15 april, 2021

Turbulent start på året

4 januari, 2021

Definitionen av mitt drömboende

31 december, 2020

Årsreflektioner 2020

29 december, 2020

Husrenoveringen – som är avslutad

Nästa event: TBD!

Senaste inlägg på Instagram (@trailpeter)

Feg - eller förnuftig? Jag experimenterar för stunden med min vadmuskel. Jag har helt klart en anatomisk förändring sedan muskelbristningen förra året. Det har gissningsvis blivit någon form av ärrbildning en bit djupare in i gastrocnemius eller där den binder in. Vissa dagar stramar det rätt så rejält och vissa pass får jag känning både i vaden och i hälsenan. Sedan sitter nog en del i psyket också - jag har aldrig tidigare varit så nojjig över minsta lilla känning under ett pass (alltså muskler blir trötta och det känns, men nu triggar det genast en tanke typ "vänta, vad var det där?!"). Därav har jag inte velat bara braka på med 45 km-distanser eller så och är försiktigt skeptisk till om jag ska köra på med helgens virtuella höjdmetertävling och nöta skidbacke.

Min plan har varit att försöka växla upp lite volym, fast på kortare distanser (under 15 km). Dels öka antalet pass lite försiktigt och nu denna vecka så lade jag medvetet ett pass tre dagar på raken för att se vad som händer när återhämtningen inte hinner fullbordas innan nästa pass. So far so good.

Jag försöker låta bli att stressas av att veckorna till Idre Fjällmaraton rullar på, men vet inte om jag är feg eller förnuftig ännu. Facit får jag i höst. Antingen är jag för otränad på långdistanser och failar totalt på Järven, eller så har jag lyckats göra en förnuftig stegring som stärkt vadmuskeln i rätt takt och står pall de 84 km som väntar.

Det här fascinerar mig. Ett enormt träd som väger massor och har slagit rot på en del av en klipphäll. En rejäl tall som slår rot i marken och växer är en sak, men här på en stengrund och så enormt hög? Tittar man på marken så är dock rötterna rejält utspridda över stenhällen, åt alla håll och kanter. Den kanske står stadigt där för att den grundat med ett bra nätverk trots kass mark?

Den fick iaf mig att tänka på att man kanske står väldans stark om man har ett bra nätverk runt sina rötter. Fina människor, fina personer, en bra social grund är kanske inte fel att stå på när det blåser hårdare vindar.

Ännu en upptäckartur! Jag satte mig med kartan över ett naturreservat och ritade upp en slinga + lite obanade sträckor som jag ville testa och se om det kan vara något vi kan köra med löpargruppen (eller bara för egen del som träningsrunda). När jag kände mig nöjd så skapade jag en GPX-fil och förde över till min Suunto för att kunna navigera efter rutten.

Jag möttes av superfina torra, barrstigar, porlande bäckar, glittrande sjöar, koltrastar, fjärilar och orörd urgammal skog. Underbart! På slutet gick det lite sämre när min tänkta obanade sträcka blev alldeles för svårlöpt. Kuperad, sankmark och massor med kvistar, grenar och stockar på marken, så det tog alldeles för lång tid och blev inte alls som jag hade tänkt mig. Jag sprang förbi flera riktigt fina stigar under passet och då sprang jag in på dem bara en liten bit och sedan tillbaka till min tänkta rutt. På så vis kan jag titta hemma sedan var jag har varit och vilka stigar jag tassade in på, för att kanske planera om rutten och testa igen.

Ett par egenskaper i min personlighet kommer vara konstanta ner i graven och det är nyfikenheten, viljan att se och upptäcka nytt samt viljan att lära mig mer om typ massor.

