15 april, 2021

Turbulent start på året

4 januari, 2021

Definitionen av mitt drömboende

31 december, 2020

Årsreflektioner 2020

29 december, 2020

Husrenoveringen – som är avslutad

Nästa event: TBD!

Senaste inlägg på Instagram (@trailpeter)

Minnen jag sent kommer att glömma; som när vi låg nertryckta i tältet i hårda vindar i Camp2 på Aconcagua. Folk hemmavid började bli lite oroliga då det var total radiotystnad flera dagar, men vi låg nertryckta i tälten och försökte bara härda ut de hårda vindarna som dånade som om det åskade. Nervositeten var hög ifall tältet skulle ge vika och vi blev tvugna att evakuera ner till basecamp. Det var bara dagar kvar på expeditionen. Allt såg dystert ut, nattsömnen gick förlorad, jag var helt galet förkyld - men hade jag förberett mig i 6 månaders tid efter Elbrus och rest över halva jordklotet, så var det på riktigt så att hoppet var det sista som övergav mig.

Så plötsligt ändrades väderprognosen. En pytteliten möjlighet uppstod. Vindarna skulle lugna ner sig, men bara ett kort, kort tidsfönster. Det fanns ingen möjlighet att hinna avancera till camp3 och sova en natt där som man brukar och sedan köra toppturen - utan enda chansen att nå toppen var att göra ett ryck från Camp2 och bara nöta hela vägen upp i ett svep. Vi var tvugna att snabbt ta oss ner från berget också innan rena rama jetströmmar skulle slå till igen.

Med sömnbrist, förkylning och allt därtill, så blev det helt klart de fysiskt sjukaste 20 timmar jag har varit med om i hela mitt liv. Segment av det dygnet minns jag inget av för då var jag inne i min egen mentala bubbla där jag hade stängt av allt och bara hade fokus på att sätta en foten framför den andra. Repetera.

Vilken grej att få vara med om och få uppleva och tusan vad människokroppen är fantastisk ändå som kan uträtta så mycket bara hjärnan har ett tydligt och foksuerat mål.

Jag har lite för många intressen och för mycket att göra på min fritid egentligen, så jag måste prioritera trots att jag lagt ner massor med intressen som mc, flygplan, fallskärmshoppning och mycket annat. Just nu prioriterar jag ner träningen en aning, delvis pga ett vänsterknä som är lite grinig på mig, men jag försöker boosta bygget av nya äventyrsbilen kommande 3-4v.

Efter en fyra månaders extremt hektisk period på jobbet med mycket övertid, så tänker jag balansera livet lite kommande veckor. Planen är att ta 3-5 semesterdagar under maj månad beroende på hur väderprognosen verkar och se om jag kan få bilen tillräckligt klar för en provtur. Det ligger fortfarande väldans massa snö i fjällen, så jag har ingen panik med att få klart bilen och köra upp för träningsläger. Allt behöver inte vara klart till premiärturen, men sittplats, säng, elektronik inkopplat och kök på plats är prio.

Just nu är det sjukt tråkiga arbetsmoment på bilen, men jag gillar utmaningen överlag. På mindre än 4 kvm kommer jag att få goa boendet där jag kan sova, äta, preppa för tävlingar och relaxa efter tävlingar. När jag kom till min vanliga bil efter Hornindal Rundt så bara skrek kroppen efter att få koppla av, men det gick ju inte i en vanlig bil? Här blir det en fet soffa, pall att slänga upp benen på, hemmabio med projektor. Hell yeah 🤩.

Den som vill följa bygget i detalj kan kika på @_darth.vander

Mitt sug för äventyr har inte direkt blivit mindre under pandemin. Jag har rentav känt ett litet sug för att göra ett tredje försök på Everest, även om det inte är aktuellt just nu. Primärt är det upplevelsen och känslan jag saknar. Förberedelserna, målsättningen man skapar, milstolparna på vägen dit. Känslan när resan börjar och man redan mentalt har varit på resan sedan ett år tillbaka. Känslan när man inser att "oj nu börjar det" och det pirrar till av nervositet, spänning och förväntan. Kroppen möts av nya intryck. Ögonen får se nya, storslagna vyer. Näsan drar in dofter av växtlighet man aldrig upplevt innan. Smaklökarna får uppleva nya maträtter. Sinnesintrycken av att möta och lära känna nya människor, uppleva främmande kulturer och se andras sätt att leva sitt liv på.

