7 januari, 2023

Sociala medier, bloggen mm

7 januari, 2023

Mina misstag med huset – och framtid?

29 december, 2022

Så. Trött. På. Huset.

22 december, 2022

Paus som löparcoach

Nästa event: TBD

Senaste inlägg på Instagram (@trailpeter)

Idag har jag verkligen haft en struldag där allt har gått sönder eller misslyckats, ackompanjerat av en enveten huvudvärk (jag har aldrig värktabletter hemma heller eftersom jag sällan använder). Skulle ha gjort mig själv en god gärning med att aldrig ha lämnat sängen i morse, hah 😄. Nåja, har haft bra flow i två veckor, så lite skitdagar behövs kanske som balans.

Jag hade verkligen behövt en njutspringarrunda i dagsljus idag men det gick inte ihop med logistiken mellan tjänsteresor och kvällsträningen nu fick bli en kortis bara. När jag ska köra bil 60 mil dagen efter, så vill jag verkligen försöka få så god nattsömn som möjligt innan och tränar jag för hårt/för länge, så blir jag uppvarvad i flera timmar efteråt. Det verka kvitta om det är löpning eller styrketräning, jag blir liksom speedad deluxe.

Samtidigt ville jag få blåsa ur hjärnan lite, så drog på mig löparskorna, tände pannlampan och stack ut i skogen utanför husknuten. Värmde upp 1 km och sedan lekte jag med lite tempoökningar bara och sprang hem igen. Träningsmässigt noll nytta, men jag tog stora kliv och lät benmusklerna få arbeta lite, fick lite flås och lät pulsen gå upp i zon3 ett par gånger. Frisk luft + "lagom aktivering" får avsluta denna dag. Med dagens facit var jag dock helt övertygad om att jag skulle halka på en rot, skalla en tall och plantera hela övre tandraden i barken, men löprundan var det enda som inte blev en katastrof idag 😆.

När 1+1 blir typ 500. Efter två rekarrundor i skogarna norr om Lerum, så hade jag nu fått en känsla för vad som kunde bli en superhärlig runda, men jag var lite osäker på en sista knorr som jag ritade upp på kartan idag. Knorren visade sig vara precis så underbar som jag hade önskat och verkade vara en gammal "bortglömd" led med rester av ledmarkeringar på träd. Vilken jädrans favoritrunda! 99% stiglöpning på riktigt, bara en liten grusvägssnutt på slutet ner till där vi parkerat. En runda som verkligen levererade olika sorters natur och underlag. Nu har jag en ny favoritrunda som jag gärna guidar på om någon vill haka på.

Eftersom jag ligger på konstant kaloriunderskott nu, så kommer min återhämtning att vara lidande vilket jag kände i benen i morse. Jag har dock mina ess i rockärmen, så jag preppade innan passet med EAA+sportdryck, extra mycket beta-alanin och en koffeintablett utöver mina redan tre koppar kaffe. Förutom i uppförsbackar så flöt det på fint på passet. En hel del supergoa sträckor med svagt utförslut och "flowstigar" där man bara kunde fälla ut armarna och typ flyga efter stigen. Jag verkligen älskar när man bara liksom svävar efter mossgröna stigar helt utan ansträngning. Låg puls, lugna andetag och liksom bara flyter med i naturen.

Störtrolig social löprunda med Jonas och hunden Nancy och nu är vi med i utlottningen av priser från Idre Fjällmaratons prissponsor Idre Fjäll med. Idag ger jag mig själv betyg 10 av 10 för att jag är en förjävla bra stigfinnare ✌️.

#blioslagbar #trailrunning #löpning #löparglädje #trailpeter #ultralöpare #ultratraining #runforfun #ultratrail #rörelseinatur #outdoor #naturelover #trailrunningsweden #instarun #ultrarunner #jagspringer #movementinnature #traillöpning #älskalöpning

Yaaaay! Äntligen upplevelse- och upptäckarlöpning igen! Bästa träningen jag vet där jag totalt mindfuckar mig själv med nyfikenhet, spänning, naturupplevelser osv. Jag hade tidigare sett på en karta att det fanns två tjärnar jag ville ta en titt på, så jag ritade upp en rutt på kartan, förde över till telefonen och stack ut på upptäckartur. Jag vet aldrig skicket på nya stigar, utan det blir alltid en happening. Om det ens finns en stig i verkligheten, ibland är det "det var en gång"-historia osv. Första överraskningen var det som på kartan var "stig" som i sin tur var en gammal skogstraktorväg, lättsprungen nu vintertid, men sådär rolig sommartid. Jag kom även ut på lite för många partier med grovkross/grusväg också och tjärnarna var inte mycket att se. Tänkte det kunde vara en "njutgloplats", men det var det inte. Däremot på hemvägen kom jag in på kanonstigar, så nu har jag inspiration för att sy ihop en kanonrunda på småstigar runt Häcksjön.

Jag ångrade först att jag inte tog dubbade skor för det var bra fruset i naturen efter nattens minusgrader, men det gick bra. Förutom på en klipphäll där jag inte tänkte mig för och plötsligt gled med hälarna på blankis samtidigt som jag flaxade med armarna och vrålade som en Brontosarius under parningslek (ja ni vet ljudet) 😆. Satt det någon jägare på pass i närheten, så behövde denne garanterat kalsongbyte efter det 😆.

Dagens "ajabaja" till mig själv får dock bli att jag inte tog med en pannlampa som säkerhetsutrustning. Hur mycket sol jag än hade i nyllet på löprundan, så märkte jag på slutet hur snabbt det började skymma och när jag kom tillbaka till bilen så hade jag inte mer än max 35-40 minuter till godo med dagsljus. Det är inte mycket till tid om jag hade råkat stuka foten längst bort ute i terrängen.

Bästa starten på helgen iaf, yay! 🙏💪❤️
Trevlig helg!

#trailrunningsweden #trailrunning #löpning #löparglädje #trailpeter #ultralöpare #ultratraining #runforfun #ultratrail #rörelseinatur #outdoor #naturelover #trailrunningsweden #instarun #ultrarunner #jagspringer #movementinnature #traillöpning #älskalöpning #passionfortrail

55 minuter lunchrast och jag bara villhövde dagsljus + skogstig. 10 min bilkörning, 25 min hopp och lek i naturen, 10 min tillbaka för att sleva i en matlåda på 5 min och förbereda för nästa jobbmöte på 5 min, yay. Jag fick en portion av friska sjövindar, sjöutsikt, små skogsbäckar, hittade nya stigar att springa på, hejjade på en polispatrull och massa annat. Perfekt spenderad lunchrast 🙏. Ordet tacksam ska in på dagens lodrät sju.

Starten på 2023 summeras "förvirrande" för min del. Jag drog i handbromsen i december för att "rida ut vintern" och se vad elräkningar mm skulle bli. Reserverade 30 000 kr, men tack och lov hejdade sig de skenande priserna lite och januari har varit oförskämt mild temperaturmässigt. Får se vad februari levererar innan vi tar sikte på våren.

Jag famlar dock i blindo känns det som, helt utan målsättning för 2023 ännu. Utan mål i livet är jag en sopa. Det självklara målet jag hade var en ny tävling som tyvärr blev fullbokad i ett nafs och nu är jag så oviss.

Tyvärr verkar det inte bli något Swedish Alpine Ultra i år heller. Känns som om Roland har tappat suget för att anordna det, annars hade det varit givet. Jag har en speciell relation till det där, typ helt ensam på fjället i över 17-18 timmar helt utan support. Ingen publik, inga energidepåer, inte en enda annan löpare i sikte sedan jag passerat Kebnekaise osv. Bara jag, mitt pannben och stenig fjällterräng i 11 mil.

