19 september, 2021

Efter ett år till i huset.

19 september, 2021

Racerapport: Idre Fjällmaraton 2021, Järvens stig

24 juni, 2021

Äventyrsbilen tar form, men…

23 juni, 2021

Processen mot ett nytt boende

Nästa event: TBD!

Senaste inlägg på Instagram (@trailpeter)

Bestigningen av Kilimanjaro och safarin efteråt är klart topp tre på min upplevelselista. Jag hade tveklöst roligare än under båda försöken att bestiga Everest. Jag kan lätt rekommendera alla som gillar natur, upplevelser och "lagomäventyr" att göra den kombon. Kilimanjaro bestiger man genom vandring förutom ett litet parti scrambling om man går Machamerutten som är den vanligaste. Med scrambling avses att man måste använda händerna och klättra lite lätt, men det är bara för att ta sig uppför en liten bergvägg dag3. För all del så den som har extrem höjdrädsla ska inte titta ner, men tar man det bara lugnt och fokuserar på uppgiften så går det bra.

Däremot stör jag mig något extremt på alla som säger att det är lätt jogg upp till toppen bara. Det dör bara i snitt 10 personer/året på Kilimanjaro, däremot är mörkertalet stort över hur många som släpas/bärs ner med höjdsjuka. Många har anlitat oseriösa arrangörer som bara är ute efter pengarna och släpar ner turister som kräkt ner sig själva och är halvt medvetslösa. Utan acklimatisering för nästan 6000 meter, så åker man på AMS (altitude mountain sickness) som kan medföra HAPE/HACE (enkelt förklarat drunknar du i dina lungor, eller får en hjärna som sväller så mycket att du får årets hjärnblödning och dör om man inte tar sig ner i tid). Är man bara långsam på berget - som man ska vara - och acklimatiserar sig, så går det bra. Man bör dock ha så pass bra kondition att man inte flåsar för minsta lilla, för gör man det så kan man nog räkna med höjdsjuka redan vid 3500m.

Start i regnskog, sedan grönskande berg, sedan ovanför trädgräsen stenformationer och växter jag aldrig sett innan och till sist sten och glaciär (det som nu är kvar av glaciären). Soluppgången uppe på toppen med molnen kommer jag sent glömma.

Safarin efteråt blev en positiv överraskning! Jag måste bara tillbaka till Afrika för äventyr. Nästa år eller året därpå, siktar jag på att åka ner och bestiga Mount Kenya, Afrikas näst högsta berg och gärna med safari igen efteråt. Någon som ska med?

#blioslagbar #rörelseinatur #movementinnature #bergsklättring #bergsbestigning #mountaineering #sevensummits #outdoorlover #outdoor #trailpeter

Hah, vilken bild! Lera i ansiktet och nästan så man kan tro att jag har en biceps att dölja på armen, men precis allt satt som korvskinn efter två timmars lätt (ibland mindre lätt) regn. Vilken illusion! 😆
Jag kände mig dock stark rakt av under hela Göteborg Trailrun. Ett kvitto på att det fanns massor kvar att leverera den dagen jag bestämmer mig för att verkligen blåsa skiten ur mig (jag tog det ju medvetet väldigt lugnt med tanke på känningen i vadmuskel och hälsena och INTENSITET påverkar så mycket hur en fysisk prestation känns).

Så här ser jag ut iaf, åtminstone när jag mosar på i terrängen. 90% av mina inlägg kretsar mer kring vad jag ser och upplever än bilder på mitt ansikte. Det sistnämnda vet jag inte om det kan inspirera till så mycket, däremot inbillar jag mig att ser man vad jag möter i naturen och vilka upplevelser jag får, så kanske kan det inspirera fler till allt från träning till att bara ge sig ut i naturen till att skapa sina egna vardagsäventyr.