I helgen valde jag att avstå från löpning och virtuella tävlingar och fokuserade istället på att få progress på konverteringen av skåpbil till äventyrsbil. Vädret i helgen blev extremt gynnsamt för att såga hål i plåten och montera fönster, takfläkt mm. Lite isolering kvarstår, därefter ska jag börja med ytbeklädnad, innertak mm och sedan börjar bygget av kök, soffa och säng samt börja dra el, montera solpaneler mm. Någon gång under maj månad ska bilen lackas om också. Målet är att få bilen tillräckligt klar för att rulla på ett träningsläger och upptäckarfärd till fjälls i sommar och mer långsiktigt är min tanke att köra till olika tävlingar och stanna någon dag extra kanske och utforska regionen eller bara kunna dra iväg en helg till något naturreservat och ha med mig mitt eget "basläger". Jag har ingen aning om ifall jag kommer att tycka om grejjen, men man vet ju inte förrän man provat, så det är bara att köra på och se om jag hinner få bilen tillräckligt klar till slutet av juni.

Bästa kvällen i år för min del! Inte nog med det sedvanliga måndagspasset med löpargruppen, utan dessutom första riktigt löpningen med perfekt sommarkänsla i den temperatur jag älskar som mest; strax under 20 grader (tror vi hade 16 grader när vi startade). Blir inte brutalvarmt och är perfekt för shorts och tshirt eller linne och man blir inte nerkyld om man måste dra ner på tempot eller stanna.

Det var otroligt stiltje i vildmarken runt Landvetter ikväll! Ingen vind och så lugnt i skogen, bara lite fågelsång. Så rofyllt! Det märktes på gruppen och blev nästan lite trolsk stämning när vi tassade runt på en hel del obanad terräng eller bara små knappt märkbara djurtrampade stråk. Sådan här löpning är bannemig som terapi, man tjongar in en insättning på måbra-kontot direkt.

Ikväll var det en väldans social stämning överlag, det kändes att pandemin har tröttat ut och många vill bara få umgås och bara få vara. Så gott ändå om vi kan sköta löpargruppen pandemisnyggt och öka det mentala välbefinnandet. För mig har löpargruppen varit typ det bästa som hänt under hela pandemin. Känns som att det fortfarande är så.

#trslöpargrupper #trsgöteborghärryda #trailrunningsweden

Blev en kortare runda idag för att reka inför nästa pass med löpargruppen, men jag gjorde lite intervallträning av det. Vissa sträckor kommer vara obanad terräng genom snårskog då vi tar oss från en stig till en annan. Lite för tätt med kvistar mm, så där kommer jag promenera eller jogga väldigt försiktigt med min fartgrupp och jag tog det lugnt här även idag. Däremot tryckte jag på lite mer där det var lättlöpt. Vissa stigar som de där barrstigarna i gröna mossklädda marker inbjuder verkligen till att springa snabbt. Älskar att fläska på så hjärtat verkligen får arbeta järnet. Så trots en runda som inte ens var 7 km, så är jag riktigt mör i benen för att jag tryckte på lite på vissa partier. Så gott!

Något jag kände på slutet när jag lade mig på 4:50-tempo sista biten upp till parkeringen var verkligen hur hamstrings kopplades in, baksida lår. Det är kanske den stora nackdelen jag ser sedan jag växlade över till traillöpning och långdistanslöpning och det är just att många pass blir med kortare löpsteg. Mer arbete med fram- och utsida lår samt vaderna, medan när jag trycker på så kopplas rumpa, baksida lår, höft och bålen in så mycket mer. Jag behöver tveklöst köra lite högfartspass för att inte tappa den typen av träning eller riskera att få en obalans i styrkan. Det är också så att det mest naturliga löpsteget för mig, hittar jag just när jag öser på med fart. Jag hinner aldrig tänka på fotisättning eller något, utan kroppen agerar bara på ett sätt som för mig snabbt framåt - invant för att kunna jaga ett byte, eller fly en fara.

Just därför även om jag är en upplevelselöpare som inte bryr mig så mycket om fart och prestation, så kommer jag ha lite ökat fokus på explosiv träning/sprintattacker, backattacker, löpskolning, fartlek och intervallträning.

