattnet efter varje sip, så fick försöka värma slangen innanför jackan. Det kändes som evigheter och det enda jag kunde tänka på var ”låt det bara vara över snart”.

Jag hade instruerat Dismas att han skulle ge mig en hint om när det var en timme kvar till Stella Point (5685m), men han såg på mig att jag inte mådde så bra och han insåg att jag bryter ihop om han talar om för mig att det är en timme kvar. Han väntade istället tills det var 45 minuter kvar och talade om det då, för att försöka boosta mig lite. Jag svarade inte längre på tilltal utan pekade bara uppåt och att vi skulle fortsätta vår slowmotionklättring.

Höjdsjukesymptomen hade vid det här laget backat en aning och jag mådde inte längre illa. Huvudvärken hade också minskat en aning. Till sist började jag skymta Stella Point och det kändes nu som om jag vandrat i en evighet. Det hade i och för sig passerat en sisådär fem timmar, så en viss sanning låg i det. Nu kändes det som om jag hade korsett och disciplinboll på mig, varje andetag talade om för mig att det saknades syre i luften.

Stella Point var dock en befrielse då jag visste att nu var det över, målet låg bara 45 minuter bort och har jag tagit mig hit, så var saken biff!

Sista sträckan växlande jag mellan euforiskt tempo och lite småvingliga steg och 06:15 kramade jag om toppskylten på Uhuru Peak, 5895 meter över havet. Jag nådde toppen efter en ensam amerikan och ett sällskap på ytterligare tre amerikaner, så jag blev femte person att nå toppen. Luften var nu riktigt tunn, men soluppgången och känslan att stå på toppen av Afrika var helt gudomlig.

Samtidigt kände jag att kroppen min tog stryk av höjden och jag hade ingen lust att stanna alltför länge på höjden, utan längtade till att få komma ner på lite lägre höjd och framför allt få huvudvärken att släppa helt efter nu nästan sex timmars skallebank. Efter fotosession med svenska flaggan i högsta hugg, så bar det av neråt.

Nu fick jag användning för mina stavar, men den ena vandringsstaven hade låst sig och vi lyckades inte dra ut den (teleskop), så jag fick nöja mig med en. Den behövdes dock för min guide drog rätt ut nerför berget i grus och sand och struntade i stigar. Det var så pass brant att jag åkte som slalom på kängorna nerför. Trots att vi höll högt tempo så efter en timme så kändes det fortfarande som om lägret var flera mil bort. Detta var också ett moment där pannben krävdes för jag ville bara få komma till tältet och vila och jag hade ingen lust alls att anstränga mig. Det var bara till att inse fakta att det var någon timmes ansträngning till som behövdes, bara att bita ihop och tåla.

Det underbara var att mina knän som brukar ogilla nedstigningar från berg fungerade hur bra som helst och jag kände absolut ingenting från dem. Yay!

Började skymta tälten och nu var det som gele i mina ben som skrek efter energi. Här kände jag antagligen av bristen på sömn också. Jag mötte många som hade fått avbryta toppturen och flera personer var fortfarande bara på typ 5200 meters höjd! De hade på nästan 8 timmar inte ens tagit sig halvvägs! Jag betvivlar att de ens nådde Stella Point den dagen.

Vi masade oss ner i varje fall och efter någon timme var jag nere i lägret och kunde lägga mig inne i det solvarma tältet. Slocknade innan jag ens hann lägga ner hela kroppen, somnade verkligen på fläcken. Så gott!

Lunchen åts med världens leende, men jag petade i maten då jag fortfarande inte mådde så bra. Huvudvärken hade inte släppt och jag insåg att jag skulle få vänta på ännu lägre höjd innan kroppen min börjat normalisera sig. Efter lunchen så bar det av vidare nerför ut efter steniga slätter och flodraviner i 2-3 timmars vandring. Nu var jag dock återhämtad i benen och redan 500-600 höjdmeter lägre så kände jag hur jag började må bättre. Huvudvärken släppte helt och jag började känna igen mig själv och nere på Mweka Camp på 3100 meters höjd så var jag helt återhämtad.

Nu kände jag istället att jag ville få komma tillbaka till civilisationen, till hotell, dusch, säng, rena kläder och en rakapparat (påminn mig om att aldrig försöka odla äventyrarskägg igen, ser verkligen förjävligt ut på mig).

Dag 6 – Mweka Camp till Mweka Gate (avslutning)

Lätt och rask vandring vidare ner genom flodraviner, breda stigar och grusvägar ner till gaten och äntligen slut äventyret. Avtackning och utdelning av certifikatet. Jag klarade det, första toppen av mina Seven Summits och en hel hög med erfarenheter rikare. Jag har massor att dra lärdom om och framför allt har jag fått lära mig enormt mycket om höjdens påverkan på min kropp. Jag har absolut ingen förklaring till varför höjdsjukan backade och lät mig fortsätta upp till toppen, men jag är så glad och tacksam över att jag tog mig hela vägen upp!