Så roligt att äntligen få köra tävlingar igen dock. Få umgås med folk före, efter och under loppen. Få medalj. Få känna gemenskapen. Detta är bland det roligaste jag vet i livet. Tack @goteborgtrailrun

#göteborgtrailrun #trailrunning #löpning #löparglädje #trailpeter #ultralöpare #ultratraining #runforfun #ultratrail #rörelseinatur #outdoor #naturelover #trailrunningsweden #instarun #ultrarunner #jagspringer #movementinnature #traillöpning #älskalöpning #passionfortrail

Jag brukar vara helt lyrisk på måndagar efter våra pass med löpargruppen, men det fråntogs lite ikväll då vi kom tillbaka för att finna minst tre inbrott i bilar. På en stor, allmän parkering till ett friluftsområde och i dagsljus. Jag är en sådan där kanske lite väl ödmjuk jäkel som tänker på "alla andra" först och som knappt orkar ta en konflikt om jag köper en bit dåligt kött i matvarubutiken. Det blir mest "jaja, orka, kommer en dag imorgon med". Ikväll brann dock proppskåpet helt. Har pratat med polisen (kudos till kontaktcentret som ringde tillbaka inom 10 min) men är mer nyfiken på vad kommunen svarar på vad de trygghetsskapande åtgärderna är för kommunens största port in till Göteborgs största friluftsområde - Delsjöområdet. Framför allt varför det inte ens finns en enda gatlykta där. Kunde inte låta bli att kontakta lokalpressen med. Även om busarna ikväll slog till i dagsljus, så är det ändå rätt så dåligt faktiskt att området inte ens är uppplyst kvällstid. All omtanke till er som blev drabbade ikväll, inte minst till Ulf som åkte på inbrott IGEN och hade det förra året med. Alltså jag saknar ord här, vet inte ens vad jag ska säga...

Bortsett från detta så var vår kväll magisk. Igen. Gemenskap. Skratt. Supermysiga stigar. Solnedgång över sjöar. Det VAR en fin kväll överlag. I gott sällskap. En del av mig vägrar låta buset förstöra kvällen. Mycket kan de försöka sno, men vår gemenskap i gruppen består bannemig. Och vi ska ha fortsatt skoj på kommande pass tillsammans.

Till morgonkaffet plöjde jag vetenskapliga artiklar om naturens inverkan på oss människor. Oj så mycket läsning! Man får skilja på korrelation och kausalitet, särskilt när det tas upp lägre risk för diabetes, cancer osv hos grupper som lever naturnära då så många andra faktorer spelar in som aktivitetsgrad, kost etc.

Det jag fann mest intressant var dock den breda forskningen runt vårt immunförsvar.

Att immunförsvaret stärks, pekade en japansk studie på och belyste att vi andas in fler negativa joner i naturen. Flera studier pekade istället på att naturen utsöndrar fytoncider som källa. Sedan hittade jag en bakterie jag aldrig hört talas om, Mycobacterium vaccae, som verkar finnas i jorden och som man rentav kan komma i kontakt med i trädgårdslandet. Studier på människor visade att den höjde serotoninproduktionen och på möss såg man ännu fler positiva effekter. Morgonkaffet tog slut när jag kom till studier över barn som leker mycket i naturen, det får bli morgonkaffet en annan dag...

Jag fastnade dock på detta citat från Ming Kuo bakom metastudien i Illinois; "One way to understand this relationship between nature, health, and the immune system, Kuo explains, is that exposure to nature switches the body into “rest and digest” mode, which is the opposite of the “fight or flight” mode. When the body is in “fight or flight” mode, it shuts down everything that is immediately nonessential, including the immune system. When we feel completely safe, our body devotes resources to long-term investments that lead to good health outcomes—growing, reproducing, and building the immune system,” Kuo said. “When we are in nature in that relaxed state, and our body knows that it’s safe, it invests resources toward the immune system.”"

Vetenskapen lämnar tyvärr många frågetecken, som t.ex. vilken exponeringsgrad som krävs för att få fysiska effekter. Dvs ger en löprunda i skogen något alls förutom ren konditionsträning, eller måste man lajva grävling?

Fascinerande iaf att jag för 10 år sedan inte hade kunnat föreställa mig att jag skulle börja älska styrketräning, löpning och natur. Idag är detta tre beståndsdelar av mitt liv jag inte vill vara utan.

Tog en liten mysrunda idag och bara övade in mig lite på passet vi ska springa med löpargruppen på måndag. Tycker det är skönt att känna igen mig vid korsningar och bara ryggmärgsmässigt ta rätt väg osv. Sådana här pass är dock bara så goa. Jag hade ingen som helst aning om hur snabbt eller långsamt jag sprang. Hade ingen tid att passa. Jag reagerade någon gång över att klockan signalerade "kilometer passerad", men kollade inte vilken kilometer. Jag bara lekte mig fram i terrängen, ibland lite snabbare, ibland lite långsammare. Ibland gick jag. Ibland fotade jag. 100% på känsla för vad som kändes rätt där och då.

