You are currently viewing Vandringstävling: Fjällräven Classic 2015

Vandringstävling: Fjällräven Classic 2015

Film, bilder och berättelse från mina 110 km med packning sub 24 timmar. 

Uppladdning
För mycket tävlingsnerver ovanpå en redan urdålig förmåga att äta mycket på morgonen. Frukosten blev 2 mackor + lite fil/flingor + kaffe + juice = proppmätt.
Buss ut till Nikkaloukta och på bussen träffade jag Jonathan, en engelsman boendes i Sollentuna och som sedan skulle visa sig bli en nyckelperson kommande dygnet.
Väntetid ute i Nikkaloukta, köpte kaffe + renklämma och drack vatten. Kände mig lagom förberedd, men hade kanske önskat mer mat i magen (vilket senare skulle ge hungerpåslag).

Start: Nikkaloukta – Kebnekaise

Hängde på startsnöret och drog iväg med löpning direkt. Sprang tyvärr ikapp horder med asiater inte ens halvvägs före Keb och jag på tok för ödmjuk som fastnade bakom dem och inte kunde ta mig förbi. Jag borde ha vrålat ”excuse me!!” och flyttat på dem.

Redan efter 4 km blev jag varse om att ryktet om att det var väldigt blött i år, var sant. Fanns inget annat alternativ än att dränka terrängskorna i gyttja och vatten. Dessutom fick jag en direkt motvind på mig hela vägen, vilket faktiskt kändes rejält.

Kom in som nr1 från min startgrupp in i checkpoint. En tysk hade legat mig hack i häl och han följde exakt mitt tempo. Då jag drog ner till gång gjorde han också det, men han låg som en igel på mig. Jonathan, engelsmannen från bussen kom också in strax efter mig och han vandrade snabbt och sprang inte (men han var inte lika ödmjuk utan vrålade åt asiaterna att flytta på sig). De sistnämnda hade alltså startat 4 timmar före oss och inte ens kommit till första checkpointen och såg helt slut ut med på tok för tung packning… stackare.

I med protein/energibar, stödtejpade hälen lite snabbt efter skavkänning och snabbt iväg. Tysken såg att jag drog och hängde på mig. En snubbe i +50 år med lite ölmage, som jag trodde jag skulle skaka av mig. Ack så fel jag fick.

Tid i relation till prognos: In 15:50 istället för 16:10, ut 16:03. 17 min före prognos.

Kebnekaise – Singi, 15 km

Växlade löpning/gång med tysken hack i häl, men höll högre tempo än honom och drog ifrån så småningom. Blev stoppad av ett par trevliga gotlänningar som ställde frågor om min kamera och packning och jag glömde totalt bort att det var tävling, så jag stod och socialiserade i 7-8 minuter med dem. Argh!

Motvinden tilltog och jag fick flera gånger sluta springa och gå istället för jag kom ingen vart om jag sprang. Det var som en vägg. Sedan kom regnet och fy satan vad kallt det blev. Tempot blev för lågt för att hålla mig varm och regnet var iskallt och kylde ner mina blottade lår, som blev stelare och stelare.

Nedförsbacken till Singi tog hårt på mina knän och Jonathan låg hack i häl på mig, med betydligt bättre kliv nerför och jag fick kämpa för att hålla honom bakom mig. Han var dock snabbare än mig på att få upp stämpelkortet i checkpoint, så jag blev tvåa och givetvis kom tysken, Volker, in som trea.

Här fick vi renklämma och vi tre satte oss tillsammans och alla tre hade ungefär samma bordsskick med mos och lingonsylt fulla kinderna. Det var så jävla gott så det går bara inte o beskriva. På med vindbyxor, i med protein/energibar och iväg.

Här kände jag av första smärtan på tävlingen och det var mina knän som inte gillade den steniga nedstigningen ner mot stugorna.

Tid i relation till prognos: In 18:42 istället för 19:30, ut 19:03. Ca 30 min före prognos.

Singi – Sälka, 12,5 km

Kortare sträcka, men här började stigningen istället. Det visade sig att Jonathan hade gjort detta en gång innan och Volker fem gånger (!) tidigare. Här bildade vi en tyst grupp. Ingen sa något, men vi bara blev en grupp, med ett ungefärligt gemensamt mål. Jag insåg att jag låg bra till mot prognos och jag hade mycket att vinna på att dra ner på tempot och göra dem följeslag genom natten och Tjätkjapasset.