Nästan tre timmars telefonsamtal med en vän som inte ens fyllt 45 och som pga obotelig cancer räknar ner till sin död, realistiskt inom 12 mån, optimistiskt inom 2 år.

Jag har blivit ombedd att dokumentera och skriva en bok, men vet inte om jag klarar av det ännu. Jag har lovat att följa med och parkerar givetvis de två andra böcker jag skriver på, men vet inte om jag fixar det. Om jag skulle lyckas få ihop något som publiceras, så är det isf rakt av alla intäkter till cancerfonden, men skriver jag något så blir det kanske mest för anhöriga och familj först och främst.

Tänk en timer som säger att du har ett år kvar, 365 dagar. Den tickar och räknar ner, sekund efter sekund. Vad vill du göra under denna tid? Medan du suger på den tanken, så har de sekundrarna eller minutrarna redan dragits bort. Kanske väntade du med att fundera på det tills "senare ikväll". Då är nästan en dag borta. Tick, tack - vad vill du göra med resten av livet? Timern fortsätter att ticka, den gör ingen paus, men har du aldrig innan hört en metronom innan så kommer din mentala sådan skapa ett ticktack som du aldrig någonsin kunnat föreställa dig.

Det som innan var en arbetsvecka, känns nu som en arbetstimme, eller arbetsminut. När andra pratade om sin sommarsemester, så inser du att det är din sista sommar du kommer uppleva någonsin. När andra pratar om nästa julafton, så vet du att det troligtvis är din sista.

Vill du leva som vanligt, bara fortsätta som nu? Eller ändra något? Äta mer gott? Dricka mer gott? Hångla mer? Resa mer? Spendera mera? Försonas med en gammal ovän? Sälja allt du äger och åka jorden runt? Säga något till ett gammalt ex? Besöka någon som betytt något mycket men som du inte umgåtts med på länge?

Jag kom inte på någon bra bild för detta, så tog bara ett foto jag plåtade på Gotland. Ta hand om er ni fina människor och ta hand om varandra. Rätt som det är så startar en sådan här timer för någon, men denne kanske inte ens vet om det, kanske någon i din närhet. Utgå inte från att vi alla blir gamla. Det blir inte alls vi.

Underbar kväll med löpargruppen (igen) och nästan alla var med (50 pers!)! Efter något dygn med snöfall, frost, hagel osv, så blev det uppehåll (vilket vi ledare givetvis hade bokat in) och en underbar kväll i skogen! Så gott att det är ljust hela passet och att vi kan se varandra både före och efter passet, det gör en del till gemenskapen att "träffa folk" nu under pandemin. Vi håller avstånd.

Kvällens bästa kommentar "när jag såg att det skulle vara vid Horsikan så tänkte jag åhnej, så mycket stenhällar - men denna runda var ju supermysig!". Ja, många parkerar här och springer rakt söderut på för all del fascinerande bergsgrund med spår av istiden, men det är också stenhårt underlag. Vi vek istället av och mixade ihop olika stigar och leder för så mycket ren stiglöpning som möjligt.

Deltagarna väljer själva vilken fartgrupp de vill köra med. Vissa väljer en lite lugnare grupp och socialiserar, pratar och umgås under passet. Andra utmanar sig själva lite mer och väljer en grupp som gör att de får kämpa på rejält. Jag är helt övertygad om att löpargruppen kommer att hjälpa en och annan att lyfta sin kondis i vår, trots att vi inte fokuserar ett dugg på prestation. Nyckelordet är kontinuitet; att varje måndagskväll 12v på raken lägga sig i en pulszon man kanske inte lägger sig i annars, men "följer med i" pga gruppen i sig, det kommer helt klart lyfta en del av deltagarna inför sommaren.