Hade jag varit en bättre löpare om jag hade fortsatt springa som jag gjorde då jag var asfaltslöpare och körde uppföljning/målsättning på varje pass? Ja, tveklöst. Jag hade varit snabbare, bättre och hade slagit nya personliga rekordtider. Men vet ni vad, jag väljer faktiskt att vara en sämre och långsammare löpare, men ha roligt på nästan alla pass. Det är liksom aldrig en tröskel längre till att ge mig ut och springa. Inget tvång. Ingen press. Ingen ångest för att jag inte lyckades nå dagens målsättning med passet - eftersom jag nästan aldrig har en målsättning med passet. Däremot får jag ändå till tröskelträning, intervallträning, backträning osv - fast på ett mer lekfullt sätt. Vissa pass lägger jag mig bara i perfekt tröskelfart. Andra pass busar jag med naturen och får till perfekta korta- eller långa intervaller. Ibland känner jag bara för att trycka på rejält i backar, så väl uppför som nedför. Jag fortsätter att utvecklas som löpare således och det märks när jag springer 5 mil och känner mig fräschare nu mot för vad 5 km kändes i typ samma tempo för inte så många år sedan. Framför allt så har jag dock roligt. Tänk att jag för inte så många år sedan trodde att löpning verkligen var något man bara kunde hata och avsky.

#blioslagbar #trailrunning #löpning #löparglädje #trailpeter #ultralöpare #ultratraining #runforfun #ultratrail #rörelseinatur #outdoor #naturelover #trailrunningsweden #instarun #ultrarunner #jagspringer #movementinnature #traillöpning #älskalöpning

Jag befinner mig lite i ett slags vakuum för stunden. Första halvan av september bara dammade till och jag insåg i veckan att om tre månader närmar vi oss julhelg, puuh. Vilket fick mig att börja förbereda hus/trädgård för vintern, se över vinterlöputrustningen, leta garage för äventyrsvanen mm - men jag hamnade också i ett litet vakuum mentalt. Vad ska jag hitta på det som är kvar av det här året? Vad ska jag göra på julafton? Törs jag sikta på en utlandsresa eller får vi någon ny sablarns pandemivåg? Vad ska jag sikta på att göra under 2022?? Tävlingar? Bergsäventyr? Vilka direktiv får vi på jobbet efter pandemin och vad gör jag om det skiljer sig markant mot för nuvarande arbetssituation med distansarbete (som jag fullkomligen älskar)? Ska jag gå ner i arbetstid? Ska jag sälja huset och flytta? I sådana fall var? Är det dags för en större förändring i livet eller ska jag surfa vidare på nuvarande våg?

Ni vet känslan när livet rullar på i hundra knyck och man inte tar sig tid eller prioriterar att stanna upp och tar man fram en kompass så snurrar den bara runt som en propeller. Noll koll på var jag är på väg just nu. Tror jag ska packa en matsäck och vandra ut till någon fin utsiktsplats i helgen. Bara sitta en stund för mig själv. Andas. Tänka. Drömma. Reflektera. Med åldern har jag insett att sådant är nyttigt för mig.

(bild från en fantastisk höstpromenad i skärgården för några år sedan)

Jag är nu på jakt efter ett garage att hyra i vinter för äventyrsbilen @_darth.vander och helst i Härryda med omnejd om någon skulle råka ha någon kontakt eller kännedom om ett ställe. Stor fördel är om jag kan få husera i garaget och bygga inuti bilen till/från i vinter. Idag lämnade jag in kärran på verkstad för en rätt omfattande reparation, trots att bilen inte är äldre än 6 år. Dock, om allt går vägen, så täcker en begagnatförsäkring som jag fick vid köpet merparten av de nästan 40 000 kr som reparationen går på, puh. Jag sitter som på nålar nu kommande dygn för att se om allt går vägen eller om jag åker på en ekonomisk käftsmäll.