Sedan har jag blivit kontaktad i omgångar av vänner som vill ha med mig på bergsexpedition igen. Jag är glad att jag inte hakade på till Manaslu i höstas, även om dödens zon, 8156 meter och världens åttonde högsta berg lockar. Nu blev ju enorma snömängder, laviner och inställda expeditioner där förra året. Jag känner dock att jag egentligen skulle vilja växla ner till ett berg på "bara" 6000-6500m för att bli varm i kläderna igen. Samtidigt alltid kul att klättra med kompisar och de försöker locka mig till ett berg på över 7000m i höst. Något jag behöver ta ställning till inom kort och i sådana fall påbörja stenhård träning inför det.

Jag känner mig otroligt förvirrad för stunden iaf. Ena sekunden funderar jag på fjällvandring i Norge i sommar och klurar på vandringskompis, andra sekunden funderar jag på träningsupplägg för bergsexpedition och tredje sekunden så kollar jag på youtubefilmer från lopp runt alperna och om jag kan hitta en tävling med målsättning där. Hoppas verkligen jag kan landa i lite beslut inom kort och få börja staka ut exakt hur jag ska försöka göra år 2023 till ett kalasroligt år.

I helgen prioriterade jag medvetet bort löpningen för annat och hade planerat för lunchlöpning igår istället. Både det och backupplanen med lunchlöpning idag istället sket sig pga jobbstrul. Plan C blev att bara ge mig ut i mörkret och köra lite backintervaller ikväll. På med pannlampan och ut ensam i min mörka, lite dimmiga skog i backyarden.

Har haft lite lägre löpvolym senaste tiden och växlat in lite mer styrketräning, så kände mig nästan lite nervös inför kvällens pass och tänkte hur jobbigt det skulle bli, men OJ så pigg och stark kroppen kändes! Vem sa att vila var något dåligt?! Jag minns inte ens när kroppen kändes så här stark senast!

Jag valde min "nötarbacke" som inte har så många höjdmeter, utan det är mer en svagt uppåtlutande backe på 200 meters distans. Mitt mål med denna backe har varit att just träna mig på att "nöta" den med bra löpekonomi och utan att dra på mig mjölksyra eller "vägga" på toppen så man måste stanna liksom, utan just öva på att bli bättre på att se backen som "en platt sträcka" som jag inte tänker på. Första målet har varit 10 repetitioner och det gick superenkelt ikväll, lugnt och kontrollerat med pulsen som stegrade först sista repetitionen. Nu är jag färdig med denna backe på kroppsvikt, nytt mål är 10 repetitioner med viktväst vilket innebär att jag kommer att förflytta nästan 100 kg fysisk massa. Jag har även hittat ett annat träningspass jag vill köra i min backyard och det är ett cross-spår med massa sand i. Där ska jag köra fartlek med sprintattacker någon kväll (hjärtknäckarpass).

För övrigt så klädde jag mig för varmt ikväll med löpartights, armvärmare och jacka. Det var på riktigt shorts och tshirtväder, möjligen med armvärmare, men vantar och annat behövdes inte. Snart dags att parkera vinterlöparkläderna där de hör hemma - i garderoben - och springa med shorts och linne igen, yaaaaaaay!

Shiiiit, vilket mentalt flow jag är i nu. Skippade dagens planerade löprunda (den utlovade solen uteblev ju ändå) till förmån för All-In-bygge på äventyrsbilen. Snart uppe i tretton timmars arbete idag och jag är inte färdig ännu nu kl 22. Sedan i torsdags kväll har jag varit "on fire" mentalt. Inte nog med helt sjukt mycket energi, utan kreativiteten är maxad och det bara sprutar ut idéer ur mitt huvud. Minsta lilla problemlösning går lätt som en plätt, så lika bra att ta tillvara på det mentala flowet. Lustigt ändå hur det kan variera så mycket från dag till dag.

Jag har de senaste åren insett att jag förutom traillöpning, natur, äventyr, katter osv mår också bra mentalt av att få skapa saker och ting med händerna. På mitt jobb kan jag spendera en hel arbetsdag med att sitta på en stol rätt upp och ner och det enda jag jobbar med är hjärnan med hjälp av tangentbord, mus, headset och truten. Jag ställs inför alla möjliga klurigheter och problem som måste lösas, men det är en sak att hantera "digital" problemlösning och en helt annan när det är något mera "hands on". Lite som att jämföra att spela Tetris kontra bygga med Lego. Det är bara något som stimulerar mig när jag får skapa något med händerna och se/känna att det fungerar sedan.

Så det är bara att inse att när jag är klar med äventyrsbilen, så väntar nya projekt. Blir det renovering av en fjällstuga i nästa steg månne?

[bild från Flatruet förra sommaren]

Kvällens pass delade jag in i delmål. Först "uppför backen" sedan "dubbleringen" av första. Målet var 12st, så nästa delmål blev en tredjedel, dvs 4st. Därifrån var det bara två kvar till "halvvägs". Min hjärna fungerar så annorlunda om jag fokuserar på "delmål i närtid".

(jag lyckades dock inte applicera det på de norska intervallerna jag testade på löpband, men min hjärna är inte skapt för att springa på löpband där i praktiken inget händer mer än att stirra på några siffror på en display - blir så rastlös så jag får panik)

Delmål gäller dock till våren! Nu! Är ingen vintermänniska (vinter här är regn, mörker, attackshockkanonsnöpanik ett dygn och snöskottningshelvete, sedan regn, mörker osv igen - repeat).

Löprundor med naturen i vinterskrud är SÅ vackra (och fästing/myggfria), men jag saknar "livet" i naturen. Jag saknar dofterna, doften av skog, känslan av liv. Jag saknar blomster, vitsippor, blåbär. Jag saknar fågelkvitter och de underbara kolstrastarnas symfoni. Jag saknar att stanna upp för att se en söt fjäril lätta sina vingar och dra ut i sin frihet.

Jag undrar alltid hur fjärilen tänker. Den har sådan frihet, lättar sina vingar från att ha vilat på ett blad och bara seglar ut. Inga "08-17-jobb" eller "skatt och pension" att tänka på. Den bara lättar, lyfter och ger sig ut i friheten och styr sin kos.

Naturen nu vintertid kan vara vacker, men för mig känns den kall, mörk, död och vilande. Jag tappar alltid humör, energi och motivation denna årstid med.

Delmålen nu är redräkningen till våren. Vecka för vecka, dag för dag, jag firar allt. Snart doftar skogen åter och jag får skutta på stigarna med söta fjärilar dansandes omkring mig på nytt.

#blioslagbar #trailrunning #löpning #löparglädje #trailpeter #ultralöpare #ultratraining #runforfun #ultratrail #rörelseinatur #outdoor #naturelover #trailrunningsweden #instarun #ultrarunner #jagspringer #movementinnature #traillöpning #älskalöpning

Jakten på avlastning för min trasiga stortåled fortsätter. Jag testade pelotter först, men märkte ingen skillnad. Jag vände mig sedan till en ortopedtekniker med riktigt bra omdömen och fick ett par hårda plastsulor tillverkade. Redan första passet skar de rätt in i mina fötter och jag lämnade tillbaka dem för att få dem klädda i tyg. Tyvärr ingen skillnad, pronationskilen skär något så kopiöst rätt in i sidan på mina fötter och ger skavsår. Samma ortopedtekniker tillverkade även ett par mjukare inlägg till mig, men första testpasset pressade rätt hårt framför vänster häl och irriterade plantar fascian rejält.

Till saken hör det att jag fick inläggssulor med pronationskil gjutna när jag bodde i Växjö för 15 år sedan och de fungerade klockrent från dag1. Tyvärr har jag inte kvar dem, utan slängde dem när jag började springa i skogen istället för på väg. Jag kan dock inte komma ifrån känslan att det känns som att jag har blivit "lurad" hos den ortopedtekniker jag varit hos nu, hur trevlig han än må vara och hur goda omdömen han än har. Det känns som att jag fått inlägg som inte är kompatibla med mina fötter.