Just nu känns det som att bara ATT resa utomlands vore ett äventyr oavsett destination.

Jag saknar dock just bergsäventyren rejält och den fysiska och mentala utmaningen. Att stå pall alla vädrets makter. Att känna hur andningen blir mer ansträngd då syremolekylerna i luften blir färre. Att gå ut ur tältet en iskall natt med hårda vindar för att uträtta kroppens behov och veta att en köldskada hägrar om man inte uträttar ärendet fort och effektivt. Att kämpa inte bara för att nå toppen, utan att också ta sig helskinnad tillbaka.

Där och då känner jag mig levande på ett helt annat sätt än hemma i vardagen med jobb, träning, vänner, hus osv. Jag kan inte beskriva den känslan bättre än så.

[Bild från min första bestigning av Lobuche]

#proteinbolaget #trailpeter #blioslagbar #bergsklättring #bergsbestigning #mountaineering #sevensummits #outdoorlover #outdoor #adventure #alpinist #adventurelovers #äventyr #alpineclimbing #alpinklättring #adventureloverstravel

Tog en kortare löprunda bara för att memorera passet inför måndagens runda med löpargruppen. När vi sprang här i höstas så var det pannlampelöpning, men det var helt sjukt magiskt då grupperna såg varandras ljus genom skogen som pärlband med lyktor. Jag sprang före grupperna och filmade lite då och det var en helt galet go känsla att se de olika ljusslingorna från de olika fartgrupperna samtidigt, fast på olika ställen i skogen. Typ som tre luciatåg. I vår senarelade vi passet i detta område, så de som sprang här i höstas får se hur det ser ut i dagsljus.

Kom på mig själv ett par gånger med att backa ner från 4:50-tempo flera gånger idag igen. Jag vet inte om det är placebo eller vad som gör det, men jag upplever att när jag springer med mina Altraskor, så ökar lusten att springa fort. Eller det känns liksom lättare att springa fort. Skorna är dock rätt pluffsiga, väldans mjuka och inga räcerskor alls och jag betvivlar att 0-droppet har så stor inverkan i terrängen, så det måste vara någon placeboeffekt? Eller så gör skorna bara något som gör att det känns bra att springa fortare. Det är fjärde gången nu med exakt de skorna som jag märker att jag höjer tempot mot för vanliga pass.

Löpargruppen får i varje fall en snustorr löprunda på måndagens pass, trots flera dagar nu med ihållande regn.

#trailrunningsweden #trslöpargrupper #trsgöteborghärryda

Ny fantastisk artikel av Andreas och en stor tumme upp för Styrkelabbet överlag! Oavsett träningsintresse eller om man bara vill förstå mer om kost, hur kroppen fungerar mm, så finner man många bra sammanställningar hos Styrkelabbet med pedagogiska förklaringar. Inget hokuspokus, utan ren och kär fakta med direkta källreferenser till vetenskapliga artiklar och studier.

Igår förkovrade jag mig lite i studierna runt måltidstiming och hur prestationen påverkas för konditionsträning som varar längre än en timma om man har en kolhydratsrik måltid i magen sedan innan. 1–2 gram kolhydrater per kilo kroppsvikt 3–4 timmar innan man tränar, visste jag redan var en rekommendation, men inte att rejäla mängder kolhydrater närmare inpå passet och upp till 2,2 gram per kilo kan ge ännu större effekt. Detta måste jag bara testa på min egen kropp, om jag kan komma på något som magen klarar av att hantera löpmässigt.