Själva bygget av kärran har försenats kraftigt i vår/sommar. Dels har min egen fritid varit begränsad, men det har också varit svårt att få tag på byggmaterial som t.ex. björkplywood till inredningen (jag väntar på en enda plywoodskiva just nu som beräknas ta 3-4 veckor att få hem). Allt grovjobb med bilen är gjort med isolering, montering av takfläkt och fönster, klädnad av innerväggar, värmesystem, batteribank och solceller osv. Jag har lackat om bilen (!) själv (fråga mig inte hur tusan jag vågade) och hjulen är uppgraderade till terränghjul. Kvar är dock att bygga vägg med dörr mellan bodel/förardel, köket ska färdigställas, vattensystem ska byggas för kök+utedusch, en del av lösningen för toaletten som ska bli utdragbar måste byggas, en innervägg vid sängen saknas och i den ska överskåp för kläder byggas, det riktiga golvet ska läggas och därefter ska kontrollpaneler för allt från dieselvärmare till vattenpump osv monteras med tillhörande eldragning. I förarutrymmet ska nya högtalare installeras och billjudet färdigställas.

Med andra ord är det tveklöst ett halvår kvar av byggjobb på kärran och mycket är avhängt på om jag kan bygga på den i vinter. Någon gång nästa sommar hoppas jag att mitt rullande trail- och äventyrshem är färdigt i en version 1.0.

Små stigar som inte är kända, få vet ens om dem. Spegelblanka tjärnar i skogen. Tystnad. Vindstilla. Atmosfären bryts temporärt när vi i vår SlowTrail-grupp susar förbi. Vi insuper amtosfären, ser sjöarna, känner in skogen. Vi kommer in i dalgångar med grönska och känner oss små på jorden mellan raviner och bäckar. Vi rör oss framåt i stökig terräng, över mossar, mellan berg och över stockar. Det är jobbigt, det är stökigt, men det är fantastiskt! Vi rör oss över, under, mellan och vid sidan av naturen i harmoni. Sedan får vi lite utförslöpning på en väg och når mål - där lite fika väntar. Vilken helt sagolik kväll!!

#trailrunningsweden #trslöpargrupper #trsgöteborghärryda

Mina äventyr har inte bara tagit mig till ställen jag aldrig hade kunnat tro att jag skulle få sätta min fot på. Det stannar heller inte vid alla härliga människor jag träffat eller alla spektakulära vyer över vår kära planet som mina ögon har fått skåda. Äventyren har desto mer utmanat mig själv och utvecklat min personlighet på så många plan.

Jag har genom åren kanske inte alltid haft det bästa självförtroendet, baserat på uppväxten, men på mina äventyr har jag inte haft något annat val än att tro och lita på mig själv. Det har liksom inte varit läge att stå på toppen av ett istorn och blicka 30 meter ner och börja tvivla på min förmåga eller person. Istället har jag fått lita på att jag har kontroll och förmåga. Att jag trots en portion höjdrädsla i ett luftigt läge, vet att det är okej att pulsen ökar och hjärtat bankar som aldrig förr. Tanken på rädsla byts ut i hjärnan till ett superfokus. Inte en enda tanke - åtminstone inte i min medvetna del av hjärnan - var upptagen med något annat än beräkningar av motorik och förflyttning. Avvägning av risker. Bedömningar av min kropps begränsningar i relation till terrängen.

Filmen är från andra försöket att bestiga Everest och på väg upp genom isfallet mot camp1. Jag ska ner från ett istorn och de första två sekunderna hörs det på min andning när jag växlar från en portion nervositet till fokus. Jag tittar ner i glaciärsprickan, tar djupare andetag och sedan gör jag det jag ska göra.

Jag är så tacksam för vad bergsäventyren har tillfört mitt liv och hur jag har utvecklats. Får jag välja ut EN enda sak jag skulle vilja få inspirera fler till att göra, så är det att få lämna komfortbubblan och våga prova på nya saker. Även om det verkar helt galet eller tokigt! Bara köööör! Gå den där kursen du har funderat på! Lär dig spela ett musikinstrument! Köp ett torp! Besök en spännande plats! Flytta till ett ny ort eller till ett nytt land! Byt jobbet du är less på eller omskola dig till något helt annat! Ta MC-kort! Prova på swimrun! Ställ upp som statist i en filminspelning! Kasta dig ut i det pirrande, nervösa och nästan lite okända - för oj vad vi människor kan utvecklas när vi lämnar vår lilla komfortbubbla.

Vi är nu inne på tredje säsongen med vår löpargrupp Trailrunning Sweden Göteborg-Härryda. Ikväll genomförde vi det 31a passet totalt och imorgon blir det pass nr32 då vi kör vår härliga SlowTrail-grupp. Nu ska jag kanske inte skriva så här, för då blir det väl snöstorm varenda pass från och med oktober, men jag tror vi bara har haft ett pass av alla dessa som det var busväder. Då var det regn/hårda vindar. Det är rätt galet flyt, detta är ändå västkusten som brukar bjuda på långa perioder med ruskväder. Nu är det mysigt att springa i regn också (som jag gjorde i flera timmar på tävlingen i lördags), men det blir en annan naturupplevelse med lite härlig solnedgång över gröna, mjuka mossar.