Det finns (minst) tre olika tekniker för hur man skapar inläggssulor, och denna körde med en beprövad metod där man sonika gör en gipsavgjutning liggandes i avlastad position. Det kliar i fingrarna att vända mig till ett annat ställe som kör med en annan metod/teknik.

Ge upp tänker jag inte göra, noway. Jag ska ge de mjuka inläggen ett testpass till, sedan ska jag köpa ett par andra pelotter och testa och högst troligt vända mig till ett annat företag och börja om proceduren med att få inlägg gjutna. Allt jag vill är att få bara lite avlastning så att det inte gör så sablarns ont efter 10 km löpning. Hittar jag ingen avlastning så får det bara vara så då, här ska springas ändå tills det bara inte går längre 💪.

Körigt på jobbet nu och har lite svårt att få ihop pass i dagsljus. Som jag längtar några veckor bort. Om bara 4v är dagen 1 tim 15 min längre och solen går ner strax efter 17 här i Götegborg och redan första veckan i mars går den ner kl 18. Tills vidare får det fortsatt bli lite pannlampepass, men faktum är att springa ensam i skogen med pannlampa tilltalar mig så mycket mer än att åka bort till elljusspåret i Härskogen, trots att det är en fin skogsrunda där. Det blir bara inte lika äventyrligt. Det jag saknar på mörkerpassen är dock den där kicken av att få dagsljus i nyllet och efter en period nu med massor av regn/mulet/mörker så minns jag knappt hur klarblå himmel och solsken såg ut.

Ikväll tänkte jag köra lilla nötarbacken i kvarteret och sätta personbästa i antalet reps och samtidigt testa de hårda inläggssulorna som jag inte kunde springa med sist. Fick dem inklädda i tyg istället och hämtade dem i fredags. Tyvärr kände jag på femte repetitionen att huden började gå sönder på båda fötterna och på sjätte repetitionen kände jag att jag kommer att skära upp fötterna totalt på de 12 reps jag siktade på, så fick avbryta passet.

Blev inte som jag hade tänkt mig, men fick ett "aktiveringspass" istället och den stora nyttan gjorde det ju för det mentala, särskilt nu med mycket jobb i tankarna.

Jag har jobbat med ledarskap/målstyrning i 25 år och mina mål för 2023 är - nada! Däremot har jag några _ambitioner_.

Om målet är att plocka ur diskmaskinen ikväll och jag inte hinner det så är det ett misslyckande. Om ambitionen är det och jag tömmer den imorgon bitti, så är det inget misslyckande. Inte för mig. Jag har insett att jag straffar mig själv onödigt hårt med massa målsättningar i privatlivet.

Men "ambition", är det inte att vara lat? Låta målet vara flytande? Inte för min del och det beror på hur det appliceras. Jag kikar på tävlingar nu där målet blir "att fullfölja" och ambitionen kanske sub 24 timmar, så ambitionen där är tuffare än målet. Var man sätter som mål/ambition avgör.

Jag har som ambition att minska 10 kg kroppsfett i år och känner jag mig nöjd och glad vid -9,5 kg så kanske jag stannar där. Hade det varit ett mål med -10 kg så hade jag kört rätt in i kaklet för de sista fem hektona. Löparanekdot; jag kan (numera) avsluta ett träningspass med 19,7 km på löparklockan och vara supernöjd och veta att sista 300 metrarna inte spelar någon roll alls (andelen ömma tår som jag trampat på nu - bilda dörrmatta! 🤣).

Vill jag prestera på topp så är givetvis mål ett måste. Jag hade inte som ambition att nå toppen på Everest 2017/2018, det var ett mål (och jag straffar mig fortfarande pga misslyckandena pga sjukdom).

Summa summarum, ibland behöver man hårda mål i livet. En spark i röven. Mål är bra för att pressa sig själv mot något man kanske inte hade klarat utan en målsättning. Också ett bra sätt att nå ett avslut på något. Många tenderar dock att sätta så många mål på sig själva i sin vardag att det bara haglar misslyckanden åt höger och vänster eftersom ingen är perfekt och fixar allt. Jag ser inte minst småbarnsföräldrar köra rätt ner i diket här.

Sätt mål på det som är viktigt för just dig, men låt också en del vara ambition och annat få vara drömmar. Det kommer en tid när drömmar blir ambitioner och när ambitioner blir mål.

Jag har sedan innan ett gymkort med "påfyllda träningspass" i Floda, men har inte använt det sedan pandemin. Jag har ju mitt garagegym, men jag saknar trappmaskinen och idag med snöslask ute tänkte jag testa norska intervaller på löpband + trappmaskin i brickpass. Jag springer hellre i naturen i skitväder liksom, men löpband är perfekta för lite intervallträning. Dock har jag aldrig kört norska intervaller innan utan chansade bara på en hastighet på första intervallen och satte löpbandet på 2% lutning.

Men alltså, mitt psyke är för klent för intervaller som varar i fyra minuter?!?!? Jag tittar ju ner på den där jävla klockan var 10e sekund och hoppas att det ska ha gått en minut. HUR kan fyra minuter kännas som en halvtimme?! Och inget att titta på mer än motorvägen med bilar utanför. Fruktansvärt tråkigt och så svårt för psyket. Sista intervallen bestämde jag mig för att köra i 2 minuter istället och det var en jätteskillnad. Då vet jag efter första 30 sekunder att en fjärdedel har gått och mentalt känns "halvvägs" så nära med bara 30 sekunder till.

Hade även glömt bort hur mycket jag svettas utan fartvind, jösses. Hoppade över till trappmaskinen och tänkte braka på med så många våningar som jag orkade, men här kom förnuftet ikapp. Redan efter 10 våningar kändes en känning i vänster vadmuskel. En sådan som talar om att "det här kan sluta illa". Jag har inte kört löpband på över 2 år, inte kört trappmaskin på 2 år, inte ens haft på mig inomhusskorna på 2 år. Kanske inte så bra idé att plötsligt bara gå bananas på massa man inte kört på ett tag. Är faktiskt övertygad om att om jag hade fortsatt så hade åkt hem med en skada. Kan också konstatera att stortåleden gjorde något förjädrans ont på löpband kontra att springa i terrängen, vilket inte är så konstigt då terrängen hela tiden ger mig olika fotisättningar och fotvinklar.

Skönt att blåsa ur sig en sväng dock och dagens lärdom får bli att sälja/överlåta resterande pass på gymkortet och bara hålla mig till mitt garagegym + förlägga intervallträning i naturen endast. Löpband bannlyser jag till allt utom korta HIIT-sessioner.

Vaknade till hårda vindar och snö som blåst upp och blockerat ytterdörren, yay, äventyrsväder 💪! Joggade till min "nötarbacke" för att köra backintervaller, fast utan viktväst idag då jag ville ha med mig musik och idag ville jag ha tung, rå musik för att komma i lite krigarstämning. Av någon anledning så hade min ena "gym-spellista" fuckat upp så jag fick en massa rockballader i örat om och om igen, gah! Darling hit och darling dit, för helv...🤣 Dessutom av någon anledning så när min Garminklocka notifierar att en ny kilometer är passerad, så sänks volymen i spotify och går inte att höja om jag inte startar om spotify helt. Sådant där fippel man inte vill hålla på med, med vantar och allt.

Körde 10 repetitioner lugn backnötning, sedan sprang jag hem och bytte till att springa lite med hjul bakom. Nu hade dock vädret blivit lite för bra, så det började bli tung blötsnö istället och blev lite för tungt att dra hjulet på gräsmattan. Istället kom jag på att jag kunde skotta en hel del av min infart genom att springa med hjulet bakom.

Det här med att springa med ett motstånd bakom är något jag gillar skarpt. Inte nog med att jag får ta i rejält med benen, jag hamnar automatiskt i en väldigt bra kraftposition då hela kroppen hjälper till med bålstyrka och allt och kroppen blir perfekt framåtlutad. Alltid roligt med lite variation i träningen också.