Jag kommer dock att stå för gruppens "blooper" i vår och det var nära att det blev just ikväll. Jag vänder mig ofta om och springer baklänges bara för att försöka se siste löpare i kedjan (vilket ikväll var svårt med 18 pers i min grupp och 40-50 meter kedja).

Precis när vi startade idag så vände jag mig om och sprang baklänges för att försöka se vilken deltagare som lade sig som siste man, men glömde bort att direkt efter parkeringen kommer en bäck och en liten spånge över. Precis när jag vände mig åt rätt håll igen, så såg jag spången i ögonvrån och fick bjuda på en sidledes saltomotar för att inte dratta ner i bäcken.😂

Jag kommer att dratta på öronen i vår när jag springer baklänges, den saken är klar. 😂

#trailrunningsweden #trslöpargrupper #trsgöteborghärryda

Frost, snö och kyla - en vår som tappade bort sig själv känns det som, men jag drömmer mig några veckor framåt. Snart kommer det varma, gröna, lummiga och härliga. Jag drömmer mig bort till att få köra alla goa tävlingar igen, även om jag är fortsatt försiktig med min optimism för i år. Jag drömmer om att få känna pulshöjningen i startfållan, uppleva gemenskapen på stigarna, få uppleva nya områden, träffa nya människor och knyta band med likasinnade. Jag bevakar nästan dagligen tävlingar som ännu inte är inställda i maj/juni och ser om någon tävling kommer att kunna genomföras covid19-anpassat ändå, bland annat Icebug Backyard trail här på mina favoritstigar i Jonseredsskogarna i maj. Som jag längtar till att få tävla igen.

Throwbackfilm från Icebug Backyard trail 2019.

#icebugbackyardtrail #icebugofficial #blioslagbar #trailrunning #löpning #löparglädje #trailpeter #ultralöpare #ultratraining #runforfun #ultratrail #rörelseinatur #outdoor #naturelover #trailrunningsweden #instarun #ultrarunner #jagspringer #movementinnature #traillöpning #älskalöpning

Jag möter så många olika slags underlag ute i terrängen. Helt obanad terräng, bara rätt ut i naturen. Eller ut på gungande blöta mossar och klafsiga myrmarker. Kanske upp på stenåsar med spår efter istiden, eller ut på tekniska stigar med mycket sten och rötter. Ibland är det preppade vandringsleder med många spångar eller så hittar jag ut i gamla hjulspår efter skogsmaskiner, skuttar efter en gammal fd kraftledningsgata eller hittar en sjö och följer stigar som fiskare trampat upp.

En löprunda i skogen kan verkligen vara så annorlunda mot en annan löprunda i skogen, trots likvärdig distans bara pga hur underlaget och terrängen är.

Mina absoluta favoritstigar är dock små "single track", enkelspåriga stigar upptrampade i barrskogar som har gallrats. Det är oftast otroligt grönt och lummigt av all mossa och barrstigarna är bara så mjuka och dämpar så gott. Jag blir nästan barnsligt förtjust och glad på sådana stigar! Vill bara hoppa, leka och dansa med naturen och får spring i benen som en skolpojke på väg hem för att börja sitt sommarlov 😁

Idag kom jag ut på partier med sådana heeelt underbara stigar när vi rekade nästnästa pass för vår löpargrupp.

Har du något sådant som gör dig bustokigt glad på en löprunda?

#trailrunning #löpning #löparglädje #trailpeter #ultralöpare #ultratraining #runforfun #ultratrail #rörelseinatur #outdoor #naturelover #trailrunningsweden #instarun #ultrarunner #jagspringer #movementinnature #traillöpning #älskalöpning #passionfortrail #trslöpargrupper #trsgöteborghärryda

Det här året verkar innehålla precis allt för min del förutom sjukdom (än så länge). Har iaf bestämt mig för att inte sälja huset just nu efter ett dygn med överläggning med mig själv.