Ikväll bjöd vi ledare på fika efter turen, såväl hemmaodlade plommon och äpplen som en del kakverk som vi ledare bakat i helgen. Vi springer ju för upplevelsen, för att guida ut på stigar som deltagarna kanske inte ens känner till och vi springer för gemenskapen. Några stiftar bekantskap på våra pass och springer och pratar och uppdaterar varandra om vad som hänt senaste veckan. Någon annan hittar en ny löparkompis att köra egna pass ihop med. Några får tips om en tävling och bestämmer sig för att haka på (vi blir en hel hög med löpare som åker ner och gästar tävlingen @torekovbastad). Imorgon kör vi samma mysiga tur med slowtrailgänget och bjuder på lite gott efteråt då med såklart.

Jag tycker det är så kul att vi har deltagare som inte har tröttnat på varken oss ledare eller vårt upplägg, utan som är inne på tredje säsongen med oss och det är bannemig en ära att få vara med om att leda och arrangera detta ihop med @asaholmstrandollander, @trana_med_lotta och @trailbykidmark.

Tack alla ni deltagare som gör måndags- och tisdagskvällarna så goa!

#trailrunningsweden #trsgöteborghärryda #trslöpargrupper
@trailrunningswe

40 min innan start hade jag ännu inte bestämt mig för om jag skulle köra eller ej. Jag vill verkligen inte riva upp någon skada nu och inte fullgöra mitt uppdrag som löparcoach på måndag, men äh, jag hoppade i löparkläderna och åkte till start. Årets sämsta uppladdning dock, inte ens frukost och 0 planering😆. Snacka om spontanstart! Tack tävlingsrutinerna för att jag på fem minuter var startklar med nipplar tejpade, vattenflaskor fyllda med vatten/sportdryck, energigels lastade i västen osv.

Planen var att "förnuftspringa" idag. Jag var nästan säker på att vänster vadmuskel+hälsena skulle krångla och joro, det tog inte lång tid innan det stramade. Jag drog ner på tempot när jag fick känning och tog det dessutom extremt lugnt på cykelbanorna mm där jag normalt tempoväxlar till 4:45-tempo och öser på med lätt framfotalöpning. Idag bromsade jag istället och mysjoggade i 6:30-tempo på vägarna. Det regnade första 2 tim, men det svalkade bara gott. Dock var valet av VJ-skorna klockrent med tanke på hur blött och lerigt det var. Kände mig som en pansarvagnspotatis som bara malde på med larvfötter 😂.

Allt gick enligt plan och även detta lopp så kände jag mig pigg och stark med massor med krut kvar i benen vid mållinjen. Kul att se 4:15-tempo på klockan precis vid mål utan att ens känna ansträngning. Var nog klokt att jag valde 22an och inte 44km-banan dock, just med tanke på känningarna. Sedan så denna bana med många partier lervälling och 800 höjdmeter skojjar man inte bort.

Riktigt kul att så många jag inte träffat innan kom fram och hälsade! Både andra löpare och funktionärer. Jag fick ett par goa skratt både i målområdet och utefter banan. Bästa var när jag älgade ut från ett jäkla buskage ut på en asfaltsväg och möttes av "men är det inte trailpeter!!?" haha! Snacka om att visa upp sin bästa sida när man kommer med lera, snor och svett och brötar ut från terrängen 🤣. Tack för ett gott arrangemang!

#göteborgtrailrun #trailrunning #löpning #löparglädje #rörelseinatur #trailrunningsweden #movementinnature #traillöpning #älskalöpning #passionfortrail

Kvällens löprunda gick bra. Sprang turen jag ska köra med löpargruppen på måndag (om inget oförutsett inträffar). Ingen känning i vadmuskeln, men är ändå lite kluven inför helgen. Får fundera lite imorgon. Var ju bara 8,5 lugna kilometer ikväll och även om distansen på tävlingen bara är 22 km, så ptja, ökar jag farten lite, så sliter det ju mer.