Här fick jag mitt livs distansPB samt fullföljde för första gången i mitt liv en marathondistans.

Många blöta vad och nu kände jag kraftigt skavsår på vänster häl och analkande skavsår på höger häl. Tejpade på compeed på båda hälarna i checkpoint, men drog aldrig på extra tejp ovanpå (vilket skulle straffa sig senare).

Tid i relation till prognos: In 21:20 istället för 22:20, ut 21:45. Nästan en timme före prognos.

Sälka – Tjätkja, 14 km

Kortare sträcka, men nu kom den brantaste delen. Rätt stenigt bitvis, hade varit riktigt svårt att springa och här kom mörkret också. Fick förstärka med tröja först, men när vi sedan började klättra upp i passet, så kom värmen och svetten igen och tröjan åkte av. Såg inte mycket av leden, men vi hjälptes åt att försöka se vinterledens markeringar i mökret och kom upp till Kungsledens högsta punkt nästan exakt vid midnatt. Tack vare att jag bestigit höga berg innan, så blev jag förvånad över hur lätt Tjätkjapasset var. Nybörjare hade nog sett det som svårt, men jag tyckte det var en knattevandring upp.

Det var för ljust för att ha pannlampa och för mörkt för att kunna ha en bra fart, fick ta det riktigt piano med fotnedsättningarna då jag inte såg om stenarna framför mig var runda eller spetsiga. Ett enda felsteg = risk för stukning, brutet ben, etc.

Här efter 5,5 mil började knäna göra riktigt ont och jag kände smärta i varje steg, särskilt nerför. Alla jävla stenar gick så sjukt hårt åt min kropp. Flera vad och fortsatt dyblöta fötter.

Jonathan och Volker fick kaffe i checkpointen då de hade kåsa, men jag hade tyvärr skippat att ta med kåsa. Tog en koffeintablett istället, men ÅH så gott det hade varit med varmt kaffe där i nattens kyla.

Tid i relation till prognos: in 01:14 istället för 02:20, ut 01:25. Mer än en timme före prognos.

Tjätkja – Alesjaure, 12,5 km

Här märkte jag att tysken och engelsmannen var förbaskat mycket fräschare än vad jag var. De höll raskt promenadtempo och jag fick bannemig bita ihop och tappade lite rygg på dem. Efter över 12 timmars fysisk aktivitet hade jag nu ont i knäna, känning höger höft, känning i höger baksida lår och galet med skavsår under fötterna. Det bara brände som nålar i fötterna varje steg jag tog och jag kände att jag hade en blandning av blod och vatten i ena skon. Huvudet började bli mosigare här och jag började få lite koncentrationssvårigheter av trötthet.

Vi fortsatte i vår grupp och kunde vandra på i timmar utan att säga ett ord till varandra, men ändå kändes det socialt. Jag var otroligt glad över att inte vara ensam.

Kom till checkpoint vid soluppgången, men var dock mulet. Här började både Jonathan och Volker pusta och sucka över den ”sjukt jobbiga sträckan som väntade mot Kieron”. Tack för det peppet, men oj så rätt det visade sig att de skulle ha.

7 mil i benen och nu började min kamp på allvar.

Tid i relation till prognos: in 03:45 istället för 05:10, ut 03:58. Mer än en timme före prognos.

Alesjaure – Kieron, 18 km

Detta kommer att förbli de längsta 18 km i hela mitt liv. Jonathan förvarnade mig om att det skulle kännas som 25 km. Han hade fel. Det kändes som över 30 km.

Jag tappade rygg på Jonathan som tog täten och Volker låg som en igel på honom, men min steglängd hade börjat förkortas. Jag höll en bra pace, men jag kunde inte förmå att sträcka ut benen så långt. Försökte öka pace’n, men här var det så jävla stenigt igen så jag fick inte bättre fart för det, utan ökad pace gjorde bara att jag fick fler snabba beslut att ta för fotnedsättningar och det orkade inte min hjärna.

Det gjorde nu så jävla ont på så många ställen att när jag tog ett steg framåt, så skickades det för många nervsignaler till hjärnan och den kunde inte sortera informationen. Det har jag aldrig upplevt innan. Ena steget sved det i foten, andra steget högg det i knät, det liksom växlade och allt summerades upp i ett rejält illamående. Jag insåg att det handlade inte om jag skulle kräkas, utan var och hur mycket. Varje energigel höll jag på att kräkas upp igen, men jag visste att utan energi så kommer jag bara säcka ihop ännu mer.