Artikeln nämner också de tre kosttillskott som jag använder primärt; kreatin, beta-alanin och koffein. Jag tar även extra D-vitamin särskilt den mörka delen av året när jag får typ noll solljus på mig. Likaså omega3-kapslar för en bättre balans då jag är kass på att äta t.ex. fet fisk.

Utöver detta så kompletterar jag måltiderna med proteinpulver dels för ökad mättnad, dels för att komma upp högre i proteinintaget. Varje träningspass bryter ju ner muskelfibrerna och kroppen måste reparera (och helst bygga på mer och stärka). Jag använder även EAA-kosttillskott (essentiella aminosyror) t.ex. innan ett längre pass då min mage hanterar det fint.

För ultralöpning och de riktigt långa passen så är det en mix av koffein, salter, kolhydrater och EAA som jag fyller på med i olika tidsintervall. Sedan åker det ofta med en påse djungelvrål eller colanappar bara för att ha något att ta till när jag går ner i källaren och får en mental dipp under en ultratävling t.ex.😆

#styrkelabbet

Jag brukar vara bra på att stå stark i motgångar, men får ärligt erkänna att det pågår en liten kamp mot en känsla av uppgivenhet nu. Pandemin drar ut på tiden och jag vill bara få min vaccinspruta nu, så att jag på riktigt kan bidra till att få ett slut på detta. Struntar totalt i vilket vaccin och oroar mig inte över biverkningar. Största riskerna jag utsätter mig för är fortfarande helt klart i trafiken och åker jag på något så gör jag, precis som att jag kan få ett cancerbesked vilken dag som helst. Vaccinet verkar dock dröja till juni/juli för min del, så jag kan nog glömma tanken på vaccinpass och att få till ett träningsläger i Norge i sommar.

Det som också sänker mig är det kalla vädret då jag efter årsskiftet längtade och såg fram emot att få en varm och go vår. Det kom ett par varma dagar och sedan vände det till det kallaste klimat jag upplevt denna årstid i 13 år på västkusten. Alltså hade evolutionen avsett att jag skulle bo i 9 månader med mörker och kyla och 3 månader med värme, så borde jag väl ha varit totalt luden och ha massa päls eller? 😆

Tack och lov verkar köldproppen gå ur nu i helgen, men undrar om jag inte bosätter mig i ett varmare land framöver. Åtminstone 1-2 mån av året. Det är ju upp till mig att forma mitt liv och skapa det jag vill ha.

Som jag saknar känslan av att sitta lättklädd ute i vattnet vid en strand som här i Koh Mook 2013. Få beskåda den vackra solnedgången ihop med andra människor utan att någon har ansiktsmask eller mäter om avstånd hålles. Bara uppleva sinnesron av ljudet från vågbruset, känna det varma tidvattnet sila sanden mellan tårna våg för våg medan kvällsbrisen försiktigt smeker palmbladen. Just nu lever jag verkligen på minnen - och drömmar (som ska bli planer).

Sjunde passet med löpargruppen avklarades igår. Jösses vad fort det går, tyckte nyss vi drog igång vårens säsong och nu är vi mer än halvvägs. Vädret växlade från regn, hagel tidigare på dagen till att inför löprundan ordna en vacker solnedgång. Vi hade sjöutsikt nästan hela rundan och det var otroligt fridfullt i skogen med lite sjungande pippisar bara. Ännu en sådan där magiskt go kväll.

#trailrunningsweden #trslöpargrupper #trsgöteborghärryda

Tog en vilohelg träningsmässigt pga en elak smärta i vänster knä. Jag har upplevt något liknande för 12-13 år sedan och då var det någon broskbit som låg mot någon nerv, men det gav med sig av sig själv, så får se om det är något liknande nu eller vad det är som spökar. Var dock sugen på ett långsamt och försiktigt långpass idag, men vill heller inte riskera något innan morgondagens pass med löpargruppen. Har istället byggt som en galning på äventyrsbilen och stått som en banan inne i skåpbilen i timtals och jobbat med det tråkigaste i hela bygget - isolering och kondensskydd. Fönster och takfläkt är monterade och med lite tur så börjar jag klä väggarna med tyg nästa helg. Sedan är det bara att braka på med kabeldragning för el, montera innertaket, börja bygga solceller, lacka om kärran, bygga kök, säng, soffa, toalettbås, klädförvaring, hemmabio och lite till... antalet fritidstimmar som jag kommer "chilla" under maj månad blir nog lätträknade 😁. Å andra sidan det där med chilla är inte riktigt min grej 🤷‍♂️😁