Året har börjat med livets överraskningar men fokuset är på naturen och löpningen

Rivstart på nya året sedan ottan! Fördelen med att inte fira nyår så man blir tröttkeps. Årsbokslut i privatekonomin, planerat byggmoment på äventyrsbilen, skissat på årets trailtävlingar och mycket annat. Har en klätterkompis som vill få med mig till ett 7000-meters berg i Himalaya, men dels krockar det med Kullamannen om jag nu vill köra det loppet, dels så är jag helt klart mer ekonomiskt försiktig nu pga skenande levnadsomkostnader.

Jag har som vanligt inga nyårslöften utan bara drömmar, ambitioner och mål. Primärfokus är att testa olika hjälpmedel för att avlasta min trasiga stortåled, men jag är tacksam över att ultralöpningen har lärt mig att springa med smärta då viljan att springa är större än viljan att inte göra som smärtläget är idag (och med vetskapen om att det inte försämrar något).

Under 2022 misslyckades jag med att förbättra min kroppskomposition. Började bra men krashade under våren pga omständigheter. Till skillnad mot för vad en känd influencer nyligen postade, så kräver tyngre föremål mer energi för att förflyttas och kroppsvikten påverkar massor på löpningen. En fördel är om föremålet som ska förflyttas består av muskler och inte onödigt fett. 2023 hoppas jag på revansch här.

Under 2023 har jag valt att satsa på att boosta en känsla jag älskar; känslan av frihet. Jag kommer att satsa på att göra några "break aways" från "ekorrhjulet" med jobb mm och tänker koppla ur mig digitalt och koppla in mig i naturen desto mer.

Något som betydde mycket under 2022 var att få träffa nya härliga människor, flera av er härifrån. Det bjöds på skratt, upplevelser, kompislöparrundror, djupa samtal, ny vänskap mm.

Jag hoppas på att få boosta detta ännu mer under 2023, dvs att ta det absolut bästa av år 2022 med mig som en ryggsäck in till 2023 och veta att ryggsäcken inte är fylld ännu. God fortsättning till alla er fina!

Årets sista runda blev inte mycket till löprunda direkt. Jag hade fundering på att "sylvesterspringa" med kompisgänget, men de skulle köra hårdpackat grus och jag kände igår att mina vader tar stryk av bara någon kilometer väglöpning. Jag går omedvetet upp på framfotalöpning deluxe på väg och byter löpsteg, så jag fick skippa sociallöpning idag. Istället tog jag en upptäckartur. Jag minns att jag besökte Högäset för många år sedan, kanske 7-8 år sedan, men kom inte riktigt ihåg hur det såg ut där med stigar osv. Det är en bergsplatå med helt magisk skog och bland den bästa vildmarkskänslan öster om Göteborg. Tog en liten upptäckartur för att fräscha upp minnet. Det här stället ska "Skogssällskapet" rådda om och på nätet kan man läsa om att det ska finnas skyltar, stigar osv. Det var nog länge sedan någon fixade sådant. Skyltar mm fanns inte kvar iaf och för någon som inte känner till området så vet man inte ens var man ska ta vägen från parkeringen.

Jag checkade av skogen på några ställen och bland annat en tidigare liten mysig skogsväg visade sig nu vara en bruten väg med hårdpackad kross mm. Det går nog att få ihop kanske 3 km med stiglöpning här men annars var det för mycket vägar och blir för mycket transportsträckor. Så synd, stället beskrivs som "Härskogens pärla" liksom. Tänk vad nice det hade varit med lite goa stigar runtom på platån och kanske nere runt sjön mm, det här stället hade varit som gjort för friluftsare överlag.

Passade på att testa nya inläggen till skorna och jag vet inte. Skeptisk till en början, men ska ge dem en chans. Nu kopplar jag och Ziggy ut oss från den digitala världen - på återseende nästa år och Gott Nytt År

År 2022 - woohoo!! Eller? Denna tidpunkt förra året hoppades jag på "ett lugnt år". Tjena Kerstin. Först en knallkork som startade största kriget i Europa sedan andra världskriget. Sedan inflation, skenande elräkningar, största börsraset sedan finanskrisen osv på det. Jag blev även ofrivilligt indragen i två olika sociala draman som tog massor med energi. Allt detta påminde mig om att alla människor inte alltid vill andra människor väl, även om jag naivt önskar att det vore så. Sommaren bjöd på en till begravning följt av min nya skada som visade sig vara en kaputt stortåled.

Men jag ser livet som två vågskålar - det kommer alltid finnas något negativt, men jag öser allt jag kan i den positiva så den blir blytung!

Deltagarna i vår löpargrupp har gett mig så mycket positiv energi och glädje. Jag har även funnit nya vänner, löparkompisar och det har varit superskoj att träffa nya "instagrambekanta". Min 90-åriga mormor piggnade chockartat till efter begravningen av sin käresta och chockade mig med ett förtida arv i julklapp.

Bygget av nya äventyrsbilen var en meditativ ventil i början av året och vilken belöning i somras! Bilen var basläger på tävlingen Granan Backyard Ultra, samt på två tränings- och upplevelseresor i Sverige/Norge och besökte Burning Van. Årets bästa dag blev löpningen på norska sidan av Sylmassivet, så underbart så jag ville Ronja-skrika på fjället.

Att jag oförtjänt tog mig runt Aktivitus Trailrace/SM i Ultratrail 76 km (inkl felspringningar pga bansabotage) var helt galet. Jag har aldrig någonsin innan varit så oförberedd för en tävling och hade inte kört ett enda långpass på evigheter. Ultra-Daniel kommenterade målgången med att det var underbart att se riktig målgångsglädje och ja, vilket lyckorus!

Bortser man från yttre omständigheter som krig mm, så är jag nöjd med året. Jag har fått umgås med fina människor, fått fina minnen och fina upplevelser. Jag fick leva och uppleva ännu ett år. Får jag leva ännu ett år så snälla, kan bara inte alla sluta äta fladdermöss, bomba varandra och hålla på så vi får ett "normalt år".

#blioslagbar #trailrunning #löpning #löparglädje #trailpeter #ultralöpare #ultratraining #runforfun

Highlights från årets bästa löparminnen i en Reel, från bland annat SM i Ultratrail + Mora Trail + upplevelselöpning i svenska och norska fjäll mm.

#blioslagbar #trailrunning #löpning #löparglädje #trailpeter #ultralöpare #ultratraining #runforfun #ultratrail #rörelseinatur #outdoor #naturelover #trailrunningsweden #instarun #ultrarunner #jagspringer #movementinnature #traillöpning #älskalöpning

Underbart långpass ihop med @trana_med_lotta idag och som jag behövde precis just detta löparpass. Passade på när det var lite uppehållsväder och fick någon liten solglimt på oss också. Jag fick stanna rätt tidigt och ta av mig löparjackan, för det var precis perfekt väder för att springa med tshirt och armvärmare bara. Som vanligt så var jag trögstartad i början, det tar mig verkligen 6-7 km innan kroppen öppnar upp och andningen lägger sig på en stabilare nivå, men vi rullade på bra och pratade på. Jag som sällan brukar vurpa lyckades lägga mig i ett skogstraktorspår i Rävlanda, men undvek tack och lov lervattenpölen annars hade jag blivit en geggamojjegubbe deluxe 😁.

Vi låg i högre tempo än vad jag brukar välja på långpass, men det gick hur fint som helst i lite mer än en mil. Någonstans där vid 90 minuters löpning så gick jag slut på glykogen och det var verkligen som någon vred av kranen med energi. Jag hade sportdryck med mig, men jag är kass på att dricka i farten och vi stannade sällan till utan rullade liksom på bara. Det var länge sedan jag tränade riktigt på att slå om till fett som energikälla med, så blev det otroligt tungt. Jag tyckte att Lotta sprang fortare och fortare, men det var snarare jag som fick ta fram bettskenan för att bibehålla farten. Sista kilometerna låg jag så långt borta ifrån någon komfortzon, så det där med "socialpass" fick Lotta stå för själv då jag var lika pratbar som de som ligger på bårhuset 😅.