Vi kom till ett vad som var för djupt för att inte dränka skorna igen och denna gång tog vi av oss skor+strumpor och vadade. Jag var helt säker på att jag skar upp mina blåsor på vassa stenar, men det kalla vattnet gjorde att jag tappade känseln. Jag såg dock ett par fötter som såg ut att vara färdiga för amputering. När jag drog på mig sockarna följde det med centimeterlånga skinnslamsor och en en halv häl lossnade i form av löst skinn, brrr..

Blev sedan ensam då jag tappade tempo, men jag kom ikapp Jonathan och Volker då och då, när de stannade för att fylla på vatten. Tappade dem lika fort igen. Jag sa inget när jag mötte dem för jag kunde inte längre prata, utan det enda jag kände var smärtan. Å andra sidan gjorde det inget att jag inte kunde prata, för Jonathan svamlade bara och Volker hade slutat prata på engelska och pratade bara obegripligt på tyska med oss. Ingen förstod något, men alla delade en gemensam sak; smärta.

På väg ner för berget Kartinvare sket sig båda knäna. Mina gamla brosk/knäskador presenterade sig. Plötsligt började det hugga som om någon stack in en kniv rätt in i knäskålen och jag överdramatiserar eller överdriver inte. Jag ramlade ett par gånger och vek mig dubbel av smärta. Gråten hängde i halsen och jag vet inte hur många gånger jag gav upp, men försökte ändå fortsätta. Tog ett steg, höll på att spy, tog ett steg till, vek mig, gnydde, tog ett steg till. Tempot var som en snigels.

Sista branta backen ner mot bron skrek jag rätt ut varje steg jag tog och knäna hotade att vika sig under mig. Jag hade ingen kontroll över dem längre. På bron hängde jag över kanten ett tag med en mindre blackout av all smärta.

Haltade in till Kieron med en enda sak i tankarna; låt mig få sätta mig ner och vila benen 10 min för helvete eller så dränker jag mig i en jokk.

Tid i relation till prognos: okänd, men jag tappade galet med tid här. Ut ca 08:30, så en timme före prognos fortfarande

Kieron – Abisko, 17 km

Pausen i Kieron gav mig energi. Fick i mig koffeintablett, voltarentablett och två panodil zapp, men höll på att spy upp allt precis vid checkpointtältet.

Volker den jädrans tysken var så pass pigg så han drog iväg långt före och upp i löpning för att slå sina tidigare rekord. Jonathan lämnade mig också, men jag kom ikapp honom igen – innan nästa långa nedförsbacke kom och på nytt slog ut mina knän. Jag ramlade dubbelvikt och Jonathan försvann.

Tiden som gick från skylten med 6,5 km tills att min klocka pep kilometersignal, dvs 500 meter, var helt bedrövligt lång. Kändes som en halvtimme. Jag haltade fram med hjälp av träd, stenar och jag klarade inte av att hejja på folk jag mötte då jag visste att jag skulle kräkas om jag bara öppnade munnen för något annat än att trycka i energigel+vatten.

Nu blev det en kamp, dels att klara sub 24, dels att i huvud taget ta mig till mål. Kroppen gick knappt att röra framåt och jag hallucinerade om hur jag fick morfin vid målgång. Jag hatade mig själv så jävla mycket här och jag hatade tävlingen, jag hatade fjället, naturen och främst all jävla sten. Förbannade jävla sten.

Jag var så trött att jag trodde jag hade tappat vattenflaskan då den saknades från högerfickan på ryggsäcken så jag gick en halvtimme utan vätska. Det var innan jag hittade den i vänsterfickan hur nu jag fått ner den där vid stavarna.

I normala fall skulle jag ha blivit glad över att se en skylt med 3 km kvar, men här betydde det ”du kommer att ha lika jävla ont ca 45 minuter till med ditt pisstempo jävla haltpelle”. Vid två tillfällen var jag på väg att svimma av smärta. Ena gången så försvann fötterna på mig och jag föll framstupa framåt samtidigt som ögonen svartnade, men det skakade till kroppen och jag kunde resa mig upp igen. Andra gången jag började svimma så fick jag tag på en björk som jag hängde i ett tag tills att jag fick syn och balans åter.