Blickar fram till juni och lägger bevakning på några tävlingar för att se om något kan bli av då istället. Björnfrossa Ultramaraton lockar, likaså Granan Backyard Ultra. En ny tävling i Ramsvik verkar kul om den blir av och så Skatås Ryggar såklart som jag filmade lite här 2019. Ett lysande arrangemang med allt från parkeringslogistik, mat, banupplägg och atmosfär. Hoppet ligger till att restriktionerna lättar lite till juni/juli nu och att även om det kvarstår någon form av deltagartak, så att vi ändå kan få köra lite tävlingar med olika startgrupper etc. Som jag saknar och längtar till atmosfären.

#skatåsryggar #trailrunningsweden

Vecka 6 med fanska... kissemissen! Jag saknar och sörjer Sune massor och avlivningen och att se honom i ögonen var förjävligt. Tänkte ta ett år utan husdjur, men oj vad tyst det blev. Ziggy får bli ett nytt kapitel, men innebär helt galet mycket jobb. Vakta spisen, braskaminen osv. Vetskapen om att han är en attackmördargremlin mellan varven gör att jag törs inte vara hemifrån alltför många timmar heller, men han tycks mest vilja leva rövare när jag vill vara ostörd #kattlogik. Han har två lägen, 0% och 100%.

Jag har fått en del kommentarer om att han är en kopia av Sune och visst finns där en hel del estetiska likheter så som svart med vita tassar mm. Det är nog det enda. Jag sökte efter raserna Maine Coon och Norsk Skogkatt och ville inte ha en avlad katt och så dök han upp och kändes bara så rätt. Hans föräldrar har även Ragdoll i sig. Att det visade sig bli motsvarande färgpalett som Sune hade blev bara en slump. Det är också enda kopplingen. Sune finns kvar i tankarna till och från och kommer alltid vara saknad. Ziggy är ett nytt kapitel, ett nytt liv som ska formas och uppfostras.

Hittills har det gått bra med sele och promenader, han börjar även ställa om dygnsrytmen efter mig, men förstår fortfarande inte "nej" på riktigt. Jag har senaste dagarna fått lägga ner honom på sidan och säga NEJ medan jag håller honom mot golvet en stund just för att skapa insikten i att det är inte han som bestämmer, utan det finns gränser. Djur har sin hierarki och där behöver jag visa att jag är överst. Kommande 3-6 mån nu är där han formas som mest och där jag ser till att han blir en lugn och fin katt som inte klöser eller hoppar på eller är oberäknelig osv.

De flesta jag känner som ogillar katter är för att de tycker de attackerar i tid och otid. Vilket kattungar eller icke uppfostrade katter gör. Sune gjorde inte ett enda utfall mot en människa på 10 års tid och Ziggy kommer inte att få göra det heller. Discplin och respekt är bra grejjer.

Throwback till förra sommaren när jag tog dåvarande bygget av äventyrsbil till Idre för att provspringa delar av Järvens bana på Idre Fjällmaraton. Just den bilen var dock inte så rolig alls att köra med på skogsvägarna som bitvis var i riktigt dåligt skick, vilket föranledde att jag bytte bil och nu bygger på en annan plattform - men känslan när jag kom fram till Harundsjön (energi/vätskedepå på Järven) och parkerade för natten. Satte mig ute och grillade lite hamburgare som middag i kvällssolen. Sedan när kvällens kyla började krypa på, så gick jag in i vanen, startade bodelens värmare och lät bilen bli varm och go medan jag kollade på film innan det blev dags för en go nattsömn.