Jag fick dock hur mycket spindelväv i ansiktet som helst idag och älgflugor ska vi inte prata om. Slutade räkna efter 30st. Nytt rekord i varje fall och det kommer nog att krypa på mig hela natten trots dusch. Livet som singel medelålders liksom... älgflugor är det enda som svärmar kring en samtidigt som man samlar spindelväv.😆

Känner ni onsdagsfeelingen?!😆 Fick lite flow på lunchrasten och var tvungen att spontandansa lite i 8000-metersutrustningen. 🤷‍♂️😁

Har börjat kika på lite olika berg att bestiga nästa år. Har flera förslag på allt från ett tredje försök på Everest till Manaslu, men nu har det gått några år sedan jag var på en bergstopp och jag brukar säga att man blir bra på det man gör ofta/regelbundet. Att direkt gå på ett 8000-metersberg härnäst känns lite vanskligt, så jag funderar på att bara bestiga en lite enklare topp på 6-7000 meters höjd härnäst och få bli "varm i kläderna" klättermässigt igen. Det är också en ekonomisk fråga, just nu är det inte läge att lägga ut flera hundra tusen på en bergsexpedition innan jag vet hur jag ska göra med hus/boende/ev flytt mm. I vinter återupptar jag dock träningen för bergen på nytt. Jag måste fräscha upp att binda knopar och generellt träna klättring igen. Apropå varm i kläderna så kan jag säga att dundräkten skojjar man inte bort, jag kan knappt ha den på mig i mer än 5 minuter här på hemmaplan innan jag börjar få värmeslag i den 😆.

#blioslagbar #everest #bergsklättring #bergsbestigning #mountaineering #sevensummits #outdoorlover #outdoor #trailpeter #adventure #alpinist #adventurelovers #äventyr #alpineclimbing #alpinklättring

Fler highlights från Järven 84 km Idre Fjällmaraton

Fler highlights från Järven 84 km Idre Fjällmaraton

Kan en seg rygg skapa ont i en hälsena? JA! Rygg, höft, fram- och baksida lår - dessa små filurer kan stå bakom en "skada" på en hälsena eller vad. Jag körde ryggövningar idag för mobilitet och jösses vad stel jag var. Jag kan dra ett tungt lyft i marklyft, men det är inte samma sak som att ryggen är mobil i sidled. Att vara stark är inte ekvivalent med att vara rörlig. Drar jag 170 kg marklyft och springer en mil så kan jag fortfarande vara rörlig som en torktumlare. Hur tråkigt det än är så ska jag lägga lite kärlek men på övningar som öppnar upp rygg och höfter mest.

Beslutade att stå över kvällens pass med löpargruppen, men usch vilken ångest. Avskyr att inte fullfölja ett åtagande. Fick bli 90 min alternativ träning.

När jag växte upp trodde jag att stretching töjde ut en muskel så den blev längre och mer rörlig. Det finns dock inga vetenskapliga belägg för det. Någon enstaka procent möjligen, men nej, stretching drar inte ut muskelfibrerna.

Däremot visar vetenskapen på att hjärnan talar om hur långt eller kort du kan röra en muskel. Därav kan en nykter person vara "vig" som en torktumlare och på fyllan fälla ut en spagat utan problem.

Metastudie 2015; "Considering the small-to-moderate changes immediately after stretching and the study limitations, stretching within a warm-up that includes additional poststretching dynamic activity is recommended for reducing muscle injuries and increasing joint ROM with inconsequential effects on subsequent athletic performance."

Påtaglig skadebyggande effekt ändå från den studien.

Jag har inte hittat (ännu) någon studie på motsatta fenomenet, men låt säga att hjärnan har läst in att jag skadade vänster ena vadmuskel förra året. Det kan alltså vara så att det inte är muskeln i sig jag måste träna/stretcha, utan att få hjärnan att släppa smärtsignalerna från muskeln vid ett visst tillfälle (hjärnan samlar in massor med info, "proprioception"). Vi vet bannemig fortfarande för lite om hur vi fungerar.

Gårdagens "reflektion i sängen innan nattsömnen" blev att "skadelarmet" tyvärr lyser rött igen. Knät som fick för sig att börja bli instabilt i Idre, är jag positiv till. Ingen som helst känning efter Idre och det ska bara bli lite styrketräningskärlek (knäböj, benspark etc) så ordnar det upp sig förhoppningsvis.