Till sist såg jag Kungsporten och en skylt med ”följ märkningen 500m till mål”. Jag kom ut på en grusväg och följde den över en bro, beslutsam om att stapla mig in i mål. Det började dock gå uppför, en hel del uppför, och plötsligt kommer jag upp vid en skidlift och en parkering med knappt en människa. Vände och började gå nerför och mötte två tjejer som jag frågade om målområdet. De skrattade och pekade neråt igen. Suck. När jag kom ner till bron såg jag att det hängde snitslar ca varannan meter hela vägen från skylten ”följ märkningen”….. ehhh!!!! va i helvete då….

Kom in på målområdet, någon skrek ”spurta” och konstigt nog förmådde jag att faktiskt få upp ett löpsteg (nåja) och jogga (nåja) in över mållinjen, helt utan glädjerus.

Första tävlingen jag inte känt någon som helst glädje med att komma in i mål. Jag var så totalt borta i huvudet av trötthet och smärta att allt i livet kändes likgiltigt. Men, måltiden blev 23:15 och mot alla odds på slutet, så hade jag lyckats stapla mina ben sista milen in i mål.

Efter målgång

Funktionärerna såg att jag knappt kunde stå upp så jag fick hjälp med att hämta ut och bära min riktiga väska. Fick dock inte checka in förrän 15:00, men hade trots allt tur och när jag frågade 14:00 fick jag mitt rum. På fötterna såg jag att compeeden som jag inte tejpade över, hade slitits loss och dragit med sig massor med skinn, så jag hade bara sista lagret hud kvar.

Försökte sova, men gick inte med all smärta. Lite senare på kvällen kollade jag fötterna och nu hade de torkat lite, men varje tå hade minst en blåsa, nedanför tårna hängde centimeterlång död hud och största blåsan var som en valnöt på ena hälen. Ca 25 blåsor, blandat vätska/blod och fotvården tog över en timme. Hamstrings och vader rejält svullna, framför allt vaderna var stenhårda. Det blev en natt då jag sov 10-15 min, vaknade, gnydde, försökte somna om osv.

Det mest positiva med hela äventyret var att jag packade ryggsäcken precis perfekt då jag fick ner massor med gels och bars i mina höftfickor av mesh och fick en perfekt tyngdfördelning. Kände inte av ryggsäcken ett dugg på hela trippen. Sedan var Jonathan och Volker guld värda, kan inte beskriva hur gott det var att känna en grupptillhörighet och gemensam i tystnad mitt i kalla natten. Till sist så hade jag inte ett dugg magproblem med gels/bars, bara ruskigt mycket gaser (borde ha belagts med utsläppsrätt).

Det negativa var att mina knän ballade ur så tidigt och jag borde faktiskt ha tagit med mig mina rehband. De skulle ha åkt på redan vid Singi för att ge mig stabilitet i nedförstrampet. Likaså mina fötter, jag borde ha haft dubbla sockar precis som när jag har kängor och jag borde ha haft antiseptisk salva med mig samt ombyte. Blöta fötter i 24 timmar är inte speciellt motståndskraftiga mot friktion.

Det här var det överjävligaste jag någonsin upplevt under så lång tid. För första gången i mitt liv har jag tagit mig 110 km och inte på asfalt eller grusväg, då det hade varit som bomull för kroppen, utan i fjällterräng. För första gången i mitt liv en fysisk utmaning som varat i nästan ett dygns tid.

Ta mig fan, men JAG KLARADE DET!

Detta inlägg har 6 kommentarer

  1. Sigge

    Riktigt bra film! Kul!

  2. Sofia

    Vilken härlig film och tack för tävlingsrapporten!

  3. Camomilla Aleobrg

    Så spännande att läsa och du beskriver så bra att det kändes i hela kroppen (vet inte om det är bra eller dåligt 😛 )

    1. happyhiker

      Var tvungen att kolla så att filmklippen fortfarande låg kvar, för jag tycker filmerna säger mer än vad jag lyckats beskriva i text 🙂

  4. Nils

    Kul att se detta!

    Fråga från annan som planerar samma tripp, vad hade du för tält, sovsäck etc för att få ner vikten? Känns som de blivit hårdare med obligatorisk utrustning nu?

    Nils

    1. happyhiker

      Jag köpte faktiskt en bivack och hade den som ”tält”. Det var tillåtet med en sovpåse alltså, så den vägde inte många hundra gram. Sovsäcken var min Western Mountainering Highlite på 450g. Som friluftskök hade jag med mig en litet pluttkök (Primus?) med tabletter som bränsle. Märkte knappt av packningen alls, det som vägde mest var trots allt energigels/bars/snacks. 🙂

Lämna ett svar