Det finns flera olika rutter upp på detta berg, där rutterna varierar i befolkning och utformning. Vissa rutter behöver man fler dagar på sig och de skiljer sig åt vad gäller naturupplevelse.
Mitt val blev en av de två vanligaste rutterna. Den andra rutten är på ett sätt ännu mera ”turistig” då man kan övernatta i stugor, men jag är redan frustrerad över att jag inte får vandra upp helt ensam och med mitt eget tält mm. Att tälta är ett måste för min del. Annars kommer mycket av Kilimanjarobestigningen att vara en helt annan upplevelse än mina vanliga bergsturer och de bestigningar jag har gjort av Nordens högsta berg.
Det kommer att vara många människor på berget och jag har kommer att ha en egen grupp enbart till för mig. Det ska dock bli skönt att det bara är jag och att jag har min egen guide och inte är i något större sällskap. Dels kan jag styra hela vandringen efter mina egna önskemål och efter mitt eget tempo. Dels så ska det bli kul att få knyta lite kontakt med afrikanerna och lära känna dem lite och kanske få lära mig lite Swahili. Vad jag vet är att jag får en guide och en kock, samt minst 1-2 bärare. Det blir min grupp. Det kommer kännas otroligt konstigt att låta någon annan bära min utrustning, men något säger mig att jag kommer att vara tacksam över det när höjdsjukan slår till och när syrebristen blir påtaglig och börjar ta på mina krafter.
Distansmässigt skulle jag kunna springa upp/ner på berget på någon dag – men då skulle jag troligtvis också dö. Helt utan acklimatisering så skulle höjdsjukan straffa mig obamhärtigt. Därav är bestigningen uppdelad på flera dagar och det är just för att kroppen ska få en chans att acklimatisera sig. Det är enda sättet att kunna klara av att i huvud taget nå toppen.
Minsta antalet dagar för Machamerutten som jag ska gå är 6 dagar. Rekommenderat är 7 dagar, men jag har valt att försöka klara det på 6 dagar. Det innebär att jag valt att bli höjdsjuk. Nu återstår bara att se hur pass höjdsjuk jag blir. Jag ser det dock som en nyttig erfarenhet inför resten av Seven Summits.
Dag 1 kommer nog rätt mycket av dagen att gå åt till att ta sig ut till Machamebyn och ta sig igenom registrering mm. Vandringen går genom regnskog och åkrar till Machame Camp på 2980 meter. Redan första dagen kommer jag att spöa Kebnekaise, Galdhöpiggen och Glittertind som jag varit upp på innan sett till höjdmeter.
Dag 2 är målet Shira Camp på 3840 meter. Nästan 1000 höjdmeter ytterligare och det är här det kommer att visa sig hur min kropp hanterar höjdsjuka.
Dag 3 går mot Kibotoppen via Lava Tower på 4630 meter och sedan ner till Barranco Camp på 3950 meter. Detta är en typisk acklimatiseringsdag där man går upp högt under dagen, för att sedan gå ner och sova lägre. Min nattsömn kommer ju att ske på knappt 100 höjdmeter mot för natten innan. Har jag höjdsjuka här, så kommer det dock att bli en tuff dag psykiskt.
Dag 4 går mot Barafu Camp, via tre glaciärer. Här börjar dagen rätt tidigt med en lättare scrambling (klättring utan säkring, men där händer behövs till hjälp) upp för Barranco Wall. Det är inte en jättehög vägg, men 1-2 timmar får jag nog räkna med beroende på hur kroppen känns. Det är ca 250 höjdmeter som jag ska scrambla mig uppför. Det jobbiga med scrambling är när man måste ta stora kliv och leta grepp mm och jag kan inte ens föreställa mig hur det kommer att kännas när luften är mer syrefattig. På eftermiddagen här gäller det att lägga sig tidigt och försöka samla kraft och energi inför ”Summit Day”.
Dag 5 (Summit Day) börjar vid midnatt då jag kommer att bli väckt och få antagligen lite varm soppa eller liknande. Sedan är det dags att tända pannlampan och leta sig fram i mörkret upp mot toppen. Här kommer det att krävas pannben och här är också den riskabla delen om jag skulle lida av allvarligare grad av höjdsjuka. Då måste jag avbryta och ta mig neråt. Det är 6-8 timmars rätt tuff stigning uppåt och Stella Point är ett delmål där det också blir en kortare rast. Från Stella Point är det ca 1 timme till upp till Kilimanjaros topp, Uhuru Peak. Time’ar man Stella Point rätt, så kommer soluppgången att börja där och är vädergudarna snälla så kan det bli helt magiska vyer.
Trots att det bara är en timmes vandring kvar från Stella Point och trots att det värsta är över för dagen, så är det ack så många vandrare som avbryter här eller tvingas avbryta efter guidens inrådan. Här slår oftast höjdsjukan ut även den mest vältränade, om kroppen inte lyckats acklimatisera sig tillräckligt. Det är också här kraft och energi från tidigare dagar behövs. Höjdsjukan kan ge sämre aptit och med sämre aptit så kan det bli svårt att få i sig tillräckligt med energi till att fortsätta. För den som är för höjdsjuk, så får man helt enkelt ”nöja sig” med Stella Point och se det som att man åtminstone har varit upp på Kilimanjaro och varit vid kraterns kant.
Tar jag mig upp till toppen så är det en kortare paus där innan nedstigningen påbörjas. Har jag höjdsjukesymptom så är det absolut bästa botemedlet att komma ner och det snabbt. Med största sannolikhet så kommer jag märka hur höjdsjukan minskar per 1000 meters nedstigning. Resten av dagen här så bär det av nedför till Mweka Camp och här är i praktiken turen över.
Dag 6 sista etappen är lättare vandring tillbaka till byn och avtackning/adjöken till berget.
Hela den stora utmaningen med Kilimanjaro för min del kommer verkligen, verkligen att bli hur min kropp acklimatiserar sig och hur jag hanterar höjdsjukan. Det enda jag kan göra är att be till gudarna att jag inte har helt felskapta gener, försöka dricka vatten kontinuerligt men utan att dricka för mycket och se till att få i mig energi även om aptiten påverkas. Ska försöka vila och låta kroppen få arbeta med blodkroppar mm i lugn och ro och ska försöka att ta väl hand om mig själv. Jag hoppas och jag vill känna mig fräsch fjärde dagen, känna att min kropp är redo. Jag är på riktigt nervös.