Det här passet var så bra på många sätt och vis för majoriteten av mina löparpass i år har kretsat kring löpargruppen mm och jag har inte utmanat mig själv speciellt ofta. Fördelen med att springa ihop med någon som är mycket mer vältränad är just att kunna få draghjälpen och lämna komfortzonen. Det var liksom hatkärlek att bara bita tag i ryggen på Lotta och bara nöta. Goa 17 km in på löparkontot iaf och så galet gott att blåsa ur lungor och hjärna och få bli sopslut 🙏❤️.

#blioslagbar #trailrunning #löpning #löparglädje #trailpeter #ultralöpare #ultratraining #runforfun #ultratrail #rörelseinatur #outdoor #naturelover #trailrunningsweden #instarun #ultrarunner #jagspringer #movementinnature #traillöpning #älskalöpning

Friheten att kunna få vara den man vill vara och leva som man vill leva.🙏

Det här med drönare är komplext. Jag ser så mycket vackert på mina äventyr/löprundor och känner ofta att jag inte riktigt kan förmedla vad jag upplever, även om jag filmar med en GoPro-kamera. Att få ta med en digital kompis i form av en drönare skulle tillföra ett perspektiv och ge ytterligare en dimension. Alltså tänk om jag hade haft en drönare med mig upp till Camp2 på Aconcagua och bara fått göra en panoramaflygning över bergskedjan i solnedgången. Skulle jag köpa en drönare, så skulle jag dock mest filma på mina träningsläger, bland annat här i Sverige och Norge och det är här det roliga "tog slut".

För några år sedan gjorde man om lagen och flyttade drönarjoxet från Försvarsmakten till Lantmäteriet och skulle jag bara ta drönaren och sticka ut och filma och sedan lägga upp här på Instagram, så skulle det kunna gå som för mannen som dömdes i våras. Jag måste istället skicka in filmen till Lantmäteriet och ansöka om spridningstillstånd med ca 60 dagars handläggningstid. Det förtar ju hela grejen nästan om jag åker på en häftig fjällresa nästa sommar och först kan få skildra det till hösten.

Jag köper det ur ett totalförsvarsperspektiv så att folk inte filmar en kustremsa och råkar få med ett samhällskritiskt ställverk eller luftvärnsbatteri. Samtidigt känns det rätt knas att om jag bara springer en liten runda här i Härskogen som inte visar något mer än mig + naturen, så måste Lantmäteriet granska det. Det hade varit en annan grej om jag hade kunnat skicka in material som jag varit osäker på bara för att få ha ryggen fri. Det som de verkar haka upp sig på är om horisonten syns, så åker jag till fjällen och filmar en löprunda där horisonten syns, så måste de gå igenom exakt vad som syns i horisonten.

Hoppas verkligen för Lantmäteriets eget bästa att de skaffar AI-teknik som snabbt kan läsa av om mediaklipp innehåller något känsligt, det borde ju gå att analysera metadata mm.

Jag håller nu på att försöka sätta mig in i hur drönarreglerna är i Norge och länder som Österrike, Frankrike mm och om det är lika trubbigt där. Vet inte vad snubben som fick böterna hade filmat exakt, kanske var det militära objekt, men boten i sig var ju inte nådig.

Älskade solljus ❤️🙏! Jag känner verkligen en enorm mental skillnad av bara vetskapen att den mörkaste perioden på året är över och att vi går mot ljusare tider nu. Mentalt är jag redan framme i mars månad och drömmer om den där koppen kaffe ute på altanen mot husväggen i shorts+linne med värmande solstrålar i nyllet. Just nu fokuserar jag dock - precis som jag brukar före årsskiftet - på att reflektera över min tillvaro och passa på att städa/rensa. Allt från kylskåp/skafferi till kontakter i sociala medier, intressen, privatekonomi, garderob, förråd - rubbet. Liksom passa på att ta bort sådant jag inte använder eller som inte tillför något positivt och istället frigöra mer plats, tid och hjärterum för 2023.

Jag gör som ett slags "årsbokslut" på mitt eget liv och det är en slags befriande känsla som jag inte riktigt kan sätta ord på. Jag känner mig så redo för 2023 nu 🙏.

Vilken jackpot dagens löprunda blev 🤩! Dunderinsättning på "måbra-kontot" ihop med Gisela och fyrbente Raffe 🙏. Jag sökte lite inspiration på nätet då jag sprungit i Hjortmarka-skogen i Alingsås en gång innan och jag mindes att något parti var rätt vackert där. Snubblade över en tävling som tydligen gått av stapeln i somras - Hjortmarka Terräng - och de hade en bana som verkade röra sig utanför de stora motionsspåren. Beskrivningen "ett riktigt terränglopp" lät ju passande för en grusvägshatare som mig. Samtidigt hade jag ingen aning - skulle vi ens hitta stigarna? Vilket skick skulle de vara i? Laddade ner gpx-filen för att testa.

Det visade sig vara en helt fantastisk bana! Vi kom rätt snabbt ut på något som kändes som en äldre, bortglömd led och sedan varvade vi delar av "vildmarksleden" med små, helt underbara stigar. Enda besvikelsen var på slutet då vi kom till ett ställe där skogsmaskin kört och tappade bort stigen en liten stund i all bråte, men annars var det verkligen fantastisk stiglöpning rakt igenom. Två timmars socialpass med lika mycket prat som löpning inklusive fikastopp och med perfekt timeing då fem minuter efter att jag satte mig i bilen så började det regna rejält.

Gjorde ett återbesök i Lerum idag för att springa på stigar jag inte sprungit på sedan något år tillbaka och vilken go runda det blev! Fantastisk stiglöpning, både tekniska stigar efter Häcksjön men också finfina mysstigar typ "MTB-spår" runtom. Så mycket goare och roligare traillöpning än att springa inne i Delsjöområdet och jag var precis helt ensam med (inte bara pga julafton). Gjorde några små avstickare för att "rita upp" på kartan, för då ser jag hemma var avstickarna leder till i efterhand. Jag hamnade i obanad terräng på ett ställe då jag missade en stig, men "ritade in" den på kartan med, så kan jag rita om rutten till nästa gång. Ska absolut utforska mer här då det nordväst om Tösjön finns två mindre tjärnar med en större bäck mellan ser det ut som. Dit måste jag ta mig på ett långpass! Det här får jag nog säga är ett av mina favoritområden "i närområdet" för stiglöpning.

Träningen i sig blev mest en kort aktiveringsrunda idag med fokus på upplevelse och att njuta av det vackra i naturen. Andelen fotostopp blev därefter.

Betalt samarbete med..ingen. Jag vill önska alla er en god jul och ett gott nytt år. Om någon av er inte har någon att fira jul med eller är trött på ett julfirande som utåt måste se lyckligt ut men inåt spårar ur pga alkohol, så är mitt hem öppet för sällskap istället. Gör mig sällskap över lite mat och prat!

Om inte annat så återfinns jag i skogen på julafton och ev nyår med. Önskar eder alla en god jul och ett gott nytt år!

Vintersolståndet nu om någon timme hörrni! Yay! Kanske fler vintermörkerhatare som mig firar?! Jag firar genom att med detta kollage påminna mig själv vilka helt underbara sommarsolnedgångar jag upplevt genom åren! Jag har dock fuskat då jag tagit Thailand och Mexiko till hjälp som bjuder mer på den varan än vad Sverige gör (en bild är dock från mysiga Gilleleje i Danmark). Inget av dessa foton togs med dunjacka eller underställ på dock! Jag har typ noll kunskaper i att fotografera, men två av bilderna från en Thailandsresa (paret som går ut i havet i solnedgången) blev bannemig så sjukt bra så jag skulle nästan vilja göra en tavla av det. Rama in minnet typ.