Bästa var dock att just på morgonen efter vakna just där och göra i ordning frukost, blicka ut över fjällsjön och veta att jag var mindre än 100 meter ifrån där Järvens bana passerar. Få ta på mig löparkläderna, kliva ut ur vanen och ta ett djupt andetag frisk fjälluft och bara bege mig ut. Där och då kändes allt jobb och alla pengar jag hade lagt ner på äventyrsbilen så j-a rätt.

Vi går nu in i maj månad och jag känner stressen öka då jag ligger en hel del efter i bygget på nya bilen, samtidigt som allt går dubbelt så fort eftersom jag kan utgå från erfarenheterna från första bygget. Jag ska försöka ta ut lite semester under maj månad och se om jag kan förlänga helger eller ta en hel vecka eller vad som för att få lite boost, men jag räknar redan nu ner till en smygpremiär kanske i Bohuslän eller Skåne och sedan minst en tur till fjälls i sommar.

#blioslagbar #idrefjällmaraton #trailrunningsweden #trailrunning #löpning #vanconversion #vanlife #vanlifesverige

Rekognoceringstur på lunchen med @lotta.saetre74 för att läsa in oss lite mer på nästa runda med löpargruppen. Jag har sprungit här innan, fast från andra hållet, så stora delar av rundan kände jag knappt igen mig. Kul hur annorlunda allt kan bli från andra hållet. Denna runda blir längst hittills för de två bakre löpargrupperna som brukar ta någon kilometer kortare än de två främre och detta blir även den mest utmanande rundan hittills med riktigt tekniska, knixiga "single track"-stigar och bitvis lite kuperat - men slingan är också riktigt, riktigt vacker. Det är på sådana här rundor som kroppen får sig en bra genomkörare med bålstyrka, spänst osv.

Jag har tagit ett par dagar med vila då jag dels fick någon ny knäsmärta i vänster knä tidigare i veckan, dels komiskt nog så i tisdags så när jag klev upp på morgonen, så trampade jag på en kattleksak och när jag hastigt böjde mig ner för att plocka upp den så svarade ryggen med ett ryggskott. Haha, underbart, bra timeing inför födelsedagen också. Bara att klappa ihop och checka in på ålderdomshemmet direkt. 😂

Ryggskottet märker jag dock inte ens av så länge jag är i rörelse, så det var goa 9 km i skogen idag. Jag klädde mig dock helt fel. De kalla nätterna med nollgradigt gör att skogarna fortfarande är kylslagna, medan i solen och lä så gassar det på rejält. Tshirt och löparjacka blev ett plagg för mycket idag.

Trevlig valborg på er!

Så mycket känslor runt mina måndagar numera. Tidigare var det mest "jaha, ny arbetsvecka" - nu är det pirr i magen, fokus, nervositet och mental förberedelse inför passet med löpargruppen på kvällen. Vilket jag höll på att försova mig ifrån haha! Jag fick dagens sista möte inställt och tänkte ta en 10-12 min powernap när klockan var 16. Vaknade 17:10 helt groggy och hade drömt att jag var kidnappad av ryssar som undrade vad jag hade med LIDL att göra? Eh jag handlar inte ens på LIDL? Att gå från DET läget till att stå redo som löpcoach 17:55 var kvällens stora utmaning för min del haha! Hur i hellerud fick min hjärna ihop det där?!

Hann inte ens brygga på kaffe, utan kastade i mig ett koffeinpiller istället och öste på med beta-alaninet i EAA-shaken för att vakna till liv (jag kommer skriva i ett separat inlägg om nutrition kopplat till löpning på trailrunningswedens blogg om på vad vetenskapen säger och varför jag drar i mig koffein + EAA + beta-alanin alls och inverkan på prestation samt förklara lite mer vad vetenskapen säger).

Blev en överlag fin kväll på underbara stigar och flera av deltagarna har sprungit i dessa områden innan - men bara på det preppade motionsspåret. Nu var vi ute på tokfina stigar efter sjökanten och en heeeeeeelt annan upplevelse än att köra runt på motionsspåret bara. Ännu en kväll där jag slås av att vi håller avstånd men ändå får växla lite ord, skratt, upplevelser. Som jag älskar dessa kvällar.