Däremot så kände jag av förra årets muskelbristning i vaden när jag sprang på myren i Idre. Särskilt när jag trampade ner i myren på sina ställen och foten sögs fast och vaden sträcktes ut rejält. När jag sedan körde med löpargruppen förra måndagen, så var hälsenorna lite slitna och dagen efter fick jag halta med stödlinda. Det släppte dock i veckan och jag kände mig superfräsch inför tävlingen i helgen, men under tävlingen så kom flertalet otrevliga hugg i vaden igen och igår ett dygn efter loppet så var hälsenan körd igen. På nytt stödlinda och halt. Killgissar jag så hänger det ihop då vadmusklerna binder in ner i hälsenan.

Så sjukt frustrerande dock. Huvudet bara vill springa massor och jag känner mig liksom stark i kroppen överlag.

Jag har dock flera gånger tidigare i år upplevt en stram känsla i vadmuskeln, inte minst om jag varit stillasittandes länge i bil eller på jobbet. Är rörligheten begränsad sedan skadan förra året, så ökar det såklart risken för mindre bristningar i hälsena samt där Gastrocnemius binder in.

Jag tog beslut idag på lunchen att köra fokus på rehab/prehab nu några dagar, ta en lugn och fin testrunda senare i veckan samt överväga att ställa in resten av tävlingarna i år om det behövs och mest fokusera på att bara springa med löpargruppen (som inte sliter lika hårt som när jag vill blåsa på under en tävling). Sedan försöka tänka långsiktigt, även om jag vill tävla precis ALLT som bara går nu när det är de mest tävlingsintensiva månaderna på hela året.

Var köper man tålamod på burk?

Min racerapport från löparfesten på Salming Idre Fjällmaraton finns nu publicerad på Trailrunningsweden.se. Har fn lite problem med att bädda in youtubevideon där, men 2,5 minuters highlights från Järvens bana fram till Harundsjön finns publicerat i min youtubekanal Trailpeter. Vilken morgon vi fick! Jag hade dock problem med kondens på kameran där i nattens kyla, så mycket av det jag filmade i gryningen blev suddigt. Nåväl, håll till godo med några highlights! Vilken morgon vi "Järvar" fick!

#järvensstig #enelakjävel #blioslagbar #idrefjällmaraton

Bakslag och framsteg. Idag sprang jag ett mysigt litet traillopp på 16 km för ett gott syfte. Deltagaravgiften går till forskning om Epidermolysis Bullosa som är sjukdomar som ofta bildar blåsor i hud och slemhinnor. En sjukdom man föds med och där det idag inte finns botemedel. All heder till er som kämpar med detta dag ut och dag in.

Tävlingen gick på flera av mina favvostigar i Partille och vädret var fantastiskt. Min kropp överraskade mig och kändes urstark. Idag ville jag springa FORT! Jag bromsade mig flera gånger när jag såg 4:35/4:45-tempo på klockan.

Tyvärr så protesterade min vänstra vadmuskel igen. Jag fick 7-8 riktigt otäcka hugg och fick både stanna, massera och promenera direkt efter. Vadmuskeln har ju fått mer träningsvolym denna vecka än någonsin innan sedan skadan, så det kan vara en orsak, men jag reflekterade på hemvägen över att så fort det blir grusväg och asfalt så växlar jag upp på en helt sjuk framfotalöpning. Jag blir lätt i steget, men lägger också enormt mycket belastning på vaderna. Det var också på dessa transportsträckor som flera av huggen kom.

Lite synd att jag inte kunde blåsa ur mig totalt. Som formen kändes idag så hade jag velat gå för ett personligt rekord på distansen och tömt mig så jag stupat på mållinjen. Å andra sidan, vad är en känning i en vadmuskel kontra en obotlig hudsjukdom 🤷‍♂️. I knät kände jag inget. Så gott!

Kul att träffa nya människor också och en och annan följare här från instagram. Blir så glad när trevliga människor kommer fram och hälsar! ❤

#trailrunningsweden #trailrunning #löpning

Utvalda filmer från youtube och vimeo (@trailpeter)

My Aconcagua Expedition (& summit) 2017

My Aconcagua Expedition (& summit) 2017

From the bottom to the top - my attempt to summit Everest 2017

From the bottom to the top - my attempt to summit Everest 2017

Trail running highlights - from my training week at Madeira

Trail running highlights - from my training week at Madeira

Summit of Aconcagua, 2017-01-05 | Go Pro Hero 5 Black

Summit of Aconcagua, 2017-01-05 | Go Pro Hero 5 Black