Det var också en resa jag sent kommer att glömma. Åkte helt själv och det var äventyr från första dag till sista dag. Paret här träffade jag på Koh Mook och de var så söta och trevliga. Vi satte oss varje kväll ute i det ljumna havet på sandbotten och pratade om livet medan solen gick ner.

Min nedräkning är iaf igång! Nedräkning till dagsljus före/efter jobbet, fågelkvitter, grönskan som slår ut, naturen som börjar dofta igen, blommor som slår i blomster, doften av grillat i kvarteret, känslan av att gå och hämta posten behöver man inte göra med trelagerskläder osv. Vintern må vara vacker, men kan vi inte bestämma att den får vara max 4v?

Den absolut svåraste ovissheten jag upplevt i hela mitt liv är att inte veta när jag kommer att dö. Vetskapen om att jag idag har fått leva fem år längre än vad min bror fick påverkar mig, likaså att om jag hade varit någon av mina föräldrar så hade det varit nedräkning med 19 respektive 20 år från nu. Jag kanske blir 90 år! Då är jag ju halvvägs i livet nu, yay! Eller så har jag redan levt 95% av mitt liv utan att veta om det, som min vän Magnus som från cancerbeskedet fick tackochgodnatt inte ens ett år efteråt. Eller så blir jag lika gammal som Gandalf, men åker på en sjukdom som begränsar vad jag kan göra i livet.

Om jag visste att jag kommer att leva 45 år till och vara skapligt frisk, då skulle jag planera privatekonomin därefter och fördela ut eventuella drömmar och upplevelser långsiktigt. Om jag istället visste att jag om ett år är utströdd aska, då skulle jag sälja allt jag äger idag och åka och besöka varenda människa som betytt något för mig i livet och ge en gåva, sno en kram och ta farväl. Jag skulle sedan åka på mitt livs största äventyrsresa och se och uppleva ALLT jag drömt om tills pengarna tagit slut.

Balansgången mellan att tänka långsiktigt och gambla om att jag ens lever då - kontra att gå "all in" som om livet i år vore mitt sista år i livet. Jag försöker hitta ett mellanläge.

Jag fick ett telefonsamtal för en vecka sedan som för en gångs skull hade ett positivt besked av större karaktär, men som följaktligen kastade in mig i "vadvilljaggöramedlivetnu"-karusellen och där åker jag runt fortfarande.

En till throwback! Denna gång från träningsresan till Madeira 2018 - vilket äventyr! Att resa ensam till främmande platser har utvecklat mig enormt. Att inte ha något bollplank utan bara få ta sig fram själv. Jag visste ytterst lite om vad som väntade mig på Madeira, men hyrde en bil och skaffade en turistkarta och sedan var det bara till att börja upplevelselöpa och OJ vilken natur! I och med att ön är så liten så är alla ställen så lättillgängliga med kontra t.ex. Gran Canaria eller Teneriffa.

Men naturen, alltså, jösses. Alla färgglada blomster, levadorna, vattenfallen, grönskan i bergen, klippformationerna ner i havet mm. Denna filmsnutt är bara ett urklipp från min youtubefilm (och kameran jag hade då var lite sämre med, därav kvaliten).

Det mäktigaste var helt klart att åka upp i becksvarta bergen mitt i natten och springa upp mot högsta toppen på ön. Pannlampan lyste bara upp tunnlar och trappor och stegar och jag såg inte om det var dödsstup intill eller hur omgivningen var. Pirrigt! På toppen mötte jag en portugisisk familj som hade kommit från andra hållet och som var så vänliga och bjöd på en kopp kaffe medan vi väntade på soluppgången.

Denna resa gav mig verkligen minnen för livet och det dröjer nog inte länge till innan jag är åter på Madeira för ett nytt eget träningsläger.

#blioslagbar #trailrunning #löpning #löparglädje #trailpeter #ultralöpare #ultratraining #runforfun #ultratrail #rörelseinatur #outdoor #naturelover #trailrunningsweden #instarun #ultrarunner #jagspringer #movementinnature #traillöpning #älskalöpnin

Årets gulligaste löparhändelse 🤩 - och så typiskt att jag hade mobilen hemma och inte kunde fota 😡! Jag sprang efter en grusväg och när jag sprang över en del av Mölndalsån så sprattlade det plötsligt nere vid vägtrumman. Trodde först det var en katt, men insåg att jag stod öga mot öga bara 2m ifrån en nyfiken utter (eller mink, men tror det var en utter). Jösses så söt! Jag pratade lite försiktigt med den och den stod bara kvar och iakttog mig och vädrade lite, men verkade inte ett dugg rädd. Mötet varade i en minut innan den dansade vidare på isflaken efter ån norrut. Så gulligt möte! Betydligt roligare än att stöta på förrymda giftormar och chimpanser 🤷‍♂️.

Körde lite alternativ träning idag och tog på mig viktvästen och körde backintervaller och övade "nötarbacke". Helt sanslöst vad 10 kg extra kroppsvikt kan göra det så bedrövligt tungt. Övade på att "nöta" backen och inte dra på mig för mycket mjölksyra, utan metodiskt arbeta mig uppför backen och inte springa för fort utan bara se till att springa hela vägen upp. Fokus på höftposition (undvika fällknivshållning) och verkligen kände hur rumpan arbetade.

Var ett tag sedan jag körde med viktväst nu, så jag körde lite färre intervaller än tänkt, bara för adaptering (mitigering av skaderisk, som vanligt om man tar ett träningsmoment man inte kört på ett tag). Känslan efteråt när man tar av sig viktvästen är lite som att gå på fluffiga moln samt bli kvitt en tvångströja 😆. Hade tänkt springa och dra ett lastbilshjul efter mig idag med, men jag gav upp det pga tösnön. Hade inte kommit mer än 10 meter innan jag hade haft ett monster till snöhög bakom mig.

Jag har haft NOLL motivation till att springa i typ 1v. Pga många anledningar. Kyla/mörker/ensamlöpning bygger alltid en högre tröskel för min del, det är sedan gammalt, men sedan har jag blivit överöst med massa händelser senaste 10 dagarna - bra som dåliga. Jag försökte ta mig utomlands på träningsläger denna helg och bokade två semesterdagar, men fick inte ihop logisistiken med jobb + flygstolar + lediga platser på kattpensionatet. Jag hade dock bestämt mig för att ta ut semester oavsett, för även detta år har jag semesterdagar jag inte tagit ut och har sedan innan 50 sparade.

Så istället använder jag min långweekend till att göra massa annat och idag fick jag tillbaka motivationen till att springa i skog och natur! Dessutom kommer snön att töa/regna bort inom några dygn, så jag valde en av mina favvostigar som jag vet nästan alltid är orörd och utan folk för att få lite mer "winter wonderland". Jag tänkte bara köra några kilometer fartlek, men istället så ägnade jag första 3-4 kilometerna mer till att bearbeta mentalt det som hänt senaste veckan och först på slutet fick jag lite mer bus/lek-feeling och tryckte upp pulsen i lite backattacker mm.

Jobbade upp/ner med pulsen överlag, skickade upp den till 85-90% av Vo2max ett par gånger och stod helt still och bara andades och njöt av naturen och av livet ett par gånger. Om passet gjorde något för att förbättra min kondition? Oklart. Däremot vilken jädrans urblåsning mentalt, alltså jag kan inte beskriva det, men vacker löpning i natur är bannemig magi på min hjärna.