Ah mina stackars ben 😆. Trots att jag körde ett kortare backpass igår, så kändes det ändå av pga intensiteten. Sedan har jag suttit på huk i äventyrsbilen i timmar både igår och idag, så jag hade behövt vila benen idag - men behövde läsa in mig lite bättre på morgondagens pass med löpargruppen. Det var tunga ben från steg ett idag, så finns en risk att just min fartgrupp imorgon kommer ta det liiiiite lugnare än vanligt 😂. Dock som väldans ofta så kändes det bättre efter 6-7 km, det är precis som att kroppen ändå kommer igång efter ett tag. Jag ligger på kaloriunderskott nu, men ikväll ökar jag kolhydrater helt klart.

Jag kände att jag behövde få memorera terrängen och t.ex var jag ska bromsa gruppen (långa uppförsbackar eller t.ex. sträckor där vi springer precis vid klippkanten till vattnet). Det är en del psykologi när man tränar i grupp. Gruppdynamik kan vara magiskt och förmå folk att prestera långt över sina förväntningar, men den kan också stressa en mer ovan löpare till att begå misstag. Därav agerar jag som springer längst fram också bromskloss på vissa passager för att försäkra mig om att hela kedjan bromsar upp och för att slippa "dragspelslöpning".

Det blir en kanonfin runda iaf! Bitvis några halvt upptrampade stigar och lite obanat, men en stor del av löpningen blir på mysiga barrstigar och sjöutsikt utlovas. Fortfarande oroväckande torrt ute, det verkligen knastrar av torra kottar, grenar, gräs och barr under fötterna. Dock ska inte fötterna gå helt torrskodda imorgon, lite tvagning hör till!🤩😁

Facebook påminde mig om att det är 4 år sedan jag gjorde det första försöket att bestiga världens högsta berg. Jag kan inte med ord beskriva vad jag upplevde eller var med om egentligen, men jag bär med mig minnen som heter duga. Som att ligga i tältet i Everest Basecamp och vakna mitt i natten av ett först svagt muller och sedan ett dån som bara spred sig i marken. Även om de flyttat Everest BC efter den första katastrofen med lavinen som drog in rätt över basecamp, så är ändå nya stället mitt i en gryta där det går laviner runtom hela tiden. Tro mig, man ligger inte och tänker "jaja det är nog bara en liten lavin" där i tältet. Tvärtom så arbetar hjärnan frenetisk med att försöka avgöra vad sinnena tar in och avgöra om det är lugnt eller en fara. Eller känslan när man vaknar mitt i natten och hör ett gigantiskt istorn braka ihop i isfallet och krossa allt under sig och inser att just där passerade man dagen innan på väg till camp1. Var jag inte ödmjuk inför livet innan, så nog tog mig mina bergsäventyr mig till den ödmjukheten. Samtidigt så på bergen så är jag hela tiden beredd på det värsta och alert och förberedd. De största farorna jag har varit med om senare åren har dock varit på tjänsteresor med bilen till/från Linköping, där jag varit nära att bli prejjad av vägen av mobilsurfande förare mm. Om jag saknar Everest? Ja, lite, men inte mycket. Jag hade roligare på de andra bergen jag har bestigit där det inte var lika hypeat. Samtidigt så är jag en personlighet som ogillar att inte göra färdigt saker och ting. Jag är inte färdig med det berget.

[bild från mitt tält i BC, men man ser inte Everest här (vilket alla turister tror), utan berget framför är bara ett litet berg intill isfallet. Först efter att man klättrat genom isfallet och upp till C1 så ser man berget på riktigt, alternativt långt innan man kommer till Everest Basecamp eller från Kala Patthar)]

Jag har lite svårt för att göra saker och ting halvhjärtat, så att köra någon backutmaning idag utan att gå All In på de 2690 höjdmeter som jag ska köra på Järvens bana på Idre Fjällmaraton kändes fel. I skidbacken Bollekollen hade det tagit 5-6 timmar om jag öst på och det krockade lite med andra aktiviteter idag, samt att jag har lovat mig själv att fortsätta föreslagen linje med successiv progression för vadmuskeln. Samtidigt så var jag sugen på backträning idag och att göra de andra från löpargruppen som också körde idag lite sällskap iaf.