Jag fick ett bud på mitt hus via en mäklare igår och ombads svara innan helgen om det kunde vara aktuellt. Tidig inflyttning önskvärt och eventuell visning önskades nu i helgen. Budet var över vad jag tror mig kunna få vid en försäljning överlag, så uppenbarligen var det en köpare på jakt efter något objekt just här och liknande mitt. Bostadsmarknaden är dock lite skruvad just nu.

Samtidigt som jag trivs helt ok i huset, så tycker jag det är väldans mycket arbete att som ensamstående äga ett hus med trädgård osv. Framför allt trädgården underskattade jag rejält när jag en gång i tiden köpte huset. Jag har mentalt funderat på att sälja huset och "hitta på något nytt" 2022. Jag personligen nyttjar bara en bråkdel av ytan idag, trots att huset är litet. Majoriteten av mitt sociala umgänge är ju dessutom utomhusträffar genom träning, grillkvällar eller annat. Jag skulle utan tvekan kunna "downsizea" till ett ännu mindre boende (och gärna en naturträdgård eller väldigt liten trädgård). Ett litet tiny house skulle vara helt underbart. Eller få köpa ett fristående garage med övervåning, ha gym + verkstad i garaget och en liten etta ovanpå bara med låga driftskostnader.

Om jag säljer huset och magasinerar mina prylar, var ska jag bo? Bara ta en skitlägenhet någonstans så länge i väntan på nästa steg? Flytta helt och hållet, dvs byta ort? Region? Det fick bli snabba sökningar på lägenheter, bostadsrätter och till och med tomter till salu. Jag landade dock i att jag avböjer just nu, men det blev en hel del att processa för att landa i ett beslut.

Hade planerat för ett riktigt gott träningspass efter jobbet, men en privat händelse sopade undan mattan för mig och jag inser att jag har ett par svåra privata beslut jag måste ta. Ni vet sådant där som man egentligen inte vill göra, men måste för ens bästa? Känslan när man inte egentligen vill, men måste. Som att vara höjdrädd, hänga i ett rep efter en klippkant med höjd som är tillräcklig för att bryta precis alla ben + kraniet vid ett fall - och så säger coachen "släpp taget om repet". Jag är höjdrädd deluxe, trots att jag varit fallskärmshoppare, klättrat höga berg, börjat på flygcertifikat osv. Jag är sjukt höjdrädd. När coachen sa till mig att släppa taget om repet och bara hänga fritt så kan jag säga att hela min kropp utsöndrade allt den kunde som om det vore det sista jag skulle göra i livet. Men så kommer nästa känsla - när jag väl hänger där, har släppt greppet och inser att det är lugnt. Tilliten. Förtroendet. Känslan av att det är helt ok att hänga utanför en klippvägg och allt är lugnt, som det ska vara, inga problem. OJ så go känsla. Ibland är det kanske bra att våga kasta sig ut i något läskigt och sedan se att det var ju hur lugnt som helst.

Jag inspireras av många av er, allt från väldigt duktiga atleter till hobbymotionärer till er som försöker er på något helt annat som inte är träningsrealterat. Jag får inspiration och motiveras av så många olika faktorer, men jag tilltalas av det där ärliga, genuina och äkta. Jag inspireras av er som kämpar för att uppnå drömmar och mål - oavsett hur små eller stora de är - och oavsett vad de innebär.

Ibland så blir jag fascinerad och det är när människor åstadkommer saker som jag har svårt att greppa att det ens är möjligt. Prestationer som är så långt ifrån min egen värld. T.ex. människor som är bara så otroligt starka och lyfter så tungt att jag bara häpnar. Eller som Ruth Chepngetichs nya världsrekord på halvmarathon i förrgår. 1:04:02. Ett tempo på i snitt 3:02 min per kilometer. Jag kan också springa med 3-tempo. I ca 100 meter. Sedan kippar jag efter andan i vad jag har upplevt som en maxsprint. Jag kan bara inte begripa hur man kan ha så hög fart i ett halvmarathon eller hålla det så länge som en timme. Det är för mig bara så mäktigt att det ens går att göra något sådant även om man lägger hela sitt liv på träning, optimering och utveckling. Det är så imponerande och fascinerande att jag knappt kan begripa det.