Nästa throwback är från min första ultra, Fjällräven Classic 2015. En förberedande utmaning inför bestigningen av Kilimanjaro, inspirerad av herr Landström. Jag skippade liksom det där med maratondistanser och gick direkt från halvmara till 11 mil och det fick jag äta upp. Jag gjorde inte mycket rätt, men målet att klara det på under 24 timmar fixade jag. Jag lyckades dock inte få i mig mer än kanske 30g kolhydrater/timme, var enormt illamående, jag förlorade enorma mängder hud på fötterna (vi pratade inte några enstaka blåsor) och mycket av kroppen klappade ihop efter 8 mil (höfter, knän mm var inte alls preppade på det där). Att jag inte avbröt i Kieron är ett mysterium, både Jonathan framför mig och en funktionär såg hur förstörd jag var. Otroligt nog kunde jag ändå hosta fram ett löpsteg på slutet.

Det var lidande och självplågeri, även om det var ett riktigt äventyr samtidigt. Jag pushade dock verkligen ut mig lååångt från komfortzonen den gången. Jag lovade mig själv om att aldrig mer göra om det.

En klassiker - hur lång tid tror ni det tog innan jag var anmäld igen? 2016 var jag tillbaka fast på Tierra Artic Ultra och 2017 på Swedish Alpine Ultra, samma sträcka. Redan andra gången kapade jag tiden med nästan 4 timmar och kom dessutom in så mycket fräschare i mål. Bland annat pga mycket bättre fotvård före/under loppet, bättre energiplan och intag samt att jag hade fått mer distansträning i kroppen. Sedan är det alltid en fördel när man kan sträckan sedan innan och vet var det är mer lättlöpt mm.

Just nu håller jag tummarna för att SaU blir av 2023 igen efter flera års uppehåll. Jag har så mycket mer ultraerfarenhet nu och vill verkligen tillbaka för att blåsa ut hela registret i den härliga fjällvärlden igen.

2014-2015 hände det en del i mitt liv som gav mig rejäla tankeställare. Jag hade längre drömt om "svenssonlivet" typ gemensamt boende, fru, barn osv och kalldusch nr1 var att det blir nog inte så.

Jag ställde mig själv frågan vad min mening med livet var om jag nu inte skulle ha partner och familj - och min hjärna svarade med en kuslig tystnad. Jag gick rätt ner i källaren pga det.

En annan del av min hjärna, den som älskar utmaningar, hinder och gör att jag går totalt bananas på jobbet och i andra sammanhang klev in och bara "nu jävlar ska vi uppleva livet!". Och vilken jäkla resa jag fick pga det! Det har gett minnen för livet på så många sätt och vis. Nya miljöer, nya människor och vänner, adrenalinkickar, fysiskt svåra utmaningar, exponerade höjder, solnedgångar, kortspel i tälten i basecamp, djupa konversationer med min egen tältkamrat där vi blottat oss för varandra kanske mer än vad en terapeut hade kunnat drömma om osv.

Jag har fått se och uppleva så otroligt mycket och är så sjukt tacksam över att jag hittade ut till allt detta. Äventyren behöver inte vara större än att de finns runt hörnet med. Detta är kanske min mening med livet, att få se, äventyra och uppleva så mycket jag kan 🙏.

Denna period på året är inte min bästa, så flera inlägg nu kommer vara fokuserade på goa minnen och drömmar istället. Mina två "van conversions" har varit roliga, just att gå från en dröm till en plan och sedan verklighet. Jag gjorde rätt i att sälja den första större bilen och byta ner mig då Mercan kan jag sträckköra med i >10 timmar utan problem. Det är ingen offroadbil, men fyrhjulsdrift, ruggade däck och Raptorlacken gör att jag vågar braka ut på lite sämre skogsvägar. Att jag lackade om en trehundratusenkronorsbil med noll erfarenhet är bara ett så tokigt minne men också en påminnelse om att vi ofta kan göra mer än vad vi tror om vi bara vågar försöka.

Bästa med "vanlife"? Frihetskänslan! Att spontanköra och upptäcka nytt läger för natten efter en liten skogsväg till en porlande å i Dalarna. Veta att nästa löpäventyr startar utanför bildörren dagen därpå. Eller känslan att komma tillbaka från löprundan till en mysig koja på hjul, ta en cola från kylen och luta mig tillbaka i mini-loungen för att se film i hemmabion. Mitt i ödemarken.

Till tävlingen Granan Backyard Ultra så övernattade jag i tävlingsområdet innan och det var SÅ skönt att slippa känna trafikstress på tävlingsdagen och bara vakna och äta frukost i lugn och ro. Sedan ha min egen toalett utan att tänka på köer eller annat innan tävlingen.

Att det dessutom gick så otroligt bra att ta med mig katten Ziggy när jag väl "låste upp koden" dvs att låta honom vila på instrumentpanelen istället för att sitta och vrålskrika i transportväskan, ger mig ännu mer frihet till att just spontant kunna åka iväg en helg till något naturreservat och inte behöva paniksöka kattvakt.

Här och nu är jag redan borta i drömmarna till 2023 och en av anledningarna till att jag har valt att pausa som ledare för löpargruppen till våren. Just för att ge mig mer frihet till att kunna bara dra iväg en långhelg i vår. Jag har flera av er som jag ännu inte träffat pga utspridda geografiskt och det vore bara så kul att få rulla ut äventyrsbilen till något nytt ställe och få en lokal guide på en "upplevelserunda" 🙏.

Pannlampejämförelsen jag gjort i höst/vinter, resulterade i att jag väntar till nästa år med att uppgradera från Lumonite Compass R. Jag vill ha något som klarar minst 1200 lumens i 80-90 minuter i kyla där att ha batteriet isolerat/varmt separat är ett måste. Likaså att kunna ladda via USB-C/PD från solceller i äventyrsbilen och i base camps.

Jag blev besviken över att nya LedX Mamba bara hade det stora tegelstensbatteriet, så senaste 2v har jag istället utvärderat dess lillebror LedX Snok. Överlag en grym lampa med riktigt kraftfullt ljus. Redan på 1600 lumens var den så mycket goare att springa med än Compassen. Jag störde mig dock rätt tidigt på en kant i ljusbilden och det var långdistanslinsens ljuskägla vars kant syntes i kontrast till breddljuset. Det är nog individuellt om man tänker på det, någon annan kanske inte skulle ha märkt det alls, men efter att ha provat flera pass nu så kände jag att det störde mig för mycket att se den skarpa artifakten framför fötterna. Storebrorsan LedX Mamba har en diffusorlins som överlappar långdistanslinsen och breddlinsen och gör att kanterna försvinner.

Jag kontaktade tillverkaren och gav produktfeedback och fick svar att de jobbar på en ny version av Mamban samt ev ett mindre batteri igen, så jag bestämde mig för att avvakta ett år.

Det kluriga med pannlampor är att många tillverkarna tar fram dem för så många användningsområden, typ enduro, byggarbetare, MTB-cyklister, nattorienterare osv för att få så brett kundsegment som möjligt. Oftast blir då lampan inte optimerad för ett enskilt syfte. Jag som traillöpare behöver inte 4000 lumens eller ett ljus som når hundratals meter bort, men jag kände verkligen nu när jag testade pannlamporna hur enormt mycket skönare det var att springa med en bred och lite kraftigare ljusbild. Alla skuggor runt stigarna liksom försvann och inte det minsta tendens till att känna "åksjukekänsla" vilket man annars kan uppleva om ljusbilden har artifakter.

Det hade varit så skoj att få vara med och utveckla produkter för just traillöpning och få ta russinen ur kakan från de olika tillverkarna. Verkligen få utveckla produkter anpassade för nordiskt klimat med.

Jag fick mig en tankeställare efter att ha läst den svenska studien om kompressionsstrumpor. Jag springer helst i shorts och som komplement till shortsen har jag mina vad-sleeves som råkar vara kompressionsplagg. Jag nyttjar dem mer som skydd bara då jag tycker jag springer mer obehindrat om jag springer emot kvistar, grenar, nässlor och annat och inte ens tänker på det. Dessutom får jag ytterst sällan fästingar på mig då de har svårare att greppa ett par hala sleeves (har ännu inte fått mitt första fästingbett)(och ja jag ska TBE-vaccinera mig nu i vinter)).