Under morgonkaffet landade idén om att mer fokusera på utförslöpning istället idag. Det visade sig vara en snilleblixt då det var riktigt stenigt och lerigt i liftgatan där vi fick tillåtelse att vara. Precis ett sådant underlag som kan få en att bli lite försiktig i utförslöpningen och precis ett sådant underlag jag kan förvänta mig i fjällen, inte minst om det regnat på lite.

Så jag körde mitt eget träningspass och tryckte på uppför med stavar och övade sedan på att släppa på mer utför. Så kul och att släppa på utför höjjer verkligen pulsen då det blir så mycket koordination av fötter och kropp! Inte en enda vurpa, däremot så gled mobiltelefonen ur mitt flipbälte och jag kunde ju ge mig tusan på att mobilfodralet dels öppnade sig, dels att telefonen landade med glaset neråt (och jag som tog bort skyddsplasten förra veckan). Bollekollen - min smartphone, 1-0

Jag nöjde mig med 300 höjdmeter och lade till lite löpintervaller på 10 höjdmeter i svagt uppförslut. Sådan där backe där mjölksyran smyger sig på vid varje repetition och backen bara känns brantare och brantare, hah. Blev ett lagomt pass på under en timme, så bra bangforthebuck.

Slutspurtar ännu en arbetsvecka. Nu har jag arbetat hemifrån på heltid i ett års tid och för första gången på 13 år har jag inte haft tjänsteresor till Linköping 1-2 ggr/v. Nog saknar jag lite fysiska möten eller som i förrgår då jag hade velat avtacka en arbetsgrupp genom att bjuda på smörgåstårta och just socialisera lite.

För min del så presterar jag dock enormt mycket bättre hemmavid. Arbetsplatsen är helt ok och åtminstone innan introduktionen av kattunge som försöker bita av kabeln till bildskärmen, så sitter jag helt ostörd. Att kunna ta en kopp kaffe ute i solen på altanen gör att jag faktiskt tar en bensträckare mellanåt och tar "rast", något som jag aldrig gör i vanliga fall.

Den stora vinsten är dock att istället för att hoppa i kostymen på morgonen, välja löparkläder och vara redo för ett pass på lunchen. Dra mig baklänges vad det har lyft min kreativitet och mentala förmåga under eftermiddagarna. Bara en liten löprunda ute i solen mitt på dagen och inte behöva eftersvettas i en kostym. Sedan har jag skog och natur precis utanför ytterdörren, så otroligt gott att bara ta en liten lunchpromenad som jag ska göra nu.

Något jag onekligen reflekterar över är hur mycket mer fritid jag har fått. Avsaknaden av tjänsteresor, både till Linköping men också kontoret här, har gett mig i snitt 8-10 timmar mer fritid varje vecka. Räknar jag på 8 timmar/v och säg 45 veckor, så är det 9 arbetsveckor - alltså typ dubbel sommarsemester - i mer fritid på ett år.

Det här har helt klart fått mig att reflektera och fundera på förändringar i livet även efter pandemin. Jag vet inte om det är åldern eller att mina föräldrar dog relativt unga, men jag värderar fritiden högre än någonsin tidigare nu. Därav är jag lite extra glad åt att det är just fredag idag och att det är blå himmel och sol 🤩. Trevlig helg bästa ni!