När jag vaknade i morse så översköljdes jag med känslor förknippade till gamla minnen. Det är rätt kyligt nattetid nu och frost på morgonkulan, men så fort solen tittar fram så kommer värmestrålningen. Jag fick en sådan flashback till mina bergsexpeditioner.

De där tidiga morgnarna eller nätterna då man ställer alarmet för att förflytta sig innan solen kommer upp för högt och ger sig ut i antingen becksvart mörker eller tidig soluppgång som ger nästan ett blåfärgat sken över all snö och is. Det är kallt, krispigt och snön knarrar när storskorna letar sig framåt. Varje utandning kyls ner av omgivningstemperaturen och fälls ut som rök framför ansiktet. Huden i ansiktet stramar lite väderbitet av den kalla och torra luften.

Sedan plötsligt kommer solen tillräckligt högt upp för att nå över bergskammen. Det går fort. Kylan trycks tillbaka av värmestrålningen och ansiktet börjar plötsligt kännas varmt när solstrålarna träffar den blottade huden. Det blåaktiga "filtret" över omgivningen avlägsnas och konturer av majestätiska bergstoppar skiner upp. Ögonen möts av något så otroligt vackert och storslaget var man än tittar och samtidigt som man känner sig så otroligt liten på jorden i sammanhanget, så känns livet där och då så otroligt stort.

[Fotat i Khumbu Icefall, på väg mot camp1 på Everest, 2018]

#blioslagbar #everest #bergsklättring #bergsbestigning #mountaineering #sevensummits #outdoorlover #outdoor #trailpeter #adventure #alpinist #adventurelovers #äventyr #alpineclimbing #alpinklättring #adventureloverstravel

Vilken go påskhelg jag fick till! Umgänge med härliga människor, träning, massor fixat i trädgården, flera framsteg på bygget på äventyrsbilen mm. Riktigt nöjd! Intressant är att jag var som ett mentalt vrak i torsdags. Otroligt trött efter allt jobb och alla händelser som inträffat i början av året. Jag trodde jag skulle sova/vila bort större delen av helgen, men istället har jag förutom i fredags eftermiddag varit hyperaktiv - och känner mig piggare än på länge. Att träning och natur laddar på den mentala energin finns det ju vetenskapliga belägg för, men uppenbarligen så för min del så gör även umgänge med fina människor, solljus och fokus på saker som verkar bra/roliga/för mig framåt mot mina mål och drömmar också bidra till att jag tankar på hjärnkontoret med ny energi. Önskar er alla en fin vecka!

90 min social mysjogg med både tvåbent och fyrbent sällskap på goa stigar runt Härskogen. Så gott! Rejäl skillnad på temperatur dock, riktigt varmt i gläntor dit solen letade sig, medan i skuggpartier eller vid lite vind från sjöarna, så var det betydligt kyligare. Lyckades inte helt undvika väglöpning, men tänk så många gånger jag sprungit på det hårdpackade motionsspåret eller den preppade delen av vildmarksleden som är grusad utan att veta om att det finns så många mysiga, mjuka skogstigar runtom Härskogen.

#blioslagbar #trailrunning #löpning #löparglädje #trailpeter #ultralöpare #ultratraining #runforfun #ultratrail #rörelseinatur #outdoor #naturelover #trailrunningsweden #instarun #ultrarunner #jagspringer #movementinnature #traillöpning #älskalöpning

Jag blev bränd på påskägget av samma person två år på raken, gah! Hatten av @springeline, du är grym! Vi sprang på delar av banan av Göteborg Trailrun och den banan är inget man skämtar bort. De flesta som sprungit i Lexby och Paradiset känner till höjdmeterna. Det är dock helt fantastiskt fina stigar, fin natur och galet go miljö och så nära Sveriges näst största stad. Jag kan varmt rekommendera både Paradiset och Lexby-lederna oavsett om du vill springa, gå eller bara upptäcka. Om min vadmuskel skärper till sig så ska jag köra ett provlöp på 44an på Göteborg Trailrun-tävlingen inom kort och kommer skriva ett utlåtande med betyg om vad jag tyckte om rundan.

