Den första vandringen sedan tältnätterna i värnplikten, blev klassiska Jämtlandstriangeln.

År 2007 vaknade mitt friluftsintresse till liv och jag hade dessutom precis gått in i en relation med dåvarande flickvän. Hon hade aldrig fjällvandrat och tyckte det lät spännande att få prova på, så det blev en dubbel utmaning att dels fjällvandra första gången på nästan 10 års tid efter lumpen, dels att göra det med en relativt färsk relation och flickvän. Många avrådde mig å det bestämda från att vandra med en partner och kallade det för en ”relationsdödare”, men jag valde att istället se det som ett sätt att lära känna varandra ännu bättre. Hur fungerar man ihop egentligen när man är hungriga, trötta och måste samarbeta t.ex.?

Jag gjorde en film från vår vandring, men eftersom det är en exrelation och vi har gått vidare med våra liv på varsitt håll, så har jag valt av respekt för bådas privatliv att inte publicera filmen här även om den blev riktigt bra.

Dag 1 med start i Storulvån och vandring mot Sylarna bet rätt hårt på oss. I och med att detta var första vandringen för mig efter lumpen, så hade jag inte heller samlat på mig den erfarenhet jag har idag kring lättpackning och mitt vandringssällskap som aldrig vandrat innan hade också en på tok för tung ryggsäck. Redan halvvägs och vid lunch så var vi lite slitna och mitt sällskap fick skavsår rätt tidigt. Vi nådde Sylarnas fjällstation och slog läger lite nedanför stationen.

Dag 2 var vi väldigt slitna trots att första dagsetappen bara var 16 km. Vi hade trots allt varit duktiga och vandrat med kängor och ryggsäck i elljusspåret på hemmaplan innan, men det struntade fjällterrängen i. Mitt sällskap hade ont i ett knä och jag tog beslutet att vi fick ta det lite piano början på dag 2, strunta i topptur och istället röra oss mot Blåhammaren senare på eftermiddagen. Vädret blev magiskt bra och jag passade på att bada i ån, vilket blev en svalkande upplevelse (all känsel bort efter 10 sek).

Vi tog oss lite mer än halvvägs till Blåhammaren innan det blev dags att slå läger för natten. Den rätt milda vinden när vi lade oss, vände och blåste upp till rejält kraftiga vindbyar under natten och vi vaknade av att tältet låg med vinden rätt i sidan och tältduken fick ta duktigt med stryk. Det var inte läge att vända på tältet, men jag fick gå ut i bara kalsonger i becksvart mörker och sträcka stormlinorna på tältet. Det blåste så pass hårt att berget gav ifrån sig ett otäckt dån och det var så in åt bävern kallt, så när jag kom in i tältet igen så kunde jag inte sluta skaka tänder på en halvtimme. Fick ett antal erfarenheter och lärdomar av denna tältnatt…

Dag 3 fortsatte turen upp mot Blåhammaren. Kändes lite bättre i kroppen, men bristen på nattsömn gjorde sig påmind.

Det skönaste var när jag behövde göra det lite mer krävande behovet och letade upp en perfekt liten håla, bakom en stor stenbumling. Där kunde jag sätta mig ner och sitta rätt så dolt från övriga vandrare och kunde uträtta mina behov. Mitt under mitt projekt där så hörde jag hur flickvännen började gapskratta och tog fram en kamera, samtidigt som jag hörde ljudet av en bjällra. Eller vänta nu, inte EN bjällra – utan massor! Gissa om det blev fart på mig. När jag reste mig upp med byxorna nere så passerade en hel hord med renar. Snacka om timeing 🙂

Färden gick vidare mot Blåhammaren som visade sig vara en jobbig rackare då man ser fjällstugan på håll och tänker ”dit är det ju inte långt”. Sedan går det upp och ner på fjällvall efter fjällvall och en timme senare ser man fortfarande den jädrans stugan, fast lite större än innan. Riktigt dryg etapp, men det var skönt att komma upp till stugan och vi unnade oss en kopp kaffe där innan vi fortsatte. Målet var att gå lite till och korta ner sista dagsetappen som skulle bli tillbaka till Storulvån.

Vi hittade ett kanonfint tältställe, med en liten bäckfåra och ett litet minivattenfall där man rentav kunde duscha av sig. Det var rätt så skyddat för tältet och blev en riktigt mysig avslutning på dagen i fantastisk omgivning. Denna dag lärde jag mig att man inte ska vandra i vanliga bomullskalsonger typ boxer, då jag fick en fruktansvärd ”infanterield” (skavsår på fel ställe). En annan lärdom blev att man får rätt mycket gaser i magen av frystorkad mat…

Dag 4 blev en kort sträcka tillbaka till Storulvåns fjällstation där jag hade bokat rum och lite senare middag åt oss. Känslan av att komma in på rummet och få ta av sig ryggsäck, fjällkläder och få ta en varm dusch var magisk. Sedan skulle vi bara lägga oss och ta en liten powernap. Båda tvärslocknade. Var inte helt lätt att ta sig upp ur sängen och försöka göra sig anständig nog att äta middag, men det fick vi vackert göra som ett gott avslut på vandringen.

Det blev en skön vandring och en härligt äventyr. Det var kul att se hur relationen klarade omständigheter som trötthet, hunger, skavsår och att leva primitivt som att sova i tält, göra sina behov bakom en sten mitt på fjället mm. Det kunde vara lite mutter mellanåt, men inget bråk och inga komplikationer. Tvärtom lärde vi känna varandra ännu bättre på fjället och det var kul att se att alla som sa att det skulle bli en relationsdödare hade fel denna gång åtminstone. Jag har dock full förståelse för att är man inte helt kompatibla, så kan det verkligen bli påfrestande på fjället – och jag har en senare erfarenhet av det också under mina egna vandringar.

Jämtlandstriangeln är en relativt lätt och trevlig vandring. Lite väl motorväg med turister om man är där högsäsong, men det bjuds på fin fjällmiljö och Sylarna är en klar favorit och ett riktigt trevligt fjäll. Vill man få en portion fjällmiljö och inte behöva åka längst upp i norr i vårt land, så tycker jag Jämtlandsfjällen och Härjedalen har helt klart ett par goa smultron att bjuda på.