Är glad över att jag satte låga förväntningar för äventyr i år istället för att se drömmar grusas med tanke på hur pandemiläget ser ut. Jag smygdrömmer dock lite och längtar tillbaka till Himalaya och Nepal. Av alla ställen jag har varit på i världen och av allt jag sett och upplevt, så var det verkligen något speciellt med Nepal. Inte bara genom naturen och vyer så mäktiga att jag tappade hakan, utan hela kulturen, vänligheten hos folket, de gamla gummorna i tehusen, munkarna i sina tempel mm. Jag hoppas på att få återvända för något nytt äventyr och i ärlighetens namn så behöver inte berget vara högre än 6000 meter eller så. Nästa äventyr behöver varken vara ett tredje försök att bestiga Everest eller att ge mig på K2, utan nu efter pandemin och allt så känner jag att bara få komma ut och komma iväg kommer kännas som ett äventyr i sig. Att få något att drömma sig bort till, få känna pirret när det drar ihop sig och känslan av att "oj, nu är jag ju på väg!".

Allt pekar på ett återbesök till Nepal framöver, om inte i år, så nästa år. Det landet är så otroligt beroende av turismen i sig och många familjer där har det riktigt tufft nu, så jag ser fram emot att få besöka de där gummorna med sina tehus igen. Om någon har ett tips på ett kul berg att bestiga som inte är extremtekniskt, utan mer "mysigt" och under 8000 meter så hojta till.

[Filmsnutt från andra bestigningen av Lobuche east 6119m, som acklimatisering för andra försöket att bestiga Everest 2018]

#blioslagbar #everest #bergsklättring #bergsbestigning #mountaineering #sevensummits #outdoorlover #outdoor #trailpeter #adventure #alpinist #adventurelovers #äventyr #alpineclimbing #alpinklättring #adventureloverstravel

Feg - eller förnuftig? Jag experimenterar för stunden med min vadmuskel. Jag har helt klart en anatomisk förändring sedan muskelbristningen förra året. Det har gissningsvis blivit någon form av ärrbildning en bit djupare in i gastrocnemius eller där den binder in. Vissa dagar stramar det rätt så rejält och vissa pass får jag känning både i vaden och i hälsenan. Sedan sitter nog en del i psyket också - jag har aldrig tidigare varit så nojjig över minsta lilla känning under ett pass (alltså muskler blir trötta och det känns, men nu triggar det genast en tanke typ "vänta, vad var det där?!"). Därav har jag inte velat bara braka på med 45 km-distanser eller så och är försiktigt skeptisk till om jag ska köra på med helgens virtuella höjdmetertävling och nöta skidbacke.

Min plan har varit att försöka växla upp lite volym, fast på kortare distanser (under 15 km). Dels öka antalet pass lite försiktigt och nu denna vecka så lade jag medvetet ett pass tre dagar på raken för att se vad som händer när återhämtningen inte hinner fullbordas innan nästa pass. So far so good.

Jag försöker låta bli att stressas av att veckorna till Idre Fjällmaraton rullar på, men vet inte om jag är feg eller förnuftig ännu. Facit får jag i höst. Antingen är jag för otränad på långdistanser och failar totalt på Järven, eller så har jag lyckats göra en förnuftig stegring som stärkt vadmuskeln i rätt takt och står pall de 84 km som väntar.

Det här fascinerar mig. Ett enormt träd som väger massor och har slagit rot på en del av en klipphäll. En rejäl tall som slår rot i marken och växer är en sak, men här på en stengrund och så enormt hög? Tittar man på marken så är dock rötterna rejält utspridda över stenhällen, åt alla håll och kanter. Den kanske står stadigt där för att den grundat med ett bra nätverk trots kass mark?

Den fick iaf mig att tänka på att man kanske står väldans stark om man har ett bra nätverk runt sina rötter. Fina människor, fina personer, en bra social grund är kanske inte fel att stå på när det blåser hårdare vindar.

Utvalda filmer från youtube och vimeo (@trailpeter)

My Aconcagua Expedition (& summit) 2017

My Aconcagua Expedition (& summit) 2017

From the bottom to the top - my attempt to summit Everest 2017

From the bottom to the top - my attempt to summit Everest 2017

Trail running highlights - from my training week at Madeira

Trail running highlights - from my training week at Madeira

Summit of Aconcagua, 2017-01-05 | Go Pro Hero 5 Black

Summit of Aconcagua, 2017-01-05 | Go Pro Hero 5 Black