Jag har dock aldrig gillat kompressionskänslan, så jag har alltid en större storlek för att få dem att sitta lösare - men visst nyper de åt vadmusklerna oavsett.

Studien påvisade en i snitt 11% lägre syresättning i benet med kompressionsstrumpa på och detta bara under 10 km löpning på löpband. Hur påverkar något sådant egentligen prestationen? Ingen aning, men fick helt klart en "hmm"-känsla. Jag har på mer än ett lopp fått krampkänningar i vaderna och när jag kavlat ner sleevsen så har krampen släppt. Det kanske inte hade något som helst med sleevsen att göra - varken att jag fick kramp eller att det släppte genom att lätta på trycket. Nackdelen med att inte veta om det är korrelation eller kausalitet eller hur lägre syresättning påverkar prestation över längre tid/distans.

Blotta tanken på att jag kanske har gjort mina vadmuskler en björntjänst under alla år stör mig dock lite, så jag tänker försöka hitta något alternativ till kompressionssleeves. Hittade några orienteringsdamasker som jag nog ska prova.Tar tacksamt emot tips om någon av er har hittat något skönt/skyddande som inte har kompressionsfunktion.

I år fick adventshälsningen från vår löpargrupp bli ackompanjerad av lite norsk julmusik istället, men den låten är ju så svängig och skön så jag kunde inte låta bli! (Peters enskilda åsikt/red anm) När vi gamla som nya coach-tomtenissar för löpargruppen Trailrunning Sweden Göteborg-Härryda sprang ihop för någon vecka sedan, så låg det dock inte snö på marken och vad vi inte visste då var att vi skulle få ett "winter wonderland" nu. Passa på att njuta av riktigt vacker skogslöpning nu, just vintertid när det blir mörkare och kallare så är det så vackra rundor man kan få i naturen nu när snön har klätt in allt!

Löpargruppen fortsätter i sedvanlig anda nästa år med samma fokus på upplevelselöpning och gemenskap. Anmälan öppnar 1/1 kl 15:00. Varmt välkomna och om inte annat så önskar vi nissar en riktigt God Jul och ett Gott Nytt År!

#trailrunningsweden #trslöpargrupper #trsgöteborghärryda

I år fick adventshälsningen från vår löpargrupp bli ackompanjerad av lite norsk julmusik istället, men den låten är ju så svängig och skön så jag kunde inte låta bli! (Peters enskilda åsikt/red anm) När vi gamla som nya coach-tomtenissar för löpargruppen Trailrunning Sweden Göteborg-Härryda sprang ihop för någon vecka sedan, så låg det dock inte snö på marken och vad vi inte visste då var att vi skulle få ett "winter wonderland" nu. Passa på att njuta av riktigt vacker skogslöpning nu, just vintertid när det blir mörkare och kallare så är det så vackra rundor man kan få i naturen nu när snön har klätt in allt!

Löpargruppen fortsätter i sedvanlig anda nästa år med samma fokus på upplevelselöpning och gemenskap. Anmälan öppnar 1/1 kl 15:00. Varmt välkomna och om inte annat så önskar vi nissar en riktigt God Jul och ett Gott Nytt År!

#trailrunningsweden #trslöpargrupper #trsgöteborghärryda @trailrunningswe

Då är jag klar med trailtävlingar för i år. Jag missade tyvärr Becksvart i fredags pga logistikskäl. Behövde köpa en frostvakt till äventyrsbilen och tänkte hinna det innan tävlingen, men fastnade först i bilköer i Partille pga en julföreställning och när jag sedan fastnade i ännu en bilkö pga en bil som halkat av vägen, så var det kört.

Det blev ändå sju genomförda tävlingar i år. Jag trodde det var färre, men hade glömt bort att jag t.ex. sprang Trailvarvet. En positiv överraskning var Mora Trail som jag sprang för första gången. Ett mysigt lopp som bjöd på både höjdmeter och goa "flowstigar". Min dagsform var inte så bra där, så loppet är bucketlistat för revansch.

Årets stora skräll var dock att jag sprang SM i Ultratrail. Jag har aldrig någonsin varit så dåligt förberedd inför ett längre lopp. Inte ett enda långpass på evigheter och jag hade inte ens testat min nya utrustning för långdistans. Jag fattar fortfarande inte hur jag tog mig runt 76 km (inkl felspringning) med de förutsättningarna. Jag minns hur otroligt dåligt jag mådde vid sjön Horsickan och jag minns farbrorn med hunden som tittade ledsamt på mig när jag satt på en sten efter sista energidepån och "hade gett upp". Jag var så djupt nere i källaren då att jag hade klappat ihop totalt.

Jag minns också att jag plötsligt bestämde mig för att fortsätta en liten bit till och plötsligt började kroppen leverera en löpförmåga igen. Känsloanstormningen vid mållinjen blev helt enorm och jag får gåshud av blotta minnet. Just det loppet blev en liten "revansch på livet" för min del och betydde mer privat än vad jag kan skriva om på Instagram. Det blev också en påminnelse om att kroppen är fantastisk och att min viljestyrka inte går av för hackor.

Planerar lite försiktigt fortfarande inför nästa år. Min plan med att springa Trail Alsace 100k sprack då loppet blev fullbokat i ett nafs, så kikar på lite andra alternativ nu.

#blioslagbar #trailrunning #löpning #löparglädje #trailpeter #ultralöpare #ultratraining #runforfun #ultratrail #rörelseinatur #outdoor #naturelover #trailrunningsweden #instarun #ultrarunner #jagspringer #movementinnature #traillöpning #älskalöpning

Idag prioriterade jag att sova ut riktigt och ta en lugn och go start på dagen. Sedan fick det bli ett utforskarpass i skogen som både blev bra och dåligt. Även om jag tar paus som löparcoach en säsong, så hindrar det ju inte mig från att reka rundor antingen som inspiration till vårens upplägg eller någon annan säsong. Jag älskar ju att just utforska och testa nytt.

Jag kikade både på digitala kartor och på en orienterarkarta och ritade upp hur jag skulle springa, men den första "stigen" var en gammal skogstraktorväg som i ändå verkade springbar precis i början men till slut upphörde helt och ersattes av tääääääät sly. Fick hålla armarna framför ansiktet och försöka pressa mig igenom och det tog evigheter. Sedan blev det supergo stiglöpning på en ny stig jag inte kört innan innan jag kom in på stigar vi kört med löpargruppen. Däremot kom nästa besvikelse när jag skulle ta mig från Yxsjön till Ristjärn. Även här fanns det inte ens tillstymmelse till stig (jag har letat efter den en gång innan fast då från Ristjärnshållet). Så fick improvisera mig lite tillbaka till bilen istället då det började skymma.

Jag ska tillbaka hit igen för jag har sprungit på stigarna lite österut innan och de är magiska och jag fick en ny idé på hur man kan få ihop en "åtta" med 99% mysiga små skogsstigar. Däremot sprack nog min idé om att löpargruppen kunde använda prästgårdens parkeringen, för det var just där som det inte fanns någon stig i verkligheten. Lite synd ändå att Landvetter Södra inte har en riktig besöksparkering och "ingång" till naturen för det är otroligt vackert mellan Eskilsby och Yxsjön.

Utvalda filmer från youtube och vimeo (@trailpeter)

My Aconcagua Expedition (& summit) 2017

My Aconcagua Expedition (& summit) 2017

From the bottom to the top - my attempt to summit Everest 2017

From the bottom to the top - my attempt to summit Everest 2017

Trail running highlights - from my training week at Madeira

Trail running highlights - from my training week at Madeira

Summit of Aconcagua, 2017-01-05 | Go Pro Hero 5 Black

Summit of Aconcagua, 2017-01-05 | Go Pro Hero 5 Black