Önskar er alla fina människor en Glad Påsk! För mig är långhelgen helt galet efterlängtad. Det har varit mycket som hänt detta år och jag har knappt hunnit med att landa i något, så ska få bli gott att åtminstone koppla bort jobbet i två dagar och få vårda mig själv lite. Givetvis med turer i naturen som idag. Naturen och traillöpningen har verkligen betytt enormt mycket för min hjärna nu i år för att orka med att hantera allt. En välbehövlig och nyttig "ventil". Nu tar jag efterlängtad Påsk!

Så helt galet, men för all del, upp med 180 laxar bara! Sjukt inspirerande.

#Repost @toshikis170j215
• • • • • •
-
box power clean & jerk 180kg

@blackships_choujin1

#ウエイトリフティングやろうぜ
#耐えて勝つ
#CHERANDKER

Jag fick en fråga om hur jag hittade till traillöpning och började fundera lite på när det var. Letade fram min gamla journal på Kolozzeum, ett webbforum som fortfarande lever, men som inte är lika aktivt längre eller lika ikoniskt som det var på den tiden. Jag har Kolozzeum att tacka för så otroligt mycket, inte bara pga kunskap jag fått därifrån eller att forumet gett mig mina absolut bästa vänner, utan för att det var sådan fantastisk gemenskap överlag och jag fick så mycket pepp av andra människor när jag med blygsamma steg började träna styrketräning en gång i tiden.

En kompis därifrån mr @niklaslandstrom som jag då inte hade träffat i person ännu, sprang Fjällräven Classic, 110 km från Nikkaluokta till Abisko på under 24 timmar och jag blev riktigt inspirerad. Både av bedriften och grejjen i sig. Nästan ett dygn med löpning i fjällvärld? Jag hade här överlag blivit lite smått förälskad i fjällvärlden och hade bestigit några berg i Sverige och Norge. Min satsning på Fjällräven Classic blev det som drog in mig på första stegen på att springa på stigar. Den stora omställningen kom sedan när jag pga en tråkig grej privat började söka en ny dröm att få kämpa för, och fick för mig att bestiga Kilimanjaro. Det skedde samma år. Här förstod jag synergieffekten med att på hemmaplan träna "i stökig terräng" och här någonstans så växte passionen för att springa på stigar fram på riktigt. Jag upptäckte framför allt en glädje i träningen som jag inte hade känt innan.

Det hela förstärktes när jag upptäckte vad roligt det var att besöka nya ställen och komma ut i naturen, samtidigt som jag faktiskt tränade under tiden. Att jag hade vansinnigt roligt och vände löpningen från att vara ett tråkigt "måste" till "jaa, jag vill ut!" blev hela vändningen. För mig var det att springa i skog och mark som skapade den där känslan av att verkligen njuta och ha skoj. En del skämtar om att man ser aldrig en löpare se glad ut - men joro, jag ler MASSOR numera när jag springer just i skog och mark.

Utvalda filmer från youtube och vimeo (@trailpeter)

My Aconcagua Expedition (& summit) 2017

My Aconcagua Expedition (& summit) 2017

From the bottom to the top - my attempt to summit Everest 2017

From the bottom to the top - my attempt to summit Everest 2017

Trail running highlights - from my training week at Madeira

Trail running highlights - from my training week at Madeira

Summit of Aconcagua, 2017-01-05 | Go Pro Hero 5 Black

Summit of Aconcagua, 2017-01-05 | Go Pro Hero 5 Black